Clara ”Underbara Clara” Lidström: Bakningen har räddat mitt psyke många gånger!

Behöver vi verkligen veta hur man gör en filbunke som på mormors tid? När vi bara kan kliva in i mataffären och välja mellan 20 olika sorter?

Frågar du Clara Lidström så är svaret ja. Att sätta en filbunke kan faktiskt vara en sorts motståndshandling!

Vi ses i den lilla byn Tvärålund, som ligger bedövande vackert utanför Umeå. Det är här hon bor Clara Lidström, mer känd som ”Underbara Clara”, idag Sveriges största privata bloggare. Solen strålar från en klarblå himmel, rabatterna prunkar, verandan är pyntad för fest och Clara bjuder givetvis på hembakt. Det är som att kliva rätt in i ett av hennes blogginlägg. Men bakom idyllen finns en mission, det vet alla som läst något av Clara. Under åren har hon kallats allt från ”bakåtsträvare” till ”trivselbarbie”, när det egentligen är precis tvärtom.

– Jag vill lyfta fram gamla kunskaper som är på väg att försvinna, säger hon. Det är färdigheter som inte har värderats, eftersom det ofta har varit kvinnor som fört dem vidare. Men idag har vi kommit på att många av dem är ganska bra att ha.

”Hemmets almanacka”

Clara, som beskriver sig som ”en folkbildarsjäl” har därför gett sig ut på klassisk mark och har skapat en modern serie av ”Husmoderns köksalmanack”. Det är ett sorts uppdaterat husmors­lexikon där vi kan lära oss allt från att torka kantareller till att stoppa strumpor eller avfrosta frysen.

Eller hitta avkopplingen i att baka ett par äkta wienerstänger, för den delen…

När man själv har rusat fram genom terminal fem på Arlanda för att hinna med planet till Umeå, så är det svårt att inte känna att Clara Lidström tycks ha hittat något äkta och genuint i sin tillvaro – älven, lugnet, hunden, ­barnen som springer mellan sina vänner… Kanske är det precis så som hon ­sammanfattar sin livshållning:

– I dagens samhälle vet vi alltings pris men ingentings värde. Inte det riktiga värdet som uppstår när man lägger ner arbete på någonting meningsfullt och får känna tillfredsställelsen efteråt, förklarar Clara.

Livet här är en Bullerbydröm som har förverkligats, medger hon.

– Jag minns att jag grät som barn för att jag inte fick växa upp som Astrid Lindgren, så jag skapade det här för min familj. Det kanske är lite bisarrt, men jag tänker att det ändå är bättre att ”lajva” barnen i Bullerbyn än ”Svenska Hollywoodfruar”.

Klädd i vintage, ofta i en lite nostalgiskt 50-talsstil och med kakfatet redo, så är det lätt att tänka att Clara också drömmer om ett hemmafruliv med nybakta bullar och ett oklanderligt städat hem. En slarvig slutsats, som Clara har fått bemöta ett otal gånger, precis som att hon också skulle vara medskyldig till att kvinnor blir utbrända (som diagnosen hette tidigare) på grund av sin kamp för att skapa det perfekta hemmet.

– Åh, säger Clara. Det är så fördummande när folk säger så! Kvinnor blir utbrända för att de ofta jobbar på arbeten med mycket ansvar, men med lite inflytande. Tror någon verkligen att de som är utmattade har bakat för mycket eller bekymrat sig över kakor som inte jäser.

– Det är också ett sätt att förminska kvinnor genom att påstå att de har så dålig självkänsla att de jobbar ihjäl sig för att de ska imponera på någon med sina bullar!

Ingen skulle be en man avstå från sin hobby

Hon är van vid att få den anklagande stämpeln, medger hon och svaren är många och välformulerade.

– Folk som inte vet något om utmattning kommer ofta med råd typ ”sluta vara en duktig flicka”, och ”du behöver inte laga mat från grunden”, men väldigt få som blir utmattade har ett ­balanserat arbetsliv och hemliv som de förstör med ihärdigt kakbakande…

Skulle en man få en utmattnings-­­dia­gnos, skulle heller ingen säga åt honom att avstå från sin hobby, menar Clara:

– ”Men sluta att samla på gamla LP-skivor nu! Om du slipper känna pressen av en perfekt skivsamling så kommer allt bli bra”…

– Allt det här är ett sånt skitsnack! Ska vi alltså plocka bort det omkring oss som vi tycker är roligt – bara för att orka jobba?

Clara är uppvuxen i Umeå med storasyster Anna, mamma Marianne, som var sjuksköterska, och pappa Leif, ­musiklärare. I hemmet uppmuntrades systrarnas kreativa sidor.

– Vi målade, tapetserade, fixade och möblerade om hela tiden.

Clara var också en flitig dagboks­skrivare och hittade nyligen en anteckning från gymnasiet där hon drömde om att bli en ”kulturell mångsysslare”, med tillägget ”hur fan ska jag försörja mig på det?”

– På den tiden fanns det knappt några bloggare, än mindre att det kunde vara något som du jobbade med.

Dröm om att leva ekologiskt och hållbart

Men det som började som ”ett ­pyssel”, där Clara både fick skriva, fota och skapa miljöer, växte till ett heltidsarbete. Bloggen låg ett tag på Västerbottens Folkblad, men redan 2008 började den ge intäkter och sedan dess har den varit Claras yrke.

Idag har ”Underbara Clara” ungefär 200 000 läsare. De många trogna fansen har kunnat följa hennes renovering av den fallfärdiga gård hon köpte med sin man 2009, hennes liv med tre barn och den stora drömmen om att leva ekologiskt och hållbart.

Så gott som allt i hemmet är köpt i andra hand, och det är så vackert och estetiskt, ja ursprungligt, att du är beredd att byta liv med Clara på studs.

Men vägen till det vackra huset, den blommande trädgården och familje­tryggheten har inte varit smärtfri. Att gifta sig 21 år gammal, skaffa barn vid 25 och flytta ut på landet är ovanligt idag, men Clara har haft extra bråttom att nå sina mål. Hon var bara ton­åring när mamma Marianne insjuknade i bröstcancer, och bara 21 år när hon dog.

– Jag tror det skyndade på mig. Jag ville ha familj, jag ville bo på landet och jag måste prioritera det. För vem vet, jag kanske bara skulle bli 52 år som min mamma, säger Clara och fortsätter:

– Att mamma var sjuk präglade mina tonår väldigt mycket. När alla stod på studentflaket och sjöng kände jag inte alls ”åh, livet är underbart”, utan tvärtom kändes det som jag höll på att tappa fotfästet.

Att skapa något är bra återhämtning

Räddningen blev att baka. När Clara mådde som sämst tog hon en promenad och gick hem och bakade små kuvertbröd.

– Det hjälpte mig. Istället för att sitta hemma och titta på tv, gjorde jag något med händerna, något med en början och ett tydligt slutresultat. Det läker, säger hon och får medhåll av modern forskning som visar att handarbete som stickning, virkning, broderi eller att gräva i sin trädgård är läkande vid psykisk ohälsa.

– Att skapa något, oavsett om det handlar om att sticka eller baka kakor, är en bättre återhämtning än att hamna i soffan framför en Netflix-serie, säger Clara och lägger till en rubrik:

– Bakningen har räddat mitt psyke många gånger!

Men för tio år sedan gick Clara själv in i den berömda väggen. Ångest, panikkänslor och en oändlig trötthet blev ovälkomna följeslagare och hon gick till en psykolog för att få hjälp. ”Ge mig några goda råd, så att jag snabbt kommer på benen igen”, bad Clara. Istället blev det början på en lång period av svår utmattning.

– Jag kom knappt ur sängen på ett halvår. Jag fick vila för att orka ta en dusch. Det var som att jag fått en stroke, orden försvann.

Dessutom skämdes hon.

– Min bild var att min blogg var trams – hur kan jag bli utbränd när jag inte gjorde något viktigt? Så ja, jag kände skam. Jag hade försökt så mycket – och misslyckats.

Drabbades av utmattning

När hon ser tillbaka var diagnosen inte alls svår att förstå. Hennes företag växte blixtsnabbt, hon var ständigt efterfrågad, hade två små barn, samtidigt som hennes man arbetade mer än heltid med att få ett ekologiskt jordbruk att gå runt. Lägg till det en stress över en renovering av huset som blev dyrare än tänkt, och känslan ”nu måste jag jobba ännu mera för att pengarna ska räcka”.

– Dessutom sov jag knappt någonting och trodde till slut att jag höll på att bli galen.

Clara gjorde också ett vanligt misstag som många utmattade kvinnor känner igen sig i. ”Jag ska vila sen”.

– Precis så var det. När renoveringen var klar och barnet hade börjat på förskolan, och jag tänkte ”nu ska jag ta det lugnare”, det var då jag började må som sämst.

Nu blev det en lång rehabilitering innan Clara orkade arbeta fullt ut igen. Under många år hankade hon sig fram på halvfart. Helt lägga ner ville hon inte, för mycket var ju också roligt med bloggandet.

Regelbundna arbetstider och träning

Idag har hon också värderat om sitt eget yrke. Clara har insett att hon både är en duktig skribent, fotograf och egen företagare, som mycket väl är värd att få avlastning. Regelbundna arbetstider och egentid för träning har också varit viktigt för att komma tillbaka.

– Jag har blivit mer professionell och fyrkantig. Nu har jag en anställd assistent och det är ovärderligt.

Den som läser Claras blogg vet också att hon är orädd och vågar använda sin röst.

Under den underbara rubriken ”Clara ryter ifrån” tycker hon till om allt från kriget i Gaza till matpriserna (som inte alls är för höga!) till varför vi ska peppa dem som vågar sticka ut hakan.

– De som försöker förändra något, som Greta Thunberg, de får ju mycket mer skit jämfört med de som aldrig gör något. Det är bara antidemokratiska krafter som tjänar på att vi är rädda och inte vågar ta ställning.

Clara uppmanar fler att våga sticka ut hakan, det är inte så farligt som du kanske tror.

– Det var fruktansvärt läskigt i början, men övning ger färdighet. Jag tycker också att du får respekt för människor som säger vad de tycker, även om du inte alltid håller med.

– Du kan börja i liten skala i fika­rummet och stödja dem som säger ifrån, tipsar hon.

Fler borde göra sina röster hörda

Det är därför som Clara kan bli snudd på galen när till exempel­ ­Bianca ­Ingrosso och andra stora sociala medier-­profiler inte använder sina ­röster på ett bättre vis.

– Bianca är jätteduktig på det hon gör, men brinner hon inte för en enda fråga?!

– Hon kunde göra ett litet inlägg om HPV-vaccinet till exempel. Nu har vi ju en chans att utrota en cancerform om alla unga tjejer vaccinerar sig, säger Clara som får utslag av ord som ”powerkvinnor”.

– Har de ingen inre längtan efter att göra något gott? Att använda sin röst, sin plattform för att förändra något?

Även i debatten om matpriser har Clara rutit till:

– Problemet är inte att maten är för dyr i Sverige, säger hon. Problemet är att vi har vant oss vid att den är alldeles för billig, säger Clara och fortsätter:

– Det är faktiskt inte en mänsklig ­rättighet att dricka billigt kaffe eller äta massor med billig frukt från andra sidan jorden. Sedan är det förstås inte okej att stora koncerner gör jätte­vinster på att sälja mat. Pengarna som vi ­betalar för maten borde inte gå till dem, utan till producenterna. Det är oerhört svårt att leva som småskalig bonde idag.

Uppvärdera gammal kunskap

Det tar oss nästan tillbaka till ruta ett. För även om maten är dyr, så kastar vi oerhört mycket mat. Och vilka var det som kunde använda råvaror i säsong och spara, konservera och förvara mat? Jo, forna tiders husmödrar.

– Precis. Det är dags att uppvärdera gammal kunskap, både i det stora och i det lilla livet, säger Clara. Det är lärdomar som försvinner om ingen äldre generation finns där och kan visa.

Hon ser sin blogg som en sorts livskunskap eller kanske hemkunskap för moderna människor.

– Jag ser att människor längtar efter andra värden. Läsarna blir jätteglada när jag visar hur man lagar en sprucken kopp till exempel.

Idag beskriver sig Clara som en väldigt förnöjsam person, glad att finnas till. Hon kallar sig även för en Alexander Lukas-person som har haft en osannolik tur i livet.

–  Det är kanske någon sorts dum­optimism, för det har jag väl egentligen inte haft…

Men hon har ett knep för att hitta en bra balans i livet, det är att lägga ner ”additions-sjukan”.

– Den gör det och den har det, man tenderar att slå ihop allt som andra gör och tänker att alla har allting, sedan tycker du att du inte har någonting alls när du jämför. Försök istället att fokusera på vad du kan och har.

– Eller kanske ännu viktigare, fundera över vad du inte vill göra och välj ­sedan bort det.