Tillsammans tacklade vi cancern!

Familjen Gøtke hade rest till Dubai för att mysa och umgås tillsammans. Alla var glada över att den äldste sonen Kasper precis hade träffat en tjej och han passade på att köpa en parfym till henne. Det ingen visste var att Dubairesan skulle bli familjens sista bekymmersfria tid ett långt tag framöver. Under semestern svullnade Kaspers lymfkörtel upp.

– Vi trodde att det berodde på värmen, berättar mamma Karin.

– Kasper var en sund kille som älskade sport och som varken rökte eller festade.

Hennes son var bara 22 år då läkarna konstaterade att den svullna lymfkörteln inte berodde på värmen i Dubai. Det var cancer.

– Om jag hade vetat vad jag skulle gå igenom hade jag inte trott att jag skulle klara av det, säger Karin. Men när man är mitt i det får man en styrka som man inte trodde att man hade.

Hon var med under Kaspers undersökningar och behandlingar. Såg på när läkarna kämpade med att lägga dränage i sonens muskulösa hals så att blodet sprutade. Var med när höga doser av cellgifter fördes in i hans kropp och fanns där för honom när de mörka lockarna började falla av.

– Jag var tvungen att vara stark för min sons skull men efter en sådan omgång var jag helt färdig och sov i ett dygn, minns hon. Det var tufft att känna sig så maktlös och jag kunde inte fatta att Kasper hade blivit sjuk. Jag som hade tagit så väl hand om min pojke.

Efter tre år och ett antal återfall lyckades läkarna till slut bota cancern genom att skörda Kaspers stamceller, frysa ner dem och sedan återtransplantera dem i kroppen.

Karins chef erbjöd henne tjänstledighet då Kasper blev sjuk men hon tackade nej. Hon behövde en vardag där inte allt handlade om sjukdom.

– Jag kämpade hårt för att hålla ihop familjen. Alla krisade på sitt sätt och hade olika sätt att visa det på, berättar Karin.

Hon är gift med Michael och har förutom Kasper ytterligare två söner, Thomas och Daniel.

– Antingen splittras familjen på grund av sjukdomen eller så blir den starkare. Vår familj blev tack och lov starkare.

Under 2014 blev Kasper friskförklarad och familjen firade det med att gå ut och äta. Nu började livet om igen! Men de gladde sig för tidigt. Året efter drabbades Karin av bröstcancer och ödet ville det så att även hennes sjukdom upptäcktes under en semesterresa.

– Jag höll på att smörja in mig med solkräm då jag märkte en knuta i ena bröstet, berättar hon. Jag tänkte inte ens tanken att det kunde vara cancer då ingen i släkten har haft bröstcancer. Jag har alltid levt sunt och motionerat mycket, dessutom har jag fått barn tidigt och ammat dem, så jag hade egentligen gjort allt "rätt".

Karins läkare tyckte inte heller att det fanns någon orsak till oro, men Karin fick ändå en tid för mammografi några månader senare. Sedan gick det snabbt med operation följt av cellgifter och strålbehandling.

– Jag hamnade inte i förnekelse utan var tvärtom väldigt praktisk när det gällde min sjukdom, även om jag självklart var ledsen och i chock, säger Karin. Jag tror att Kaspers sjukdomsförlopp hjälpte mig att hantera min egen sjukdom.

Även familjen var i chock över att Karin skulle tvingas gå igenom samma sak som Kasper och Karin hade svårt att acceptera att hon plötsligt var patienten och inte längre den som var stark.

– Jag hade dåligt samvete gentemot min man och barnen för att jag hade blivit sjuk och tillfogade dem mer sorg och smärta, berättar hon. Hårdast drabbades vår mellanson som precis hade genomlevt sin storebrors svåra sjukdom.

Sjukdomen skapade ett särskilt band mellan Karin och Kasper. Precis som hon funnits där för honom, fanns han nu där för henne. Han kom ofta och hälsade på och skickade uppmuntrande sms när hon skulle på kontroller eller behandlingar.

– Kaspers meddelanden gav mig mod, berättar hon. Jag hade till exempel aldrig fått narkos och kände mig väldigt otrygg med att förlora kontrollen och lägga mitt liv i andras händer. Men Kasper kunde lätta min oro eftersom han redan hade gått igenom det.

– Det går inte att förklara den fysiska och psykiska smärta som cancern ger men Kasper visste hur jag kände, fortsätter hon. Sjukdomen har fört oss närmare och vi har visat oss sårbara för varandra.

Efter andra omgången med cellgifter började Karin tappa sitt långa hår och det påverkade henne mer än hon kunnat föreställa sig.

– Jag var inte alls förberdd på att så mycket av min självkänsla satt i håret men det kändes som att jag förlorade min identitet, säger Karin.

Hon berättar att hon fick en bra peruk som hon tog på sig varje morgon och den fick henne att känna sig mindre sjuk.

Datumet den 25 april 2016 står inpräntat i Karins minne. Det var nämligen den dagen hon för första gången kom till jobbet med sitt korta hår, som äntligen hade börjat växa ut igen efter cellgiftsbehandlingen.

Idag är Karins år axellångt och hon har lagt sjukdomen bakom sig. Det har även Kasper som har hunnit bli far till två barn. Barnens mor, Marlene, är den tjej som han precis hade träffat när cancern slog till.

– På den tiden trodde jag inte att förhållandet skulle klara av påfrestningarna men de har blivit vuxna tillsammans och är på en helt annan plats i livet än deras jämnåriga vänner. Nu har de fått barn och det är så livsbejakande, säger Karin.

Själv har hon fått ett annat lugn i livet efter sjukdomen. Hon har blivit bättre på att säga ifrån till andra utan att få dåligt samvete.

– Det har blivit viktigt för mig att vara närvarande i nuet och att bara göra sådant som jag vill, inte det som jag borde göra eller det som andra förväntar av mig.

En av de saker som både Kasper och Karin länge har velat göra är att medverka i Kalender for Livet, en kalender som porträtterar kvinnor från Nibe som har eller har haft cancer i sin närhet.

– Det har varit känslosamt att träffa de andra kvinnorna och höra deras berättelser. Vi har en gemenskap eftersom vi alla har upplevt sjukdomen på nära håll, säger Karin.