Anders Mohlin är en av Sveriges sista rättegångstecknare: ”Jag har känt mig rädd ibland”

Han har stått och tittat på en mink, säger han. För han ville ha en mink.

Och då menar han till sitt bildarkiv, det som kan komma till hands på arbetsplatsen Rapport, SVT, där han arbetat i cirka 30 år.

– Ja, ibland har vi inslag på jobbet om invasiva arter, till exempel. Då kan min bild komma väl till pass.

Han bor vid en bäck utanför Gnesta och naturen har stått modell för både bilder och teckningar i Anders Mohlins kartotek.

Minst två förlorare i rättssalen

Men då och då är det en rättegångssal som är arbetsplatsen för dagen. Eftersom kameror inte är tillåtna är det Anders penna som ska ge en visuell bild av vad som hänt innanför dörrarna när lagens långa arm ska ta ställning.

Skyldig eller oskyldig? Offer eller förövare?

– Jag slås alltid av att det alltid är minst två förlorare i salen – det finns ingen som riktigt vinner. Allt som visas upp där inne bär på en sorglig historia, och den ska alltid bemötas med respekt, med värdighet. Och det gäller ju för mina teckningar också.

Började på Konstfack

Han har bevakat en rik rad historiska händelser. Dubbelmordet i Linköping. Polismorden i Malexander. Sturemorden, Mattias Flink och efterspelet med Christer Pettersson. Och så hans allra första som tecknare i rätten: fallet John Ausonius, den så kallade Lasermannen.

Men hur hamnade han där?

Jo, egentligen började det vid en resa till Kina.

– Jag var 21 år och åkte transsibiriska järnvägen. Väl i Kina var det ju ingen som förstod vad jag sa, men när jag tecknade fick vi en kommunikation. Där och då tänkte jag mig ett liv bortom ett hederligt borgerligt yrke.

Han hade tänkt läsa sociologi, men nu blev det konstfack istället.

– Egentligen hade jag velat ägna mig åt journalistik, men jag var så satans dålig på att skriva. Jag är lätt dyslektisk och skulle inte komma in på journalisthögskolan ens.

Jobbar på Rapport

Men så blev det ändå en kombination av hans två intressen: nyheter och bild. Han sitter, när han inte arbetar hemma, mitt på Rapport-redaktionen och är en del i nyhetsarbetet.

Det var han redan 1991 när en nyhetschef undrade om någon av tecknarna kunde åka och bevaka en häktningsförhandling av en Ausonius ..?

– Det var häftigt att få sitta bland så många riktigt rutinerade kollegor. Det var ett helt skrå på den tiden som satt med montblanc-pennor och skissblock, kanske tre tecknare bara från SVT, plus DN och andra.

Han minns lite från sin första rättegång, även om det är länge sedan. John Ausonius hade, visade det sen, under sex månader hösten och vintern 1991–92 skjutit elva personer i Stockholm och Uppsala, en dog och flera skadades. Nu hade han anlagt skägg, satt tyst i en tyngd rättssal.

Känt sig rädd för vissa gärningspersoner

– Det finns ett antal personer jag har känt mig rädd för. Ausonius och Johanna Möller (från det så kallade Arbogafallet och som dömdes för mord på sin pappa och make), de kändes båda läskiga. Lite ”När lammen tystnar”, om du förstår. Jackie Arklöv (dömd för Malexandermorden 1999, bland annat) är också en av dem.

Han menar att han ska skildra ett helt sammanhang mer än en människas utseende. Hållning, stämning, ansiktsuttryck … Allt med bara några pennstreck.

– Vissa bär på någon sorts attityd, som Henrik Landerholm till exempel. Det syns att de inte är stukade, de har folk bakom sig. Det är små detaljer i teckningarna som visar sånt och min erfarenhet gör att jag ganska snabbt kan tolka det där. Höjda axlar, kaxiga leenden. Motsatsen till det där skulle vara Akilov – en väldigt sorgsen och ensam människa som nog helst hade sett att allt slutade där vid korsningen Sergelgatan/Drottninggatan …

– Ja, jag har bevakat många hemskheter. Fast allt detta är också en berättelse om människan. Om oss. Hela domstolen är en historia om livet, om när det gått snett. Från skilsmässan när det kraschat, stöld och till det värsta. Och det gäller ju att fånga karaktärerna, inte göra någon karikatyr.

Tecknar på padda

Han gick över från skissblock till surfplatta för många år sedan, och tecknandet går egentligen till på samma sätt.

– Jag har med mig en fulladdad padda och en liten sensibel penna till den som fungerar riktigt bra. Akilov-rättegången var min sista med papper, på Johanna Möllers hade jag både och. Jag jobbar alltid i svart-vitt, jag vill ha mina tydliga linjer och väldigt enkelt. Jag vill ogärna dra in färg. Det kan bli en snyggare teckning men blir en annan typ av illustration. När jag färglägger gör jag det i akvarell i efterhand.

– Fördelen med paddan är så klart att jag snabbt kan sudda och gå vidare vilket är bra när man har fyra minuter på sig att sätta en karaktär.

Ja, för ibland är det bråttom. Om man i häktningsförhandlingen tar beslut om stängda dörrar åker alla i rättssalen ut efter bara några minuter.

– Då gäller det att vara snabb. Då får jag använda all min erfarenhet och jobbar nästan instinktivt. Om jag vore jazzpianist så skulle jag inte tänka på vilka toner jag spelar, det är så intuitivt och går fortare än man egentligen tänker. Bara jag får ner känslan, fångar en hållning och blick så kan jag göra resten efteråt.

Säkerheten är oerhört stor idag jämfört med förr. Anders går genom samma kontroller som på en flygplats, tar av skorna och röntgar väskan.

Råkade ha med sig kniv till domstolen

Och en gång gick det snett. Mycket snett.

– Jag hade bestämt träff med en journalist och fotograf i domstolen, kommer dit och hejar på personalen som jag ju känner till sedan länge och kör ryggsäcken genom säkerhetskontrollen. Jag var nästan på väg in när de hejdade mig: i mitt ytterfack på ryggan låg en morakniv jag haft dagen innan när jag plockat svamp. Det blev fullt pådrag: ”Du får komma in här”, de ringde efter en patrull på Norrmalmspolisen. Jag fick inte ringa någon, inte ens det där enda samtalet, säger han och ler.

– Det tog en timme, polisen gjorde vad de skulle göra. Det blev ett strafföreläggande om grov oaktsamhet, vilket innebar 15–45 dagsböter – och det var bara hemskt! Jag förstod plötsligt den där känslan av hur det är att vara på andra sidan.

Man la ner det hela sen, Anders friades. Men han hade förstått något viktigt: hur det kändes att vara sedd som brottsling. Hur allvarligt vi ser på rätt och fel.

– Och på hur oerhört skönt det var att inte vara sedd som brottsling längre.

– Jag är en tämligen disträ människa. När jag berättade det för min fru sedan sa hon: Tänk att det här hände först nu …

Bara tecknare i rättssalarna – inga fotografer

Att prata om sitt jobb är inte alltid enkelt. Många har synpunkter, både på SVT, media i stort och på rättsväsendet. Många är också så klart nyfikna på hans arbete i rättssalen.

– Hemma pratar vi ofta jobb, men mer generellt. Det blir ofta på ett filosofiskt plan. Hur hamnade någon här? Vad känner man? Det där andra som är spännande, det där runt omkring. Hur livet påverkas när någon hamnar där.

Det är fortfarande bara tecknarna som kommer in i rättssalarna. Ett foto avslöjar mer än en liten skiss.

– Jag tror nog min yrkeskategori kommer att försvinna. Vi är sällan mer än två-tre personer med på en rättegång, men oftast bara jag och en till.

Han gillar verkligen sitt jobb. Det är utvecklande, intressant och han har härliga kollegor.

– Även om jag är ganska trött i huvudet av alla hemskheter i världen. Vi befinner oss i en ständigt turbulent tid och man kan behöva värja sig för att inte bli cynisk. Det kan ju slita på en att inte få tycka saker på jobbet. Många i journalistyrket pallar inte. Man förväntas att tiga, men vissa vill bara skrika: ”Fan, det ÄR ju ett folkmord!”

Då kan det vara skönt att lämna redaktionen och storstan och köra genom ett sörmländskt landskap tillbaka till huset vid bäcken i Gnesta.