Carouschka Streijffert: ”Jag var tolv och bestämde mig för att flytta hemifrån fort som fan”

Det är inte mycket som skvallrar om vad som väntar oss innanför porten till ett äldre hus i Stockholms innerstad. Men dörrarna slås upp till en fantastisk ateljé och bostad, ateljén är en kreativ verkstad med vackra skåp, hyllor, travar med böcker, fotografier, stora tavlor, mattor, en gammal kamin – samtidigt som här ändå råder en tydlig struktur och ordning.

Bostaden mitt över består av ett enda rum, men vilket rum! Vi är säkert inte de enda gästerna som häpnar över vidden, rymden och ljuset i den flera hundra kvadratmeter stora råvinden som ­Carouschka ritat och inrett precis som hon vill ha det. Inga väggar, inga gardiner, inga garderober, inga växter – bara en fantastisk utsikt över Stockholms takåsar där solen och årstidens växlingar är en del av inredningen. Att leva avgränsat skulle vara lika med en kreativ död, förstår man.

Arbetar hela tiden

– Vad ska man med väggar till? Jag växte upp instängd i ett litet rum och det var fruktansvärt. ”Gå in på ditt rum” – det var som en straffkommendering, som att tvingas in i en cell.

– Jag skulle också kunna bo i en flygplanshangar på en åker, fortsätter ­Carouschka. Ju större space jag har, desto mer kreativ blir jag. Allting är en arbetsyta, jag arbetar hela tiden, sitter inte i en soffa och glor på tv.

Själv kliver hon med stadiga steg genom sitt rum och 70 år gammal har hon nästan utstrålningen av en gammal elitgymnast. Men så har hon också takklättring som en av sina stora hobbies, och lever dessutom stora delar av året helt ensam på en ö, utan el, värme och vatten… Nej, det är helt enkelt inte så mycket trams kring Carouschka Streijffert.

Carouschka Streijfferts utställning

I oktober hade hon premiär på sin utställning ”Drivkraftens seger över motståndet” i det vackra kulturhuset Ravinen vid Norrvikens trädgårdar i Båstad. Carouschka Streijffert har varit verksam som konstnär i över 50 år och många av verken på utställningen bär hennes omisskännliga prägel. Pappersdokument, metall, trä, benfragment, textil och glaspärlor som fått nytt liv.

–  Jag förädlar urbant skräp, förklarar hon. Men jag är ingen sakletare. Jag ­letar inte. Jag bara plockar upp det.

Ett typiskt exempel är hur Carouschka tidigt på nyårsdagen kan ses samla ihop metallhöljet från alla champagnekorkar som öppnats utomhus vid tolvslaget.

– Det är som rostiga pengar för mig. Precis som gamla metallkapsyler, dem kan du också göra något vackert av.

Till utställningen på Ravinen har ­Carouschka byggt trälådor till sina objekt, både som en anspelning på museernas utställningsboxar, men också som en lite irriterad spark åt världens stora containerfartyg som fraktar produkter över hela världen.

– Som vi sitter och klickar hem när vi är rastlösa och får tillbaka något onödigt. Det är en enorm miljöförstöring.

Konstnär och arkitekt

Hon har en gedigen utbildning bakom sig, från Gerlesborgsskolan och Konstfack i Stockholm. Förutom konstnär är hon också arkitekt SIR/MSA och välkänd scenograf. Några kanske känner igen henne från tidigare tv-program som ”Roomservice”, ”Från slott till koja” och ”Hustoppen”.

Att Carouschka skulle bli något konstnärligt var det aldrig någon tvekan om. Hennes pappa var byggnads­arkitekt och ”lärde mig att läsa ritningar innan jag kunde läsa och skriva”.

Carouschka var en skicklig tecknare redan som barn och älskade att rita fabriker i fågelperspektiv, vilket kanske låter lite udda.

– Men precis som andra är födda med musikaliskt gehör – jag är helt tondöv – så tror jag att jag är född med att se saker tredimensionellt. Jag går aldrig och spanar i skyltfönster, utan tittar på hur byggnader är konstruerade. Vilka material, hur ser portens gångjärn ut, hur är ventilationssystemet monterat? Det rasslar i huvudet hela tiden.

– Fula hus är fruktansvärda. Jag går inte ens in i dem, säger Carouschka som ryser åt moderna köplador och gallerior.

Ett avgörande ögonblick var när hon som elvaåring besökte utställningen ”Hon – en katedral” av Niki de Saint Phalle, på Moderna museet som då inrymdes i Exercishuset på Skeppsholmen.

– Jag minns att det var enormt fascinerande att gå in i ett kvinnokropp och ja, kanske kom jag ut som konstnär. Det var någonting med den här monumentala skulpturen, inpressad i rummet där huvudet slog i nock. Rumslighet har alltid intresserat mig.

Auktoritär uppväxt

Då hade Anna Carina redan förvandlats till Carouschka.

– Det blev jag omdöpt till när jag var fyra år och sedan dess har jag inte kallats för något annat. Det var en jugoslavisk dam som kallade mig för ”en liten carouschka”, vilket ungefär betyder ”ett litet lamm”. Jag var aldrig någon Carina.

Uppväxten i en trerummare i en förort till Stockholm vill hon helst inte tänka tillbaka på. Det var en ganska auktoritär uppfostran och förutom sitt trånga rum så längtade Carouschka efter att bli självständig och vuxen.

– Redan när jag var tolv år bestämde jag mig för att det gällde att flytta hem­ifrån fort som fan. Så efter skolavslutningen efter nian drog jag.

Hon visar runt i lägenheten, som bland annat har en liten rotunda med böcker, som en sorts hommage åt vår egen världsberömda arkitekt Gunnar Asplunds stadsbibliotek.

– Mmm, jag älskar böcker.

Har aldrig lagat mat

Här finns flera terrasser att möta solen på, och på golvet ligger några av hennes grafiska mattor med bokstäver och siffror som har blivit hennes signum. Men i det öppna köket är det tomt i kylskåpet.

–  Jag har aldrig lagat mat, säger hon lite överraskande. Jag stack hemifrån så ung, så jag lärde mig aldrig att göra det. Man tog en cigg när man var sugen på nåt. Än idag fattar jag aldrig när jag är hungrig, jag äter gärna något ur en konservburk.

– Nej, det är slöseri med tid att först tänka ut vad du ska äta, skriva en lista, handla och sedan stå och hacka lök och diska. Jag har varit en hårt arbetande yrkeskvinna med eget företag sedan 1978, så jag har helt enkelt inte haft den tiden, säger Carouschka som dock erkänner att hon kan svänga ihop en köttfärssås när barnbarnen kommer på besök.

Lika praktisk är hon med sina kläder. De ligger ihoprullade i korgar. Byxor i en korg, skjortor och tröjor i andra. Någon klänning har hon aldrig haft och att stryka något – bortkastade timmar, enligt Carouschka.

Carouschka Streijffert har en son

27 år gammal blev hon mamma till sin son ”jag tyckte att jag var en gammal tant”, men både sonen och pappans namn vill hon behålla för sig själv. Men man förstår att sonen, som är regissör, också har stark integritet precis som sin mamma.

– Jag uppfostrade honom till att bli självständig. När han var barn körde jag en stor motorcykel på tusen kubik. Jag spände fast honom med en svångrem kring tanklocket när vi skulle till dagis. Till skolan fick han gå själv, jag följde med första dagen.

Det var ungefär samtidigt som man kunde se en långbent ung kvinna klättra omkring på Stockholms takåsar. Helt utan svindel tog sig Carouschka fram kvarter efter kvarter via ­taken. Ingenting märkvärdigt tycker hon själv.

”Klättrat på tak i hela mitt liv”

– Äh, det finns väl yrkesgrupper som gör det varje dag. Men jag har klättrat på tak i hela mitt liv. Jag älskar den öppna horisonten, när det inte är någonting som blockerar synen. Dessutom blir det som en karta över Stockholm, du förstår hur staden är uppbyggd.

Det var också via en sotarlucka i ett tak som hon hittade sin första råvind, långt innan det blev trendigt att bygga om dem.

Som inredningsarkitekt har ­Carouschka många åsikter om dagens bostäder. Rummen blir bara mindre och mindre, barnen får små celler där det knappt finns plats för ett arbetsbord. Hur ska de då kunna bli kreativa, undrar Carouschka retoriskt.

– Varför ska våra hem likna en hotel­lounge? Och dessa köksöar? Vad ska man med dem till? Bättre att satsa på att ha ett ordentligt arbetsbord eller matbord. Ett hem ska vara oömt, barn ska kunna kräkas i en soffa och råka måla på en vägg utan att föräldrarna får panik.

Kritisk till Ikea och masskonsumtion

Även vår egen möbeljätte Ikea får sig en släng. Genom sin strävan att göra möblerna så lätta och billiga som möjligt, och genom att lägga tillverkningen i andra länder, är de med och utarmar hantverket.

– Ikea en stor belastning för mänskligheten, konstaterar Carouschka. Idag finns det heller ingenting kvar för våra barn att ärva, eftersom föräldrarna köpt Ikeamöbler och de har gått sönder. Och finns det gamla möbler, så säljs de på auktionshus som drivit upp priserna på ett sätt som ingen riktigt kan förklara.

Under många år var Carouschka främst fascinerad av det som männi­skan hade skapat. Hon har till exempel gjort världens enda bok om biljetter, en rejäl bok på flera hundra sidor som bland annat har sålts på MOMA i New York. Biljetternas grafiska formgivning har alltid lockat henne.

– Jag minns när jag hittade gamla gula använda metrobiljetter i Paris, för mig var det som ett fynd med kantareller. Tänk så många öden, drömmar och livsavgörande resor som varit förknippade med varje biljett.

Hon beskriver sig som en ”poetisk funktionalist”, som idag har blivit mer och mer kritisk till vår tids masskonsumtion.

– Vi borde oftare vända oss inåt och fråga ”varför finns jag, vem är jag, vad kan jag tillföra?,” istället för ”vad faan ska jag ha?”

Tycker om att vara ensam

Numera är hon desto mer fascinerad av det som naturen skapar och det tar oss tillbaka till den ensliga ön i Stockholm skärgård. Där bor hon tidvis, helt ensam. Ingen el, inget vatten, jordkällare och utedass. Carouschka tar sig dit med en gammal finsk militärbåt som går i 40 knop. Huset har hon förstås byggt själv.

– Jag tycker om att vara ensam. Här kan jag skapa utan att bli störd, göra vad jag vill utan grannar.

Carouschka beskriver hur hon tar fram sin morakniv och skalar av barken från en gren medan hon njuter av doften.

– Det är jävligt vackert att sitta naken med en yxa och fila på en pinne medan vinden blåser i ansiktet. Samtidigt skalar du av dina egna yttre lager, du blir hudlös.

Är det aldrig otäckt att vara så ensam?

– Vad ska jag vara rädd för? Jo, en gång hände det att en älg kom klivande i tallarna. Han hade simmat dit och det tog en stund innan jag förstod var det var. Då sprang jag lite.

– Men annars? Det är klart att jag kan ramla ner från en stege när jag står och målar på huset. Men å andra sidan så dör jag i ett positivt moment.

Det är nog ingen överdrift att påstå att Carouschka blivit precis den självständiga person hon alltid drömt om och att hon hela livet gått sin egen väg.

– Följt strömmen? Jag tror aldrig att jag kommit in i strömmen.