Psykologen och radiospanaren Per Naroskin: ”Alla problem går inte att lösa”

Kan psykologer vara roliga? Svaret kommer blixtsnabbt från Per Naroskin. ”Skulle du vilja gå till en terapeut som inte har humor?”

Alla som någon gång har hört ”Spanarna” i P1 vet att Per Naroskin är både rolig och kvick, ändå svettas jag lite i handflatorna när jag slår mig ner mittemot. Trots att han redan vid plåtningen har fått fotografen att skratta mer än jag någonsin hört, så känns det som att han har en blick som är ovanligt, ja psykologisk.

Blir folk nervösa när de träffar dig privat, Per?

– Åh nej, det där är gammalt. Det försvann när KBT kom. Den har gjort enormt mycket för att normalisera det här med terapi.
(KBT betyder kognitiv beteendeterapi, reds anm.)

”Spanarna” i över 20 år

Vi ses i hans hemkvarter på Söder i Stockholm och det blir några oavbrutet underhållande timmar, blandat med en del djupare grävande i våra psyken. Ungefär som en spaning i P1 alltså, eller kanske som någon av Pers teaterpjäser, där han alltid lyckas vara rolig, utan att väja för de stora frågorna som det brukar heta.

Psykologen och psykoterapeuten Per Naroskin är som sagt en välkänd röst från radioprogrammet ”Spanarna” sedan över 20 år och även om han själv skojar om att han har ett ”radioface”, så nog kommer en okänd beundrarinna fram och smygtar ett foto av Per under intervjun. Efter en stund förstår jag att det inte är mycket i omgivningen som lämnar Per oberörd.

Här på caféet scannar han omedelbart av gästerna och börjar fundera över hur de känner varandra, varför den personen sitter ensam eller varför hen har en så lustig frisyr…

– Det går inte att stänga av det, säger han. Å andra sidan blir livet aldrig tråkigt.

Dessutom har han alltid haft en förmåga att känna av stämningar. Mår någon dåligt i rummet, finns det en konflikt? Redan som 12-åring hade han sitt första lätt-terapeutiska samtal med en klasskamrat som var olyckligt kär.

– Jag är nog typecastad för att bli ­psykolog, medger han.

Humor viktigt i terapi

Men även humor är en viktig del av terapi, menar Per.

– Det finns mycket humor i lidande. Det kanske låter konstigt, men att skratta åt något tillsammans skapar en tillit att använda sig av när det blir svårt.

– Det handlar förstås inte om att en terapeut ska berätta vitsar, lägger han till för säkerhets skull.

Per är uppvuxen i idyllen Äppelviken i Bromma utanför Stockholm. Med en pappa som var chef på dataföretaget IBM, så blev det många flyttar, inom Sverige, men även till Paris.

– Jag har läst mina gamla dagböcker och jag tycks inte ha varit ett dugg orolig över att byta skolor eller flytta till en ny stad. Den enda anteckning jag minns handlar om franskans obegripliga stavning, tydligen särskilt ordet ­”aujourd’hui”. Jag störde mig tydligen på att det inte uttalas som det skrivs.

Trygg inom familjen, men mer otrygg utanför, är hans analys, särskilt som de befann sig i Paris mitt under 1968 års studentuppror.

– Ja, jag var rädd för att bli borttappad, minns jag. Att vara på en främmande plats utan att kunna språket var läskigt.

– Förresten är jag fortfarande rädd för att bli borttappad! säger han lite oväntat. Jag har fortfarande en överkänslighet för att bli bortvald eller utesluten.

Så hur mycket påverkar vår barndom egentligen vårt vuxenliv, tror du?

– Barn är små personer redan från början. Som filosofen Martin Buber lär ha uttryckt det: ”Man uppfostrar inte sina barn, man upptäcker dem”. Om fler förstod det så skulle vi kunna vara lite mer avspända som föräldrar, tror jag.

Själv hade han inte bara terapeutiska egenskaper som barn – han var också rolig.

– Jag har hört mig själv på band. Jag var en lustigkurre med pipig röst, säger Per och förklarar att han under sina tidiga skolår var ”pytteliten och snabbtänkt”. Humorn blev ett klassiskt försvar mot klassens stora grabbar.

– Och eftersom jag inte heller var bra på sport brukade jag berätta roliga historier för mina kompisar för att locka bort dem från fotbollsplanen, säger han.

Per förstod också tidigt att humor kunde vara ett skarpt vapen.

”Jag är rolig, orolig och snäll”

– Jag var nog inte alltid så snäll. Det finns inte någonting som kan skapa en sådan osäkerhet som humor. Långt senare i livet fick jag höra av en av de tuffa killarna att han var rädd för mig. Han var rädd för att höra skrattet efter att han lämnat rummet.

– Men idag är jag snäll. Jag är rolig, orolig och snäll.

(Inom parentes är Per heller inte längre kort och har pipig röst. Han växte 16 centimeter på två månader och sov i princip dygnet runt under hela sommarlovet mellan nian och gymnasiet.)

– Alla hormoner kom på en gång! Fatta hur mycket jag sov, säkert 20 timmar om dagen.

Snabb i tanken som han är, har han också provat på att vara ståuppare. Per gick en kurs för bland andra Babben Larsson och Adde Malmberg.

– Jag gjorde några rundor på scenen och var väl okej, men inte mer. Däremot lärde jag mig mer om vikten av rätt atti­tyd och tajming av Adde och Babben än jag gjort under hela psykologutbildningen.

Per Naroskin är psykoterapeut, föreläsare och manusskrivare

Idag har han hittat sitt perfekta forum – att föreläsa. Här kan han använda både sin psykologkunskap och sin humor för att till exempel vägleda chefer och medarbetare.

– Humor är ett tveeggat svärd. Det kan användas både för att skapa gemenskap och för att stänga ute, för att lätta på spänningar och för att skratta bort problem som borde lösas. Humor kan utjämna hierarkier eller vara en ingrediens i härskarteknik. Alla behöver orientera sig i humorns mekanismer och skaffa sig ”hq”, humor-intelligens.

På scen är Per väldigt sällan nervös.

– Tvärtom är jag väldigt trygg. Kanske är det för att jag aldrig behöver oroa mig för att bli borttappad…

Per Naroskin jobbar ungefär halvtid som psykoterapeut. Resten av tiden ägnas åt föreläsningar, manusskrivande – och att ta hand om alla idéer.

– Jag har alltid hundra osorterade projekt på gång i huvudet som väntar på att bli skrivna, förklarar han.

Föreställningen ”Nån måste göra det”

Ett av projekten ska nu realiseras i höst tillsammans med sambon Sissela Kyle, som regisserar. Föreställningen heter ”Nån måste göra det” och beskrivs som en ”musikal i pocketformat”. Per har skrivit manuset till sångerskorna Helen Sjöholm och Gunilla Backman.

Musikalen handlar om Kassandra – kan hon verkligen förutsäga framtiden eller är hon bara en jobbig olycks­korp? – och Felicia – är hon verkligen lika lättsam och glad som hennes namn antyder? Kvinnorna får i uppdrag att skapa ordning i ett gammalt bibliotek och kanske växer en oväntad vänskap fram. Musiken är allt från Abba, där Björn Ulvaeus skrivit en ny text till Abbas ”Cassandra”, till kända låtar av Laleh, Ebba Grön och Stefan Demerts mer okända låt ”Snö.”

– Att välja vad som ska bort och vad som ska vara kvar kanske är ett hopplöst uppdrag, men nån måste göra det! säger Per och man anar att det kan ligga lite dubbla budskap i titeln.

– Vi ville alla fyra göra något tillsammans och det här är en idé som legat och grott hos mig, fortsätter han. Att höra Gunilla och Helen sjunga tillsammans i vårt vardagsrum, jag blir helt ”starstruck” och börjar nästan att gråta…

Att det är relationer som är en av musikalens röda trådar är förstås ingen överraskning, det är Pers favoritämne.

– Jag är extremt intresserad av relationer, medger han. Jag tröttnar nästan aldrig på människor.

Jo, kanske en gång. Som ung psykolog tänkte Per Naroskin forska om förälskelse, men upptäckte att det var ganska outhärdligt att lyssna till nyförälskade människors rätt så banala beskrivningar av sin kärlek. Han citerar Tolstojs klassiska ”alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt”.

– Olyckliga förälskelser är mycket mer spännande, det upptäckte jag redan då, säger han och fortsätter:

– Alla relationer är ofullkomliga, man kan aldrig känna varandra helt och heller inte lova varandra att alltid vara ihop. Det kan kännas läskigt när man är ung, men när det är två personer som vet att de står på egna ben… Då kan kärleken få blomma ut och bli så stark som den är mellan Sissela och mig. Vi har sjukt roligt ihop och jag är fortfarande mycket kär i henne.

Sissela Kyle och Per Naroskin var särbos

Paret möttes första gången under en sändning av just ”Spanarna” och nu har de hängt ihop i snart 20 år.

– Jag ser nästan bara fördelar med att träffas sent i livet. Du behöver inte bevisa så mycket, olikheterna kan vara en tillgång istället för ett hot eller irritationsmoment.

Han funderar vidare.

–Det är väldigt lite jag irriterar mig på hos Sissela… Hon är också synnerligen överseende med mig!

Per och Sissela väckte mångas nyfikenhet när de under flera år valde att leva som särbos. Nu bor de tillsammans sedan fyra år. Att paret väntade med att flytta ihop, berodde mycket på att de hade vardera två tonåringar som bodde hemma.

– Att flytta ihop med fyra tonåringar, njae… Jag tror att en av anledningarna till att de kommer så bra överens idag är att vi inte flyttade ihop direkt. Det är ett vanligt misstag att ha för bråttom. Man vill manifestera sin kärlek och flytta ihop, men då kommer barnen ganska lätt i kläm.

Borde alla gå i terapi?

Svaret kommer snabbt.

– Absolut inte!

Däremot tycker Per Naroskin att de som väljer att i terapi ofta är modiga.

– Det kan ju vara läskigt. Det kräver att du tar tag i dina rädslor och att du vågar förändras. Du vet heller inte riktigt vad som kommer att hända. Men när du tagit itu med saker, så kan du upptäcka en ny inre rörelsefrihet som kan bli både kul och spännande.

Går alla problem att lösa?

– Nej, alla problem går inte att lösa, men du kan hitta ett sätt att förhålla sig till dem och försonas med det du inte kan ändra.

”Skulle jag dö idag, skulle jag vara nöjd med hur det blev”

Det är dags att summera livet och intervjun. Livet känns bra just nu, menar Per Naroskin.

– Skulle jag dö idag, skulle jag vara nöjd med hur det blev. Egentligen ångrar jag bara två saker i livet. Att jag inte kom igång med att skriva dramatik tidigare och att jag inte höll på med idrott.

Han medger att sport-tanken kommer lite oväntat. 66 år gammal har han kommit på att idrott nog kan vara ganska kul. Han har till och med börjat att titta på fotboll.

– Sport har alltid varit främmande för mig, till pappas stora besvikelse. Men nu har jag insett att jag skulle mått bra av lite mer laganda och framför allt lite mer tävlingsinstinkt. Det hade varit bra för min självkänsla med lite jävlar anamma.

– Men vill man vinna, måste man stå ut med att förlora som vi psykologer säger…

”Jag förstår” säger jag och inser att jag efter några timmar i Pers sällskap själv börja leka psykolog. Jag undrar också om han ändå inte har analyserat mig lite sådär i smyg. Fast vad skulle han å andra sidan våga svara på det? Vi nöjer oss med att han får gissa vilken hund jag har.

– Hm, säger han, inte en golden, inte en labrador… Har du en portugisisk vattenhund?

Touché. Det är obegripligt nära. Jag har en vattenhund, en spansk!