Jennie Silfverhjelm tillbaka i sin 24:e Beckfilm – Sveriges mest populära doldis

Publikfavoriten Beck är tillbaka med film nummer 53, och för Jennie Silfverhjelm innebär det ännu en vända i rollen som Alex Beijer – en karaktär hon nu gjort i hela 24 filmer.

– Den här gången blir det mer personligt för Alex. Vi får veta lite mer om hennes bakgrund och vad som format henne. För de som följt Beck länge blir det nog som att några pusselbitar faller på plats, säger Jennie Silfverhjelm.

Hon beskriver inspelningarna som ett pågående, levande samarbete – långt ifrån den typiska filminspelningen.

– Vi i huvudcasten får ta del av manuset tidigt och har manusmöten där vi stöter och blöter idéer. Det är ett väldigt prestigelöst och generöst arbete. Peter Haber har gjort så många Beckfilmer att han nästan har Becks DNA i sig. Han har en egen Beckfrekvens, det känns tryggt.

Säger Jennie och tar en snus från en av de två snusdosorna – en med lakritssmak, den andra med smak av kaffe – som ligger på bordet framför henne.

Beck lockar miljonpublik

Att Beck lockar miljonpublik efter snart tre decennier, och har norpat både första- och andraplatsen, före ”Den sista resan”, enligt Filminstitutets siffror för mest sedda film, tror hon beror på – relationerna.

– I Beckfilmerna vet man vet vad man får, och det finns en trygghet i att möta samma karaktärer i film efter film.

Trots sin långa karriär – från många år som fast anställd på Dramaten, och folkliga favoriter som ”Jönssonligan” och ”Karl-Bertil Jonssons julafton” – håller Jennie Silfverhjelm en låg profil.

– Jag har typ sju följare på Instagram, och jag har aldrig gjort något åt det. Jag är ganska blyg och vill inte utsätta mig för exponeringen som sociala medier innebär. Men kanske är det dumt? Idag blir skådespelare castade efter hur många följare man har, vilket är helt galet. Det har ju ingenting med hantverk eller begåvning att göra.

Efter många år som fast anställd på Dramaten valde Jennie Silfverhjelm till slut valde hon att säga upp sig.

– Jag minns när Marie-­Louise Ekman, som då var chef på Dramaten, ringde och erbjöd mig – som var yngst av alla i ensemblen – jobb. Jag var nybliven mamma och hade precis separerat. Dessutom hade jag flyttat till en ny lägenhet och flyttkartongerna stod där – ouppackade. Den fasta anställningen kom i rätt tid, jag tyckte att det var skönt med en tillhörighet. Men en del av mig sneglade mot flyttkartongerna. Att packa upp och cementera ligger inte för mig. Jag har alltid haft ett jättebehov av att vara rörlig. Så jag minns att jag tänkte att Dramaten är bra för mig nu, men…

Jennie Silfverhjelm sa upp sig från Dramaten

Så småningom försvann pirret att möta publiken, och Jennie funderade över vad hon skulle göra? Hon velade mellan tjänstledighet och att säga upp sig, och gick till ­Eirik Stubø, som då var Dramatenchef, och sa: ”Ge mig den minsta rollen du har”.

– Han fattade ingenting, han hade aldrig hört något liknande. Jag fick spela i en pjäs på Elverket där min enda uppgift var att gå in och servera kaffe. Jag var inte ens med i applådtacket, det var en del av dealen. Jag gjorde min scen, och en kvart senare satt jag på tunnelbanan. Jag ville bara hem till min son.

Dramatenåren var på många sätt fantastiska, men under en period vad det en dysfunktionell arbetsplats, kan Jennie Silfverhjelm se så här med lite distans.

– Huset saknade en identitet, och jag kände till slut att det inte var roligt längre. Jag sa upp mig, och det har jag aldrig ångrat. För så fungerar ju livet – när man släpper en sak så gör man plats för något annat.

Fast än idag kan hon sakna teaterscenen. Film i all ära, men det är på teatern hon har fostrats.

– Teatern var min skola. Jag skulle gärna stå på scen igen i rätt sammanhang. För mig har det alltid varit viktigt att kunna pendla mellan de kommersiella projekten och produktioner som inte bringar in pengar. En konstfilm med tre personer i teamet, eller en sci-fi-version av Harry Martinsons ”Aniara” – det är sådana projekt som påminner mig om varför jag valde det här yrket från första början.

Nyligen unnade sig Jennie ett sabbatsår – något som visade sig vara mer omvälvande än hon anat.

– Det har varit så intressant att följa sig själv utifrån. När den första smekmånaden var över började det stora tvivlet att knacka på. Varför är det så tyst i telefonen? Snart kom paniken, och jag började fundera över om jag skulle lägga av med skådespeleri? Men vad skulle jag göra istället? Den här ledighetspresenten som jag ville ge mig själv var faktiskt inte så härlig. Ärligt talat var det ett jävla magplask, jag mådde inte bra av all ledig tid.

Gick i samma klass som prins Carl Philip

Vi ses på Rival på Södermalm i Stockholm. Jennie Silfverhjelm bor i närheten, men det var på Lidingö och i Bromma som hon växte upp – i alla fall de första åren.

– Jag växte upp med mamma. Mina föräldrar skilde sig tidigt, och pappa var ute och seglade på de stora haven. Så småningom träffade mamma en man som bodde i välbärgade Äppelviken i Bromma. Vi flyttade dit och jag gjorde en märklig klassresa på 48 timmar. Jag minns första söndagsmiddagen med min nya familj. Där satt jag i angoratröja och Margaretaflätor och blev serverad av personal. På måndagen var det upprop i skolan och då var prins Carl Philip där. Han och jag gick i samma klass i sex år.

Kände du dig hemma i den miljön?

– Nej! Jag har aldrig känt mig hemma någonstans. Jag har alltid varit en voyeur.

När Jennie var tolv flyttade hon till Simrishamn för att bo hos sin pappa, och det är från honom hon har sitt adliga namn.

– Mina föräldrar hann separera innan de gifte sig, så jag finns inte med i adelskalendern. Men farfar bodde ute på Fågelbro på Värmdö. Från den sidan av släkten finns det många historier och mycket bilder. Men om jag hade varit med i ett släktsforskningsprogram så skulle jag nog ha utforskat min morfars sida. Han var barnhemsbarn och om hans bakgrund vet vi ingenting.

Känner du dig adlig?

– Absolut inte. Men jag har ändå dragits med fördomarna som många har om adeln. När jag sökte till scenskolan sa rektorn: ”Silfverhjelm… hade du sökt Scenskolan för tjugo år sedan hade du inte kommit in”.

Viktigare än det adliga har nog diagnoserna varit. Jennie Silfverhjelm har både stammat och levt med adhd – erfarenheter som präglat hennes sätt att arbeta som skådespelare.

– När jag var liten gick jag till logoped några gånger. Skådespelaren Krister Henriksson sa en gång: ”Om du inte hade stammat hade du aldrig blivit skådespelare.” Kanske har han rätt? Eftersom det har varit en utmaning att göra mig förstådd har min personlighet präglats av det. Jag har alltid känt att jag har behövt vara extra tydlig.

Skådespeleriet går i skov

Vad händer framöver?

– Just nu är det tyst. Det enda jag vet är att jag ska göra mer än Beck. Jag får väl börja lägga upp lite nakenbilder på Instagram… Skämt åsido, jag vet ju att skådespeleriet går i skov. En del av det här yrket handlar om att stå med mössan i hand och be om att få vara med.

Kanske kan man säga att Jennie Silfverhjelm pendlar mellan tryggheten i Beck och längtan efter något nytt. Hon bär på egna idéer och projekt som hon skulle vilja förverkliga.

– Jag kan känna att jag inte har blommat ut helt och fullt än. Men kanske är det just det som driver mig – att det alltid finns något mer att upptäcka.