Kristina Torsson – från Mah-Jong till Vamlingbo: ”Modebranschen avskydde oss”

Vi förflyttar oss tillbaka till Sverige i början på 60-talet. Herrarna bar prydliga kostymer och damerna gärna dräkt, till och med hatt och handskar. Men nya vindar var på väg med stormstyrka, inte minst politiskt.

Allt fler började ifrågasätta rådande strukturer inom alla möjliga områden och Kristina Torsson, tillsammans med konstfackvännerna ­Helena Henschen och Veronica ­Nygren hade snart sitt sikte klart: modevärlden. Varför var det män i Paris som skulle bestämma hur kvinnor skulle vara klädda? Eller gubbar i Borås som fick styra över den svenska tekoindustrin – när kvinnorna var kunderna?

– Vi gick också till attack mot lågpristillverkningen i fattiga länder och mot de ständiga modeväxlingarna. Det var – och är – ett fruktansvärt resursslöseri att vi måste köpa nytt hela tiden ­istället för att satsa på kvalitet, säger Kristina Torsson.

Resultatet blev att de tre vännerna startade företaget Mah-Jong med ett tydligt manifest: de skulle tillverka ett antal basplagg som skulle återkomma år från år, de skulle använda naturliga material och kläderna skulle vara vackra, färgglada och framför allt hållbara. Allt skulle också tillverkas i Sverige för att stödja den inhemska tekoindustrin.

Palme bar Mah-Jong

Mah-Jongs tankar låg helt rätt i tiden och blev snabbt en succé, men …

– Men modebranschen avskydde oss, säger Kristina med ett skratt. I deras värld skulle allt bara vara nytt, nytt, nytt, så vi representerade något förhatligt för dem.

Det är säkert många som ännu minns Mah-Jongs klassiska manchesterkostymer för både män och kvinnor. Olof Palme och Hasse Alfredson var några av de kända kunderna som gärna klädde sig i Maj Jongs-kostymer.

– Jag tror faktiskt att vi var som mest revolutionerande på herrsidan. Våra kostymer fanns i en massa färger, säger Kristina Torsson och minns särskilt en knallgrön manchesterkostym som var lite extra snygg.

Kristina Torsson i utställning på Vandalorum

Nu har museet Vandalorum i Värnamo gjort en kulturgärning och samlat ihop närmare 600 föremål från Kristina Torssons långa karriär till en helt ny utställning. Huvudsakligen kläder och tyger, men även filmer, fotografier, mallar och skisser. Som tur är har Kristina varit en samlare.

– Ja, jag har sparat massor av både plagg och skisser. Så förutom att det känns helt fantastiskt att få göra hela den här utställningen, så är det underbart att allt material nu blir mer systematiskt arkiverat.

Men efter tio år hann verkligheten ikapp Mah-Jong. Det var svårt att få lönsamhet med tillverkning i Sverige, ­under tio år halverades till exempel antalet anställda inom den svenska tekoindustrin.

– Vi kämpade hela tiden med ekonomin, vi hade aldrig några stora pengar att röra oss med. Det var också tungt att driva företag, det var ­aldrig vår dröm att vara företagsledare. När vi var som störst hade vi 19 anställda. ­Vi var ju utbildade textilhantverkare och ville jobba mer kreativt.

När Maj-Jong lades ner 1976 bytte Kristina Torsson karriär och arbetade bland annat som forskare och ”klädreporter” på Dagens Nyheter.

Startade Vamlingbolaget

Samtidigt kunde hon inte släppa tanken på att det måste kunna gå att tillverka kläder i Sverige, så när Kristina fick möjligheten att köpa ett gammalt mejeri på Vamlingbo på Gotland så slog hon till. 1983 startade hon Vamlingbolaget med samma grundtanke som hos Mah-Jong, sköna och vackra vardagskläder som skulle hålla år ­efter år och där kollektionerna kunde kombineras med ­varandra. Plaggen var och är av naturmaterial och produceras under goda arbets­förhållanden.

– I 35 år hade vi pågående produktion i Vamlingbo med sex anställda sömmerskor. Men när vi inte längre kunde ha kvar butiken i Stockholm fanns det inte jobb till dem längre. Nu låter vi göra tygerna i Portugal och sömnaden sker i Estland.

– Vamlingbolaget blev en möjlighet att förverkliga många olika drömmar. Förutom kläder, drev vi en ­sommarrestaurang, startade glasstillverkning och hade ett konstgalleri, berättar Kristina Torsson.

I september fyller hon 85 år, men arbetar fortfarande för fullt i sitt bolag.

Problemen med modeindustrin

Hur ser du på mode­industrin idag?

– Tyvärr har vi ju ett ekonomiskt system där kapitalägarna vill ha vinstmaximering. Det innebär att vi tär på jordens resurser genom att tillverka modeplagg som antingen är inaktuella efter en kort tid eller är av så dålig kvalitet att de snabbt blir oanvändbara. Industrin utnyttjar också människor som får tillverka våra kläder till oacceptabelt låga löner. Det är ett resursslöseri som är felaktigt på alla sätt.

– Tyvärr är den globala modeindustrin en jätteskuta som är fruktansvärt svår att vända, men i längden måste vi helt enkelt hitta andra vägar att tillverka kläder på.

Så hur ska man tänka för att handla hållbart?

–Det är bra med trenden att handla second hand, att vi använder kläder som redan finns och syr om. Ett annat sätt är att handla kläder av hög kvalitet som lever länge.

– Sedan borde vi kunna utveckla en svensk tillverkning av hållbara kläder.

Vad har du själv på dig idag?

– Haha, det är svart klänning med små turkosa bönor från Vamlingbolaget. Ovanpå det har jag mitt favoritplagg, en ulljacka, vävd på ett fantastiskt väveri i Italien av gotländsk ull.

– Min dröm är att vi här på Gotland inom fem år ska ha byggt upp alla led inom en ull­industri.