Soraya Lavasani om sorgen efter sin mamma: “Jag saknar en mormor till mina barn”

Så länge Soraya Lavasani kan minnas har hon haft ett starkt intresse för berättande.

– Jag har nog egentligen alltid dragits till berättandet med både ljud och bild. Så när jag väl kom in på journalistlinjen på Kaggeholms folkhögskola var valet enkelt när vi skulle välja inriktning. Det där är något som jag aldrig har ångrat, säger Soraya.

Vi talas vid precis efter semestern, innan hon kommit igång som programledare för höstens Nyhetsmorgon i TV4.

I början av Sorayas karriär var Tilde de Paula ett slags mentor för henne.

– Tilde betydde massor för mig. Hon kom med input, feedback och var ett fint stöd. Det är hon fortfarande, säger Soraya som tycker det känns underbart att få vara en del av människors morgonrutin.

– Det känns verkligen otroligt fint. För varje år som jag får jobba med Nyhetsmorgon inser jag mer och mer hur mycket programmet berör människor och hur viktiga vi är i människors vardag. Det är fantastiskt.

Även om Soraya en gång i tiden ville bli lärare finns det inget annat än journalistiken som hon vill syssla med just nu.

– Min nyfikenhet är det som driver och lockar mig, själva berättandet och att få möta människor. Jag tänker på det varje dag, att alla människor bär på en historia. Man måste bara vilja fråga och lyssna.

Tung sorgeperiod

Sorayas egen historia är ett av alla dessa människoöden. Hennes pappa Naser kom från Iran till Sverige i början av 1970-talet, före den iranska revolutionen.

– Pappa hade inte planerat att stanna i Sverige men så mötte han min mamma när de båda var studenter i Uppsala. Så kärleken fick honom att stanna och lämna sitt hemland för gott, säger Soraya.

Sorayas relation till sin pappa beskriver hon som fin och hon känner en enorm tacksamhet över att han är frisk och pigg.

– Han hänger gärna med på alla möjliga grejer och har väldigt mycket livslust. Och så är han gärna barnvakt och det uppskattas just nu väldigt mycket.

Tacksamheten är så mycket större eftersom Soraya bara var 28 år när hennes mamma Ann-Sophie dog i cancer.

– Det går inte att förbereda sig på hur det är att förlora sin mamma. Hon var väldigt påhittig, rolig och en person som märktes i rummet. Jag saknar hennes smittande skratt. Och alla hennes goda råd.

Trots att det har gått många år sedan Soraya förlorade sin mamma är sorgen ständigt närvarande.

– Sorgen finns alltid där men den ter sig på olika vis. Tiden läker inte alla sår men tiden lär oss att leva med såren och med tiden gör de lite mindre ont. Men det går knappt en dag utan att jag saknar min mamma. Jag saknar en mormor till mina barn och hade så oerhört gärna velat dela livet med henne.

Efter mammans död gick Soraya in i en tung period som varade i flera år.

– Jag fungerade i vardagen och kunde skratta men var alltid ledsen inuti. Länge hade jag svårt att känna äkta glädje. På inrådan av en av mina bästa vänner, Johanna, sökte jag hjälp och började gå i terapi. Det blev vändningen, berättar Soraya.

Terapin hjälpte henne att få verktyg att hantera alla sina tankar och känslor.

– Jag behövde våga prata och visa mig sårbar, det hände något när jag började öppna upp mig och berätta om hur jag mådde, säger hon.

Tacksam för kärleken

Soraya hade jobbat och levt med sorgen i flera år men i samband med sin första graviditet, vid 35 års ålder, blev den åter mer påtaglig och jobbig att bära.

– Jag kände att det var så mycket vi aldrig hann prata om. Jag ville veta allt om mammas graviditeter med mig och mina tre syskon, hur hon kände och vad hon hade för cravings. Alla dessa uteblivna råd. Jag försökte få svar genom att fråga släkt och vänner men fick i princip inte veta någonting alls, säger Soraya.

Hon säger att det dröjde innan hon kunde känna sig genuint glad över graviditeten. Hon kunde skämmas över att inte kunna känna den där uppriktiga euforin, inte minst eftersom hon inte tog det för givet att bli gravid överhuvudtaget.

– Tomrummet finns alltid där. Det finns många frågor som aldrig kommer få svar och så är det bara. Jag försöker fylla hålet med andra människor men till och från är det väldigt tomt. Men vi talar ofta om henne.

Dottern Bianca brukar peka upp mot himlen och säga att där bor hennes mormor.

– Varken min man eller barnen har träffat min mamma men vi har enats om att så länge vi talar om de människor vi mist, så länge finns de kvar, förklarar hon.

Soraya träffade sin man Ralph genom en gemensam vän och gifte sig 2016. Hon fastnade för hans positiva sinnelag, hans härliga skratt och hans livsgnista.

– Ralph tar för sig av livet och skrattar ofta och gärna. Det älskar jag!

Soraya och Ralph har roligt tillsammans, vilket är viktigt inte minst under småbarnsåren. Och så kan de prata om allt.

– Det är så fantastiskt att få dela livet med en människa som älskar varje vrå av mig. Både det bra och dåliga. Är så tacksam över att han till slut kom in i mitt liv, säger hon.

 

Otålig som mamma

Soraya och hennes familj har just flyttat och har nu hittat sin plats på jorden. De trivs så otroligt bra med huslivet.

– Jag har längtat efter att komma närmare naturen och vattnet och lugnet – och nu är vi där. Det är så ljuvligt att kunna starta dagen med att öppna dörren och gå ut barfota och känna daggvått gräs under fötterna. Och om jag har lite extra tid någon morgon, när jag inte jobbar förstås, tar jag på mig badkläder, badrock och morgonkaffe i en termos och tar ett dopp i havet. Det tar bara några minuter. Det kallar jag livskvalitet!

Tillsammans har Soraya och Ralph idag 5-åriga Bianca och Winston som är 2. Som mamma beskriver sig Soraya som lekfull, otålig, kärleksfull och sprallig.

– Min största oro är såklart att det ska hända mina barn något. Att de ska skada sig eller bli sårade av livet. Samtidigt kan jag ju inte skydda dem från smärta, det hör ju livet till. Så jag vill försöka rusta dem genom att skapa en fin relation oss emellan så att de vet att jag alltid finns där, oavsett.

Vad gör ni tillsammans när ni ska hitta på något som par?
– Om jag och Ralph får tid över på egen hand äter vi gärna en god middag och pratar. Så skönt att inte bli avbrutna stup i kvarten.

Vilken är den största utmaningen i rollen som mamma?
– Jag har ganska kort stubin och dåligt tålamod och det vet nog alla som är föräldrar att tålamod är en mycket bra egenskap att inneha i föräldraskapet. Så det får jag jobba på i princip varje dag.

Vad gör dig lycklig?
– Så klart min familj och mina vänner. Tycker om att röra på mig, älskar att dansa även om jag inte har tid över för det så ofta. Och så älskar jag att bada!

Vad är du mest stolt över när du ser tillbaka på ditt liv hittills?
– Att jag vårdat många vänskapsrelationer. Är så tacksam och glad över att ha så många nära vänner som är på riktigt och som följt med mig under lång tid.

Finns det något du ångrar?
– Att jag inte varit snäll mot mig själv tillräckligt mycket och ofta.

Vad får dig i balans?
– Naturen och att försöka vara i nuet så ofta som möjligt. Det håller mig grundad.

Vad känner du inför att bli äldre?
– Än så länge älskar jag att bli äldre. Är så glad att få vara med, det är ingen självklarhet.

Vad är det sista du gör innan du lägger dig?
– En bra kväll läser jag en bok och tänker igenom vad jag har att vara tacksam över från dagen. En mindre bra kväll skrollar jag i telefonen …

Finns det något som skrämmer dig?
– Att någon jag älskar ska dö. Jag försöker att inte tänka på det så ofta men jag vet ju hur ont det gör att förlora någon nära, så tanken är så klart skrämmande. Även om jag vet att det ju kommer ske så småningom.

Vad har du för framtids­drömmar?
– Just nu kretsar många drömmar kring huset och allt vi vill göra och skapa tillsammans där.