Allsång på Skansen med Måns Zelmerlöw

Flickan som just får sin autograf är i åttaårsåldern. Hon stirrar på papperslappen och försöker ta in att det verkligen är sant. Sedan spricker ansiktet upp i ett leende och hon kryssar med hopsasteg bort mellan Sollidenscenens tomma bänkrader. Kön bakom henne är lång.

– Det är lite problematiskt att vara här i strålande väder eftersom det kommer så många skolutflykter. När någon av ungarna får syn på Måns ringer de till sina kompisar och då kommer allihop springande från hela Skansen.

Sveriges Televisions pressansvarige suckar, men ser ändå rakt igenom nöjd ut bakom solglasögonen.

K-märkta hus och medhavd matsäck i all ära. Och sälarna är väl söta. Men de har inte vunnit Lets Dance eller varit programledare för Melodifestivalen. Och de ska inte leda Allsången i sommar.

– Jag och teamet har jobbat med det här i tre månader nu, säger Måns Zelmerlöw. Vi har planerat och diskuterat artister och det har bara varit roligt. Men nu, med alla de här intervjuerna, inser jag vilket nationellt intresse som finns och då börjar det pirra rätt rejält. Den 28 juni kommer jag förmodligen dö av nervositet.

Han skrattar och visar inte med en min att han är trött på att ännu en journalist kommer dragandes med samma gamla frågor. Håller med när jag påstår att finns något bisarrt över all den här uppståndelsen.

– Jo visst, det är helt sjukt. Det finns många andra länder som har provat det här programkonceptet, men de har inte lyckats. Jag vet inte vad det är med Sverige. Kanske är det för att ljuset kommer tillbaka på sommaren. Vi blir så fruktansvärt till oss att vi bara vill sjunga tillsammans av glädje. Annars är vi ju ett rätt tillknäppt folk.

Men Allsång på Skansen är inte allt igenom okomplicerad tv-gemenskap för ett splittrat folk. Det kan bli politik också, som när ilskna röster nu undrar varför det tvunget måste vara ännu en man som får det prestigefyllda programledaruppdraget. Finns det verkligen ingen kvinna som duger?

Eller som för några år sedan, när någon drabbades av härdsmälta och retuscherade bort en handikappad man i gul keps från omslagsbilden till sånghäftet – och ersatte honom med en blondin och en blomkruka.

Måns Zelmerlöw fick direkt kritik för något som han omöjligen kan råda över – sin ålder. Den nyblivne 25-åringen slår ut med armarna.

– Jag vet att många är rädda för att det kommer bli en massa föryngring av programmet med mig som programledare, men de behöver absolut inte vara oroliga. Vi kommer tvärtom lägga mer fokus på allsångsdelen, själva kärnan i programmet. Artisterna kommer inte heller vara ålderskvoterade eller så, jag och produktionen har valt sådana vi själva gillar, och det kommer att bli en bra blandning.

Skriverierna i pressen då? Är du beredd på det?

– Jag har tidigare varit rätt lyckligt lottad vad gäller kvällstidningsskriverier i min karriär. Men jag vet ju vilket stort forum allsången är och jag vet att det kommer skrivas – och skrivas ner. Jag får stålsätta mig så mycket som möjligt inför det och sluta läsa kvällstidningar till sommaren…

Måns Zelmerlöw lutar sig tillbaka i den kungligt djupblå soffan.

– På något sätt lär ju kritiken ändå nå fram till mig. Men då tror jag att det är viktigt att jag lyssnar på några få utvalda, annars kommer jag tappa mig själv på vägen.

Han uttrycker sig faktiskt så, om att inte tappa mig själv. Klokt låter det. Lillgammalt – men klokt.

Men när Måns Zelmerlöw säger att han varit lyckligt lottad som klarat sig undan kvällstidningarna får han det att låta som om det med lite otur kunde blivit tvärtom.

Vilket man har väldigt svårt att tro. Det osar inte skandal om gossen. Han tar i hand med torr näve, ser en i ögonen, klär sig som en herrekiperingsannons och har ett leende som en levande dentalprodukt. Charmig och begåvad. Bästis med sin mamma. Och sambo med framgångsrika artisten Marie Serneholt, tidigare tonårsidol i Abbacovergruppen A-teens..

Karriären är en blandning av bananskal och benhård fokusering. Måns Zelmerlöw gick musikgymnasium i födelsestaden Lund, sökte till TV4:s Idol mest på skoj och slutade på en femteplats 2005. Året efter fick han snabbt ta Gunde Svans plats i Lets Dance när denne stukade foten, satsade allt – och vann. År 2007 kom han på tredje plats i Melodifestivalen med låten Cara Mia. Sommarpratade i P1 som 21-åring år 2008. Därefter musikaler, progamledarjobb med mera.

Lite oväntad vändning för någon som säger sig ha varit Lunds lataste tonåring?

– Ja, men det var så. Jag kämpade aldrig för något på den tiden. Jag satt bara nere i källaren hemma och kollade på repriser av Beverly Hills på dansk tv. De låg perfekt i tid efter skolan.

Till sist tog den tålmodiga mammans tålamod ändå slut och hon låste dörren ner till källaren för att sonen skulle ta sig i kragen, städa upp i rummet och sluta försova sig. Han svarade med att sparka sönder dörren och upphöra med all muntlig kommunikation. I stället skickades brev mellan våningarna.

Men revolten blev kort. Nu är det till mamma han ringer när han behöver prata.

– Hon är väldigt bra, säger Måns Zelmerlöw med värme i rösten. Hon bryr sig mest om det hon kallar för kärnan. Så fort jag kommer hem frågar hon hur det är med kärnan. Det är hennes samlingsbegrepp för själen och psyket, och hur grundad man är. Det är väldigt skönt. Med henne är jag bara Måns-Petter.

Mamma Birgitta var också en av dem som stöttade honom när han höll på att springa in i väggen för ett par år sedan. Segern i Lets Dance var det som fick honom att lämna sin loja tonårstillvaro för alltid. Han som aldrig varit bäst på något förut fick mersmak och ville ta igen förlorad tid. Det gick för långt istället.

– Ja, runt 2007 blev det för mycket jobb. Jag ville göra allt samtidigt och till slut kunde jag inte fokusera. Jag mådde jättedåligt och ville knappt gå ur sängen. Då blev det många psykologsamtal hem till mamma.

I dag mår han bättre än någonsin, berättar Måns Zelmerlöw. Livet och karriären är i balans. Dessutom är han just hemkommen från en paradissemester med Marie. Två veckor med strandliv och djuphavsfiske på Tobago som uppladdning inför den krävande sommaren.

Är du en romantiker?

– Ja, det är jag nog. Jag tycker om att överraska och är rätt generös. Gillar att bjuda Marie på middagar och så. Men jag är nog också romantiker på så sätt att jag är naiv och romantiserar bilden av andra människor. Jag vill alltid se det goda i folk och har svårt att ta in att någon har gjort något dumt.

Vad beror det på – din trygga barndom?

– Ja, och kanske har det också med min konflikträdsla att göra. Det är så tråkigt att bråka, jag vill ju bara att alla ska vara glada. Det har varit en nackdel ibland, att jag inte har sagt ifrån tillräckligt tidigt. Särskilt i den här världen där det finns så mycket falskhet…

Måns Zelmerlöw tystnar och blickar ut mot Sollidens öde scen utanför fönstret.

– Men det är ju bara för tråkigt att tänka så! Om man går runt och oroar sig för att folk är falska vågar man inte vara sig själv till slut.

Måns Zelmerlöw om sina föregångare…

– Bosse Larsson kan jag tyvärr inte uttala mig om, det var för tidigt i mitt liv.

– Det charmiga med Lasse Berghagen var att det fick gå fel och han kunde bara rycka på axlarna. Det var hans program, och allt blev bra just för att han var Lasse.

– Anders Lundin var oerhört proffsig i sin uppgift. Jag vet att han la ner sitt liv i programmet och han axlade Lasses mantel med den äran – det kan inte ha varit någon lätt uppgift!

… Om sig själv som allsångsledare:

– Jag har varit artist i programmet tre gånger och det har varit några av de mäktigaste ögonblicken i mitt liv. Hela fenomenet är så coolt. Som allsångsledare vill jag ta grejer från både Anders och Lasse och hitta någonslags mellanting.

… Och om allsångskavajen:

– Det blir inte Lasses blå kavaj, den skulle nog räcka mig ner till fötterna, haha. Men jag älskar kavajer och det kommer att bli en ny i varje program. Favoritmärket är Boss. Jag är väldigt klädintresserad och tycker om att vara stilig. Det vore kul om det blir lite fokus på vad jag har på mig, så var det aldrig för Anders.

Av Oskar Ekman