Den här veckan ska vi göra något riktigt spännande. Vi ska besöka en annorlunda natur, en plats som man sällan besöker och som de flesta av oss nog inte ens betraktar som natur, utan kanske rentav som fördärvad natur. Men inget kan vara mer fel!
Vi ska besöka i ett grustag. Ett stort öppet sår i naturen, kan man tycka. Förr var det självklart att man skulle återställa marken när man var färdig med grusdriften. Numera är det istället en del gamla grustag som blivit naturreservat med skötselplaner som går ut på att marken måste hållas öppen till glädje för en massa små djur.
Och vilka är det då man vill skydda?
Låt oss vandra ut i ett grustag så här i april. Grustag finns lite överallt men har vi möjlighet att välja ska vi besöka ett grustag där det växer sälgar, i grustaget eller alldeles i närheten. Sälgar som blommar just nu.
Först tittar vi på gruset, inte minst på de branta väggarna som brukar omge själva grustaget. Vi ser små insekter som flyger lågt över marken och som ibland landar så man kan titta lite närmare på dem. Det är sandbin, vilda bin av ett släkte som innehåller över 50 arter i Sverige. Flera av dem trivs i grustag eftersom honorna gräver bogångar i marken och då passar det lite mjuka gruset perfekt.
På några ställen ser vi fullt med små hål. Bin kryper in och ut i hålen. De har vackert ljusgrå behåring på mellankroppen och svart, glänsande bakkropp. De heter sälgsandbin och kan vara mycket vanliga på sandig mark och i grustag. Många honor bygger bon intill varandra men de har inga samhällen som honungsbina. Varje sandbihona gräver sin en gång, som kan vara ett par decimeter djup. Där nere lägger hon äggen, ett och ett i klumpar av pollen som hon samlat in.
Nu kan vi gå över till en av de blommande sälgarna. Hanhängena lyser gula av pollen och där hittar vi henne igen. Bakbenen är alldeles gula av insamlat pollen.
Vi ser många honor men inte bara sälgsandbin. En del honor har helt andra färger på behåringen. Det är andra arter av sandbin som också föredrar sälgen när de samlar pollen. Några är vackert rävröda på mellankroppen, som videsandbinet. Andra är lite mindre och orangebruna över hela kroppen, också på bakkroppen. De heter vårsandbi. Har vi tur hittar vi även åssandbi och kanske det sällsynta spetssandbiet.
Alla dessa arter bygger bon i grustaget, några där sanden ligger bar, andra där det finns sparsam gräsvegetation.
Vi går tillbaka och kikar på sälgsandbiets bohål och nu blir vi lite överraskade. En färgglad insekt kryper in i en av bogångarna. Den ser ut som en geting men är faktiskt ett bi, ett gökbi. Vad har den i sälgsandbiets bogång att göra? Och varför heter den gökbi?
Jo, precis som göken lägger den sina ägg i någon annans bo. Gökbiet kryper in i bogången, letar upp en pollenklump där sandbihonan lagt ett ägg och lägger sitt eget ägg där. När larverna kläckts äter gökbiets larv upp sandbiets larv och sätter sen i sig allt pollen.
Så går det till i vildbinas värld. Det är ingen dans på rosor. Nästan alla arter har sin boparasit och det här gökbiet har fått namnet sälggökbi och är specialiserat på sälgsandbin.
Sälgarna blommar tidigt på våren. De bin som samlar pollen på dem måste vara lika tidiga. Längre fram på säsongen kommer andra arter av sandbin, som också gillar grustaget, men som samlar pollen på andra växter. Trädgårdssandbi, äppelsandbi, gyllensandbi och glödsandbi samlar gärna pollen på fruktträd, de är viktiga pollinerare i fruktodlingar och i våra trädgårdar. Hallonsandbiet pollinerar, ja, just det, hallon.
De vilda bina är ganska okända. Man tänker inte på dem. De är små och gör inte mycket väsen av sig. Men de är många och de är nyttiga. Så ta en titt i ett grustag eller på någon sandig hed eller torrbacke. Eller titta i olika blommor. Där finns de! Också i din egen trädgård!
