Åsa Wikforss om Trump, fake news – och torsdagssnapsen: ”Det är allas vårt ansvar att det inte går åt skogen”

Kan man vara mer teoretisk tungviktare? Åsa Wikforss är professor i teoretisk filosofi, medlem i både Svenska Akademien och Kungl. Vetenskapsakademien, och har dessutom lett ett stort tvär­vetenskapligt forskningsprojekt om kunskapsmotstånd. Trots det tvekar hon inte att sprida filosofins – men också demokratins – budskap i bredare och folkligare kretsar. Hon sågs ofta i Malou von Sivers filosofiska klubb i TV4, och boken ”Alternativa fakta” fick stort ­genomslag och delades ut till samtliga avgångselever i gymnasiet. Ingen kan anklaga henne för att vara akademiskt snobbig, och hon tackar med vändande mejl ja till att medverka också i den här intervjun.

– Icakurirens läsare är också mina läsare. Jag misstänker att det är de som köper mina böcker och kommer till mina föreläsningar. Vi hade förresten sammankomst med Akademien igår, och då pratade vi om vad vi skulle göra idag. Jag sa att jag skulle bli intervjuad av Icakuriren, och flera ledamöter konstaterade att de också har blivit det. Anna-Karin Palm, Horace Engdahl och Peter Englund till exempel.

Kanske har intresset att nå utanför akademin med hennes bakgrund att göra? Hon är trots allt uppvuxen i en Göteborgsförort, långt ifrån kontakter och gräddfiler. Vi ska komma till det.

Trump kommer ”hinna förstöra en hel del”

Idag bor Åsa i en våning i centrala Stockholm, och det är här intervjun äger rum. Bokhyllorna är fyllda av böcker, från nya bestsellern ”Yellowface” till Strindberg. Skrivbordet är placerat vid det stora fönstret, med utsikt över en lekplats. Två ståtliga blombuketter tronar på bordet – den ena från maken, den andra från lördagens middagsgäster. Det är intellektuellt och hemtrevligt på samma gång. Som man ju gör numera inleder vi samtalet med att kommentera det Trump har ställt till med under natten. Åsa suckar, men egentligen är hon inte förvånad. I böcker, artiklar och intervjuer har hon varnat för det som komma skulle.

– Det ser ut att bli lika illa som alla med rimlig inblick förutspådde. Trump sa att han ska regera som en diktator, och det gör han nu. Tyvärr kommer han att hinna förstöra en hel del under de kommande fyra åren. Och vissa saker är oåterkalleliga. Om man krossar en myndighet, kommer det att vara svårt att bygga upp den igen.

Vi avbryts av att Åsas mobil ringer. Det är yngsta dottern som bor och jobbar i New York. Åsa och hon talas vid varje dag, och allt som oftast avhandlar de politik. Åsas engagemang för USA hänger delvis samman med att det är hennes andra hemland. Hennes make är en New Yorker, hon har själv bott där i tolv år, hon har disputerat på kreddiga Columbia University, och framför allt: hennes båda döttrar är födda där, och därmed är de både amerikanska och svenska medborgare.

Men visst har känslan för USA falnat något, säger jag. Vissa drar sig för att semestra där, andra bojkottar amerikanska varor. Tesla har blivit någon slags symbol för alltihop, vem vill längre synas i en Tesla?

– Min bror Mårten har en elbil – men av ett annat märke. Han har en dekal bak på bilen: Tesla = Musk = Trump, ­säger Åsa och skrattar.

Stor kärlek till USA

I nästa andetag konstaterar hon att USA är så mycket mer än det som händer just nu, och att hon hyser en stor kärlek till landet.

– Det är därför jag känner så stor sorg. Det är mycket som är galet, men i USA finns ju också de främsta forskarna, skickligaste läkarna och bästa idrottarna. Men det är klart… om USA:s demokrati går under och blir en elektoral autokrati, liknande den i Ungern, ja, då blir det ju ett annat land. Det är redan ett otryggt land, där människor är väldigt utsatta. Jag tänker på alla de tiotusentals människor som över en natt förlorar sina jobb på olika myndigheter. Därmed förlorar de också sin sjukförsäkring, som ju nästan alltid är kopplad till jobbet. Tänk att stå där mitt i en cancerbehandling, eller några veckor före en förlossning, och inte ha en sjukvårdsförsäkring.

Hon suckar också över att USA drar sig ur internationella samarbeten. Det är helt förödande, både för USA och resten av världen.

– Det är en enorm förlust för landet. De tappar makten i hela Sydamerika och Afrika, och Kina bara väntar på att ta USA:s plats. Det är verkligen inte att göra ”America great again”, snarare att göra ”America weak”. Och att biståndet upphör kommer att leda till att många miljoner människor dör.

Donald Trump har byggt sin politik på lögner, och att han också ljuger om kriget och Ukraina torde inte förvåna någon, menar Åsa.

– Han ägnar sig ju åt en absurd historieförnekelse vad gäller stormningen av Kapitolium. Han försöker skriva om det våldsamma angreppet som ledde till att människor dog, till en kärlekens dag och en fest för demokratin. Dessvärre ser han ut att lyckas, så nu vet han att han också kan skriva om historien om Ryssland och Ukraina. Lögnerna fungerar för att de kommer så högt uppifrån. Dessutom förstärks de av det enorma nätverk av högerradikala medier – till exempel Fox News och poddaren Joe Rogan – som stöttar Trump.

Men varför böjer sig alla – politiker både i det egna partiet och i oppositionen, medieägare och så vidare – för ­honom? Åsa Wikforss förklaring är att det delvis handlar om rädsla.

– Det är inte så konstigt. Han har ju ett antal väljare som är villiga att gå ut och hata och hota de som inte gör som han säger. Det första auktoritära ledare brukar göra när de kommer till makten är just att benåda våldsverkare. Då har de ett gäng med våldskapital som kommer att vara lojala mot dem. Så gjorde Mussolini också. Bland det första Trump gjorde var att benåda 1 500 personer inblandade i stormningen av Kapitolium, bland dem ett stort antal våldsverkare. De kan stå beredda när det behövs.

Du har till och med talat om inbördeskrig?

– Jag utesluter inte det. Oppositionen har varit försvagad och demoraliserad. Det motstånd som fanns förra gången Trump valdes till president är borta nu. Men när motståndet växer kan vad som helst hända, kanske sätter Trump in militären mot den egna befolkningen.

Demokratins tillbakagång

Många av oss förfasar oss över det som händer på andra sidan Atlanten, men faktum är att vi inte kan slappna av här hemma heller, påpekar Åsa Wikforss. Demokratin kan aldrig tas för given.

– Nej, de faktorer som driver demokratins tillbakagång finns i alla länder. Det är en kombination av flera saker: Att människors tillit till de demokratiska institutionerna försvagas, bland annat med hjälp av konspirationsteorier. Att samhälleliga problem framställs som stora samhällskriser som ­kräver ”starka tag”. Att det görs försök att splittra samhället. I Sverige finns allt det där – plus ett högernationalistiskt parti med stor makt.

Finns det något man kan göra som enskild individ för att stå emot det falska och ogrundade? Ja, framför allt ska man hålla sig informerad, menar Åsa Wikforss.

– Man kan nästan säga att det är en skyldighet som demokratisk medborgare. Man behöver hitta pålitliga nyhetskällor, och inte bara grotta ner sig i sådant som känns bra för stunden. Man kan dessutom läsa böcker, till exempel mina, om vad som håller på att hända med demokratin. En annan bra sak är att engagera sig i civilsamhället – i den lokala idrottsföreningen, Naturskyddsföreningen, jägarföreningen eller vad som helst. Att engagera sig tillsammans med andra ger styrka och hopp. Dessutom behöver civilsamhället stöd. Vårt civilsamhälle är under ganska stark press nu, och har drabbats av ekonomiska nedskärningar. Det finns en anledning till att auktoritära ledare alltid ger sig på just civilsamhället.

Första riktiga vännerna i gymnasiet

Åsa Wikforss är en snabbpratare märker jag när jag transkriberar texten. Dessutom är hon välformulerad, jag kan skriva av meningarna precis som hon uttalar dem. Det är ovanligt. Men så är hon också uppvuxen med en diskussionsbenägen mamma, en lyssnande pappa och yngre brorsan Mårten, som för övrigt var medförfattare till hennes senaste bok. Wikforssarna var en läsande familj som hade som helgrutin att tillsammans åka till det lokala biblioteket.

– Jag tror att många kan känna igen sig i det. Vi var nog en ganska typisk medelklassfamilj. På sätt och vis var det ett bildat hem, vi läste till exempel alla de stora arbetarförfattarna. Men det var ju inte så att vi pratade franska och spelade piano hemma, sådär som ­vissa i kultureliten är uppvuxna. Mamma blev så småningom stadsplanearkitekt, och hon pluggade när vi var små. Pappa var tjänsteman och jobbade på sjömansförmedlingen. Båda är sprungna ur folkbildar-Sverige, där idén om det livslånga lärandet var central. Mamma var väldigt noga med att jag skulle läsa på universitetet, det hade ingen i släkten gjort.

Åsa hade lätt för sig i skolan, hon tyckte om att läsa och skriva. Men hon gillade också att röra på sig, och med sina 180 centimeter platsade hon lätt i killarnas fotbollslag.

– Det var tur att jag var sportig. För jag var rätt ensam i skolan, men sporten erbjöd en gemenskap. Det var först när jag började på gymnasiet som jag fick riktiga vänner. Mamma hade tjatat in mig på ett gymnasium i stan, och där var folk precis som jag – läste böcker och gillade att diskutera. Jag brukar säga att det var då mitt liv började.

Litteraturvetenskap och filosofi

På universitetet läste hon litteratur­vetenskap, och det har hon stor glädje av nu när hon jobbar med Sveriges mest litteraturkunniga, skrattar Åsa och syftar på kollegorna i Svenska Akademien.

– Jag har alltid älskat att läsa, men insåg tidigt att de frågor som verkligen intresserade mig var filosofiska till sin natur. Filosofin ställer grundläggande frågor som andra vetenskaper inte tar sig an. Alla vetenskaper söker efter kunskap, men det är bara filosofin som ställer frågan: Vad är kunskap?

Så hon bytte litteratur mot filosofi, och vårt samtal halkar in på livets tillfälligheter. Filosofen Åsa konstaterar att det egentligen är oacceptabelt hur mycket av de stora, livsavgörande händelserna som faktiskt sker av en slump. Och varje gång en sådan slump inträffar förändras ju hela livsförloppet och möjliggör andra slumpar. Som när hon hjälpte till vid en vetenskaplig konferens i Stockholm, och under en bussutflykt hamnade bredvid en professor från Oxford. Han tyckte att Åsa skulle komma till England och jobba med honom. Och så blev det. När hon väl var där träffade hon sin blivande man i stora matsalen.

Invald i Svenska Akademien

För sex år sedan blev Åsa Wikforss ­invald i Svenska Akademien, och stol nummer sju – som tidigare hade varit Sara Danius – blev hennes. Då hade institutionen tampats med stora problem, och för Åsa var det inte alls självklart att tacka ja.

– Jag hade följt turerna på distans, men inte varit överdrivet engagerad. Det fanns inte på kartan att de skulle fråga mig – en filosof – om att vara med i Svenska Akademien. Historiskt har det förvisso funnits filosofer där, men det var länge sedan nu. Jag visste att de hade börjat vända skutan efter turbulensen, men jag ville sätta mig in i vad förändringsarbetet verkligen handlade om. Både jag och min man läste den nya verksamhetsberättelsen noggrant. Jag ville också sätta mig in i vad ­Akademiens arbete faktiskt går ut på, liksom de flesta andra kände jag främst till ­Nobelpriset. Jag ville också veta hur mycket tid som arbetet skulle ta, jag har ju rätt många andra järn i elden.

Så här i efterhand är Åsa väldigt glad över att hon tackade ja. Hon kan komma på sig själv med att gå och längta till torsdagarna, som är sammanträdesdag. Turbulensen runt Akademien har lagt sig och gruppen har fått arbetsro.

Numera dricker ni väl inte snaps varje torsdag. Tar jag för givet, och Åsa blir tyst. Sedan börjar hon skratta:

– Jodå, det gör vi. Det står i alla fall ett snapsglas vid varje plats. Jag har glas nummer sju, eftersom jag sitter på stol nummer sju. Vi sjunger snapsvisor varje torsdag. Men framför allt har vi enormt trevliga, fruktbara och givande diskussioner.

Demokratins styrka

Samtiden är så deppig, säger jag, och fiskar efter något slags hopp. Åsa kommer genast med ett motargument. Det är viktigt att inte fastna i idén om världen som en berättelse, påpekar hon. Det finns nämligen ingen förutbestämd väg.

– Tidigare sades det ofta att den liberala demokratin hade segrat. Det var en ganska farlig berättelse. Idag finns ett annat narrativ som säger att den liberala demokratin är föråldrad och att demokrati är ett dysfunktionellt system. Det är en ännu farligare berättelse, som absolut inte stämmer. Demokrati är i särklass det mest välfungerande statsskick vi har. Men det är också det enda styrelseskick som lägger sitt öde i våra händer. Det är demokratins stora styrka, men också dess sårbarhet. Om vi röstar på antidemokratiska partier kommer det inte att gå bra. Om konspirationsteorier och kunskapsmotstånd tar över så är det farligt. Det är allas vårt ansvar att se till att det inte går åt skogen.