Peter Settman: ”Jag är otroligt orädd – det värsta har ju redan hänt”

Småsvettig, iklädd jeans, skjorta och blå kavaj kommer Peter Settman infarande på sitt kontor intill Third Street i Santa Monica, USA. Han byter några snabba ord med en av sina kollegor och slår sig sedan ner hos mig i mötesrummet. På frågan om det är i detta rum som all magi sker, berättar Peter att det faktiskt är allra första gången någon håller till här.

– Vi är precis nyinflyttade, säger han, drar av sig kavajen och tar en klunk av sitt svarta kaffe. Till skillnad från de flesta andra amerikaner tar han cykeln till jobbet varje morgon. Han menar att det vore konstigt att ta bilen eftersom han bor endast tio minuter från kontoret.

Peter gick på teaterlinjen på gymnasiet med siktet inställt på scenskolan, men under gymnasietiden kom annat emellan. Bland annat ökade hans intresse för film och rörlig bild och så träffade han Fredde Granberg. De båda började göra små roliga filmer och sketcher tillsammans och visade sig vara en perfekt duo.

– Jag tror att vi klickade så bra för att vi var så olika. Vi hade så kul och började skicka iväg våra filmer till lite folk i branschen. Det visade sig att Gila Bergqvist, då reporter på SVT, gillade vad hon såg och tipsade om oss.

Därefter gick det fort. Snart var Peter programledare för Sommarlov tillsammans med Fredde och Gila.

Plötsligt hade de en jättepublik. Och Peters publikskara minskade inte när han och Fredde blev Ronny och Ragge med hela svenska folket. Nu fanns det inte längre någon tid för scenskola. Peter menar att det andra “bara blev” men samtidigt levde han livet och beskriver de där åren som fantastiska. Han berättar om ett tillfälle då han och kollegan stod med neddragna jeans och visade halva rumpan från scenen på Liseberg inför 35 000 människor.

– Allt gick i sådan enorm fart. Det var som att hänga i tampen efter ett X2000-tåg och bara dras med. Polisen fick till och med spärra av området för det var så många som var där för att se oss. Att stå på den där scenen var mitt livs chock och jag kommer förmodligen aldrig vara med om något större. Vi gick från noll till hundra på endast några sekunder, säger Peter.

Ekonomiskt oberoende

Peter brukar vanligtvis inte reflektera över sin resa bakåt, men när han beskriver sig själv som yrkesperson kan han se att drivkraften är densamma. På samma sätt som då går han fortfarande i gång på underhållning och han dras till utmaningar, som den med att ta Eurovision Song Contest hit till USA.

– Äventyret med att ta tävlingen hit kändes så omöjligt att jag bara behövde göra det. Jag är så otroligt orädd för vad andra ska tycka eller tänka och är inte särskilt rädd för att misslyckas. Ofta är det man själv som håller en tillbaka. Visst har även jag haft misslyckanden, vissa program har inte gått så bra men jag räknar dem inte. Jag tar dem med mig men låter dem inte styra mig. Jag ältar inte det som går dåligt utan försöker se mönster och orsak till de olika misslyckandena, säger Peter.

Han menar att blicken alltid är fäst framåt och att man aldrig kan backa in i en framgång.

Peter förklarar att han inte har någon fin företagsutbildning och beskriver sig själv som en normalsmart kille. Men den stora skillnaden från när han slog igenom och efter den enorma resa han gjort fram till i dag handlar om att han, genom sina alla erfarenheter, kan så mycket mer nu och därmed snabbare hittar lösningar.

År 1989 startade Peter bolaget Baluba. Från början var det, enligt Peter, ett litet skruttbolag men det växte fort och för några år sedan sålde han en del av bolaget och gjorde en enorm vinst.

Entreprenören Peter har under åren investerat i flertalet andra bolag. Peter är nu ekonomiskt oberoende och eftersom vi befinner oss i USA och inte i Sverige vågar jag fråga hur det känns att inte behöva tänka på pengar.

– Pengar har ett annat värde för mig i dag än tidigare eftersom jag har fler att ta hand om, men också två boenden. Pengarna betyder att jag nu också kan investera i andras idéer, vilket är spännande. Under det förberedande arbetet för American Song Contest som jag hade tillsammans med Christer Björkman och de övriga tog jag inte ut lön på två och ett halvt år.

Utifrån tror inte Peter att folk skulle säga att han lever ett särskilt speciellt lyxigt liv eller mer annorlunda än innan han hade dessa pengar.

– Men jag ska inte sticka under stol med att det är en enorm frihet att slippa behöva kolla vad notan går på när man är ute och äter eller vad olika resor kostar. Jag är född och uppvuxen i den lägre medelklassen och det går nog aldrig ur kroppen, säger Peter.

Påhittig och rolig

Peter har bott av och till i USA i sex år. Det var jobbet som drog honom hit men det är tack vare kärleken till amerikanskan Carmen Navis som han på halvtid bor kvar här i Los Angeles. Peter och hans ex-fru Anna hade gått skilda vägar efter elva år som gifta. Carmen är scenograf och de båda lärde känna varandra genom jobbet.

– Först var det en vänskaplig relation men senare, efter min skilsmässa, träffades ett större gäng från jobbet en kväll. Då fanns hon där och vänskapen utvecklades till ett mer känslomässigt plan. Vi började helt enkelt att träffas, säger Peter.

Han beskriver Carmen som temperamentsfull, påhittig och rolig.

– Carmen är också fantastiskt omtänksam och älskvärd. Hon har plats för hur många som helst i sitt hjärta, det kan både mina barn och vänner hålla med om.

Peter och Carmen är förlovade och Peter varvar några veckor med henne i deras lägenhet, som ligger här precis intill havet, med några veckor i Sverige då han har killarna. Han kan tycka att upplägget känns bra just nu, inte minst med tanke på att väl i Sverige har han full fokus på sina barn. Men i långa loppet är det påfrestande för relationen.

– Carmen och jag är ofta borta från varandra i flera veckor åt gången. Avståndet får oss att upptäcka varandra igen och bli nykära, men för husfridens skull skulle jag uppskatta om det inte blev så långa perioder från varandra. Först när vi ses känner vi en wow-känsla men andra dagen bråkar vi nästan jämt.

Njuter av varandra

Peters teori är att det ligger så mycket förväntningar i luften men också att de båda, på varsitt håll, byggt upp känslan att det är tråkigt att vara ifrån varandra.

– När man väl ses igen finns det lite ilska i kroppen för att man behövt vara ifrån varandra. Då man inte har någon att ta ut den där ilskan på så skäller man osmart nog på den man gillar. När detta bråk sedan är över så är det verkligen bara så bra, menar Peter.

Kärnan i deras relation beskriver Peter så här:

– Det viktigaste för mig i en relation är att man tycker om att hänga med den andra personen. Carmen och jag älskar att vara i varandras närhet, både intellektuellt och känslomässigt. En del par brukar dela upp sitt liv där killarna till exempel hänger med sitt killgäng emellanåt, så där har jag aldrig haft det. I mitt liv flyter allt samman: jobb, vänner, kollegor, kärlek och barn. Carmen är likadan. Sedan uppskattar jag allt mer känslan av att få ta hand om någon. Vi försöker båda två att se och bekräfta varandra.

Det var Peter som tog mod till sig och frågade om Carmen ville förlova sig. Han berättade att han var otroligt nervös, men lättad och stolt när hon svarade ja. De har inte hunnit prata så mycket om giftermål och Carmen har inga egna barn, men Peter beskriver hur han med stor förväntan ser fram emot ett liv med sin trolovade och just nu njuter de bara av att få vara med varandra.

Peter lever alltså ett ganska annorlunda liv jämfört med det han hade hemma i Sverige och att leva tillsammans med någon som inte är uppvuxen i samma land kan innebära utmaningar.

– Vi har få gemensamma referenspunkter, vi kan till exempel inte prata om våra olika minnesbanker från olika barnprogram eller liknande. Vi bygger vår relation från det vi upplever här och nu, menar han.

Står sin mamma nära

Peter var 14 år när han förlorade sin pappa i cancer. Hans föräldrar hade då varit skilda i flera år men Peter tillbringade en hel del tid hos sin pappa och de stod varandra nära.

Peter var såklart jätteledsen och sörjde sin far, men han hamnade aldrig i något svart hål.

– Jag upplevde ändå mitt i sorgen att jag befann mig mitt i livet, vilket gjorde att jag inte gick helt sönder efter pappas bortgång. Det var så mycket som hände runtomkring. Men jag skulle nog säga att, även om jag var lillgammal och förnumstig redan innan, blev jag vuxen väldigt snabbt. Kanske är det en av orsakerna till att jag startade bolag väldigt tidigt, vågade kasta mig ut i nya projekt och varit allmänt orädd. Det värsta som kunde hända hade ju redan hänt.

När Peters äldsta son var 14 år slog det honom plötsligt att han var lika gammal som han själv när han förlorade sin far.

– Vi satt och bastade och när jag såg på honom insåg jag hur ung jag faktiskt var. Det tyckte jag själv inte då men när jag såg min son som ju bara var en liten pojke, landade det liksom i mig.

Det var när Peter blev äldre, speciellt åren kring när han var 30 och inte minst när han själv blev pappa, som han saknade en manlig förebild.

– Jag saknade att ha en pappa att fråga om saker och i flera års tid kunde jag drabbas av en känsla att jag ville ringa och berätta saker. Att vara med om en sådan här stor sorg tidigt i livet riktar om livet. Jag känner hans närvaro, tror han hejar och bryr sig om mig, säger han.

I dag ser Peter sin pappas död varken som ett sår, en kramp eller ett trauma. Nu känns det så långt borta att han inte längre har en “känslomässig relation” till det som hände.

Peter är ensambarn och han har alltid stått sin mamma nära, kanske ännu närmare när det endast blev de två kvar.

– Jag är ett typiskt ensambarn. Det jag gör är alltid det viktigaste, jag förtjänar min uppmärksamhet, typ här är jag så se på mig. Men detta betyder inte att jag är odräglig. Jag har ett stort självförtroende och tänker aldrig: “Inte ska väl jag?” Det finns inte i min värld, säger Peter.