Sveriges nordligaste by har oförglömlig natur

Sverige är ett avlångt land och den här veckan har jag en djärv plan. Jag tänkte att vi skulle förflytta oss allra längst upp i norr, till Sveriges nordligaste by, Kummavuopio, som ligger alldeles nära Treriksröset. Hur ser naturen ut där, nu när det är bitande kallt, högt med snö och solen inte går över horisonten? Kan man alls bo där så här års? Finns det något att se i naturen?

Sommartid vallfärdar folk söderifrån upp till de nordliga fjällhedarna. Då sjuder naturen av liv, inte minst av insekter men så här års måste det väl vara helt dött och tyst? Finns det alls något liv att hitta i naturen? Jag gjorde den här resan mitt i vintern för en del år sedan och jag glömmer den aldrig. Vi började med en övernattning i en liten stuga utanför Karesuando. Det var lätt att somna på kvällen för det hade varit helmörkt länge. Dessutom var vi, en kamrat och jag, väldigt nyfikna på morgondagen.

Det var inte lika lätt att stiga upp på morgonen i den svarta natten men en kopp starkt kaffe gjorde susen och sen kikade vi ut genom köksfönstret och såg en svag rodnad i sydost. Och vi såg också något annat. Utanför fönstret fanns ett litet fågelbord och fast det ännu var så mörkt var det redan liv och rörelse där. Vi kände igen ett par lappmesar, en fågel som bara finns i nordligaste Sverige och som, till skillnad från de flesta andra fåglar, stannar kvar över vintern. Vilket inte är lätt när dagarna är korta. För att hinna äta tillräckligt måste den vara igång så fort det finns det minsta dagsljus. Den var dagens första glada överraskning.

Renarna flydde
Vi hade avtalat med en brevbärare som två gånger i veckan for från Karesuando ända upp till Kummavuopio. Han skulle ta oss med. Först åkte vi bil på finska sidan av gränsen, sen ställdes bilen åt sidan och det blev snöskoter med en pulka bakom där vi sörlänningar fick sitta. Vilket äventyr! Snön rök och renar flydde åt höger och vänster när vi for fram genom det helt vita landskapet. Ljuset hade kommit nu men någon sol fanns inte att se. Vi hade tur att det var en molnfri dag och vi insåg hur mycket ljusare det blev tack vare den vita snön.

Fanns det någon natur att se? Renarna kändes verkligen som en del av naturen. Två korpar som flög förbi hade säkert ett gott öga till renarna. Döda renar hör till deras vinterföda.

På en fjällsluttning hade vi turen att se en liten flock av fjällripor. Det känns som ett under att dessa fåglar kan klara vintern uppe på kalfjället. De lär söka sig till sluttningar där vinden blåst undan snön så att de kan äta av höstens bär, som kråkbär och ripbär.

Riptuppens läte beskrivs som ett knarrande läte och det hörde vi. Från dalriporna, som håller till nere i björkskogen, hörs ett läte som brukar beskrivas som ett skrattande. De båda riparterna är alltså lätta att skilja åt på lätet.

Del av naturen
Nu närmade vi oss de små husen i Kummavuopio. Detta var för så många år sedan att det ännu bodde folk i husen. Eller rättare sagt, där bodde en ensam kvinna, Edla Johansson. Hon var änka sedan flera år och bodde nu ensam med sin hund. Hennes kontakt med omvärlden var brevbäraren som kom två gånger i veckan med post och även med matvaror från Karesuando. För oss storstadsbor från södra Sverige verkade det helt fantastiskt och vi tyckte nästan att hon var en del av naturen. Henne kommer vi aldrig att glömma.

På hemvägen till Karesuando räknade vi ihop vad vi sett i naturen: lappmes, renar, korp och fjällripor. Vi tänkte också på allt liv som finns här på sommaren och som nu måste ligga och vänta under snön. En viktig sak som vi lärde oss på den här resan var att upplevelsen av naturen inte bara kan räknas i antalet arter man ser – fåglar, trollsländor, svampar, orkidéer, humlor och en massa andra. Naturen själv är den starkaste upplevelsen. Här längst uppe i norr, mitt i vintermörkret, blev det så tydligt. Naturen riktigt omfamnade oss. Den resan vill jag gärna göra om!