• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Lasse Berghagen: "Förhoppningsvis går mitt liv vidare"

    Vid 76 års ålder har Lasse Berghagen skrivit en bok om sitt liv men han är noga med att påpeka att det inte är något avslut, utan en rapport från ett pågående artistliv. Och boken är full av roliga minnen och möten från en lång karriär.
    – Min bok är en kärleksförklaring till livet!

    Lasse Berghagen: "Förhoppningsvis går mitt liv vidare"
    Foto: Peter Knutson | Lasse Berghagen är aktuell med självbiografin Hej livet!

    Lasse Berghagen växte upp i ett kärleksfullt hem i Enskede i Stockholm. Varken Lasse eller hans föräldrar trodde att han skulle bli poet, artist eller låtskrivare. Kultur var mer en hobby.

    – Jag tror jag var 6 år när jag stod på scen för första gången, säger Lasse när vi talas vid inför släppet av hans bok Hej livet! som han skrivit tillsammans med författaren Marcus Birro.

    Lasse berättar att hans kusin Mats frågade om han ville vara med och spela teater på scenen vid Medborgarplatsen. Det ville han. Lasses första roll var att spela en snödriva.

    – Jag skulle ligga på golvet lite kutryggad och sakta sänka mig ner som om jag smälte. Jag minns att jag kikade fram under den vita filten och vinkade till min familj som satt i publiken. Efteråt skällde min storasyster ut mig och sa: "En snödriva kan ju inte vinka, förstår du väl!" Japp, det var min scendebut, säger Lasse och skrattar åt minnet.

    Skolan var inget som passade unge Lasse. Han upplevde att det var slöseri med tid.

    – Jag tyckte det var jobbigt och ville hela tiden framåt. Egentligen var jag nog alldeles för otålig för att sitta i skolbänken. Jag stod ut till årskurs två på gymnasiet då jag hoppade av, berättar Lasse som visste att han kunde få jobb på en bondgård.

    Lasse närde en dröm att bli jägarmästare och precis som nu tyckte han då om att vistas i naturen. Men han blev som bekant varken bonde eller jägare.

    I tidig ålder började han skriva dikter.

    – Jag var runt 14 år och minns hur jag redan då hade ett behov av att uttrycka mig med ord och formulera tankar, kring både glädje och sorg. Det där med poesin kom till mig helt naturligt. Jag kände mig rofylld när jag skrev mina dikter.

    Sin inspiration hämtar Lasse främst från möten med människor som betytt mycket för honom, men även från olika situationer han hamnat i.

    – När jag skriver ner mina tankar på papper ser jag så tydligt vad mina innersta känslor handlar om. Får jag inte ner det på pränt blir det mer otydligt och ogreppbart.

    När Lasse var 16 år fick han både en diktsamling och en gitarr i julklapp. Den där julen blev därför ett slags milstolpe för Lasse. Han kunde nu tonsätta sina texter och började den karriär som gjorde honom till en av landets mest folkära artister.

    En ung Lasse Berghagen spelar gitarr.

    När Lasse fick en gitarr började han tonsätta sina dikter.
    Foto: Privat

    Lasse Berghagen blev fånigt förälskad i Lill-Babs

    Första gången Lasse träffade Lill-Babs, Barbro Svensson, var på gamla Hamburger Börs i Stockholm.

    – Hon var en väldigt vacker kvinna och när hon klev in i rummet var det svårt att inte falla för henne. Jag blev blixtkär och hon vände upp och ner på hela mitt liv, säger Lasse.

    Han beskriver hur Barbro dök upp i hans liv som ett yrväder, som en storm där passionen var något han aldrig tidigare upplevt och hur han fastnade för hennes yttre skönhet, men också för hennes humor och intelligens.

    – Jag blev sådär fånigt förälskad och jag älskade henne verkligen. Hon hade en enorm förmåga att se varje människa hon träffade och hon gjorde sig aldrig till. Den hon var framför kameran och på scen var hon även hemma. Under samma period som vi blev ett par tog min karriär fart. Jag klev direkt in i musikbranschen. Vi var båda aktiva och jobbade mycket. Men man skulle behövt rullskridskor för det gick i sådan jäkla fart med henne hela tiden.

    Efter tre otroligt fartfyllda år ville Barbro skiljas. Paret hade då hunnit få Malin och sättet Lasse fick reda på separationen beskriver han som brutalt.

    – Jag minns hur jag gick en promenad på Odengatan och plötsligt såg löpsedeln där det stod: "Lill-Babs skiljer sig!" Jag kunde knappt stå upp, benen under mig vek sig. Man kan säga att Barbro alltid låg steget före mig. Löpsedeln hade rätt. Barbro ville separera och hon tog med sig Malin till Norge där hon träffat en ny kärlek.

    Perioden som följde beskriver Lasse som tom och tuff.

    – Jag förlorade de två personer som jag älskade mest. Såklart det blev tomt. Längtan efter Malin var svår. Skuldkänslorna likaså. Trots att det var Barbro som bröt upp kände jag mig som en dålig pappa. Så här i efterhand kan jag ju inse att jag inte var mogen för familjelivet så tidigt. Jag var endast 20 år och Barbro flera år äldre än jag, säger han.

    Svart-vit bild på en ung Lasse Berghagen och hans föräldrar.

    Lasse och hans föräldrar Nils och Britta.
    Foto: Privat

    Lasse har daglig kontakt med döttrarna Malin och Maria

    Lasse kände sig ledsen och sårad, men det dröjde inte länge förrän han och Barbro blev vänner, de finaste vänner man kan tänka sig. Han menar att han har förmågan att kunna gå vidare, släppa och glömma det som sårar och som smärtar, han är ett slags "försoningens man".

    – Vi var inte skilda lång tid innan Barbro och jag började resa och turnera ihop. Vi hade mycket roligt ihop, berättar Lasse.

    Några år senare träffade Lasse sitt livs kärlek, Eva. Eller egentligen kände de varandra redan eftersom Eva varit förlovad med Barbros bror. Lasse skriver i sin bok: "Om Barbro var en ständig storm var Eva en trygg, vacker och enastående hamn."

    Eva och Lasse gifte sig 1976 och fick dottern Maria.

    – Eva är mitt allt. Navet i mitt liv. Vi har ett bra äktenskap och befinner oss på samma våglängd. Kärnan i vår relation handlar nog om att vi ger varandra tid och möjlighet att låta varandra göra det vi vill. Vårt hem är vår utgångspunkt och vår kärlek är vår bas, berättar Lasse.

    Lasse bedyrar också kärleken till sina båda döttrar.

    – De är väldigt lika i sitt sätt, även om de har olika utgångspunkter. Malin är mer bohemisk än Maria. Jag har nästan daglig kontakt med dem båda.

    Han berättar att när han, sådär lite från sidan, iakttar sin fru, sina döttrar och alla barnbarn, ja då är han som allra lyckligast.

    – Då kan det slå mig vilken lycka och vilken otrolig tur jag haft, utbrister Lasse.

    I hela sitt liv har Lasse jobbat med shower och tv-program, men kanske var det i samband med Allsång på Skansen som han på riktigt kunde etablera sig själv, sin musik och humor.

    – Jag fick lov att bjussa på det som jag tyckte skulle vara en bra underhållning, menar Lasse.

    När Lasse tog över allsången hade programmet runt 800 000 tittare. Sista säsongen hade de över 2,3 miljoner.

    – Det är absolut en fin bekräftelse och visar att vi breddade programmet på rätt sätt. Det blev tio magiska år och jag slutade i precis rätt tid när jag kom till en punkt då jag inte kunde gjort mer med det programmet, förklarar Lasse.

    Fått ta emot hot och lögner

    Att vara offentlig person kan ha sina baksidor. Lasse har fått utstå både stalkers och hotbrev. En kvinna påstod till exempel att han var pappa till hennes barn och skickade önskelistor på julklappar. En annan lyckades, trots vakter, ta sig in i Lasses loge och bete sig märkligt.

    Ytterligare en baksida är såklart alla löpsedlar. Lasse menar att det varit många felaktiga löpsedlar under åren, inte minst under perioden då han ledde Allsång på Skansen.

    – Det har stått allt från att jag är porrköpare till att jag är mördad. Självklart blir jag upprörd när jag ser löpsedlar som inte stämmer och är rena lögner. Hela min karriär har det varit så här. Vi var i USA när löpsedeln om att jag var mördad satt uppe. Då ringde min dotter upp som skärrad på rösten sa att hon bara ville höra min röst, berättar Lasse.

    Ändå överväger fördelarna med jobbet.

    – Glädjen att få jobba med musik och stå på scenen har alltid tagit överhand. Det gäller att stå ut ett par dagar, sedan går livet vidare, säger Lasse.

    Offentlighet har samtidigt öppnat många dörrar för Lasse. Inte minst har han fått träffa en massa intressanta människor. Lasse har arbetat och lärt känna många fantastiska sångare, skådespelare och
    musiker i sitt liv.

    – Jag har fått skriva musik med Benny Andersson, Torgny Söderberg, Lill Lindfors, Barbro, Hep Stars och Lasse Holm. För att bara nämna några. Det har varit, och är fortfarande, ett stort privilegium.

    Lasse Berghagen och hans fru Eva.

    Lasse och hans älskade Eva.
    Foto: TT

    Dansade med Nancy Reagan

    Vid ett tillfälle fick Lasse och Eva ett möte med självaste påven.

    – Vi var på middag hos Ulf Adelsohn och vi berättade då att vi skulle till Rom. Ulf såg till att vi fick träffa dåvarande ambassadören i Rom som i sin tur ordnade så att vi fick träffa påven. Det var mäktigt.

    Ett annat spännande möte var med Nancy Reagan, före detta presidentfrun. Nancy och Lasse delar nämligen engagemanget mot narkotika. Lasse är initiativtagare till FAMN, Föreningen Artister Mot Narkotika, och Ronald Reagans fru hade hört talas om Lasses arbete.

    – Mötet med Nancy blev roligt men oväntat, säger Lasse och beskriver hur han står på scen när Nancy plötsligt kliver upp till honom.

    – Publiken jublade och kamerorna smattrade. Jag blev tagen av stunden och visste inte vad jag skulle säga, så jag frågade henne: "Ska vi dansa?" Så dansade vi framför kamerorna.

    I sin bok Hej livet! radas den ena efter den andra anekdoten upp, roliga minnen och tillbakablickar från möten med spännande människor och roliga upplevelser på och bakom scen. Men Lasse betonar att denna bok inte är något bokslut. Livet pågår fortfarande.

    – Jag vill absolut inte sätta punkt. Detta är ett första utkast till vad som blir mitt livs memoarer. Förhoppningsvis går mitt liv vidare och fortsätter vara lika intressant. Den här boken ser jag mer som ett nedslag, förklarar Lasse.

    Han tycker det är svårt att summera sitt liv hittills.

    – Jag hade inga förhoppningar om mitt liv som ung, allt har snarare kommit till mig. Det har rullat på och gett mig oerhört mycket. Jag kan inte begära något mer alls.

    Saknar sin vän

    – Den här tiden har fått mig att stanna upp och grunna lite extra. Jag har lidit av att vara instängd i vår våning under coronapandemin och jag har känt hur kreativiteten dämpats. Men det har varit en nyttig period, den har inneburit extra mycket grunnande för mig.

    Inte minst har Lasse haft tid att reflektera över jämnåriga vänner som gått bort.

    – Flera av dem som betytt väldigt mycket för mig är inte längre vid liv. Jag saknar min vän Magnus Härenstam och minns hur förbannad jag blev på honom när han dog. Jag kommer aldrig att gå promenader ute på Djurgården med honom igen. När han dog drogs en del av mitt liv undan för mig. Han var som en bror för mig och i samma veva som han dog lämnade även min syster Eva livet. Jag saknar min syster. Det ofattbara med livet är ju döden. Fast vi vet att det ska hända är det lika tufft varje gång, suckar Lasse.

    Själv skräms han inte av döden. Det är inget han går runt och oroar sig för. Snarare vill han leva livet fullt ut så länge det går.

    – Det gäller att ta till sig livet, säger Lasse.

    Och apropå tacksamheten till livet berättar Lasse att det var hans döttrar som kom på bokens rubrik.

    – Till och från när jag är i naturen eller står på en brygga brukar jag ropa "Hej livet!" rakt ut i luften. Det handlar om att jag famnar livet, ett slags tacksamhetsrop, en kärleksförklaring till livet och att jag får vara med om det.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!