Att vakna och känna doften av nybryggt kaffe. För en uteliggare är det mest bara en dröm. Men den här gången var det verklighet. När Anette öppnade ögonen i det källarkyffe där hon övernattat såg hon att någon ställt en bricka vid hennes sida.
– På den stod en termos, ett par smörgåsar och fyra små paket, berättar hon. Jag grät medan jag drack upp kaffet och åt smörgåsarna. Sedan städade jag efter mig och tog paketen med mig till Stadsmissionen i Malmö.
Där fick hon veta att det var julafton och att paketen förmodligen var tänkta som julklappar.
– Jag vet inte vem som tänkt så vänligt om mig, en uteliggare, där jag sov i källaren, säger hon. Men jag är säker på att det var en kvinna för i paketen låg ett par underkläder och en behå – i rätt storlek.
– Människor tror att narkomaner och uteliggare bara är ute efter droger och pengar, fortsätter hon. Men vi vill också ha vår värdighet, kunna ta en dusch på Stadsmissionen och sätta på oss nya, fräscha underkläder som ingen annan burit innan. Det var en stor njutning.
Händelsen skulle bli en vändpunkt för henne.
Nu sitter vi tillsammans i en prydligt inredd fritidslokal. Anette har dukat upp med kaffe och blåbärsmuffins. Hon är glad och pratsam. Vid hennes sida sitter maken Kjell och försöker få in ett ord emellanåt.
De har mycket gemensamt, både i det förflutna och nuet – inte bara att de är lika gamla på dagen när.
Kjell blev bortadopterad som barn, bara 4,5 år.
– Exakt varför det gjordes har jag inte lyckats ta reda på, säger han. Mina fosterföräldrar var bra och allt fungerade till att börja med, även i skolan. Det var först högre upp i klasserna som det började krångla till sig och bli besvärligt.
Drogerna förändrade allt
I det nya hemmet i Lerberget utanför Helsingborg drömde den unge Kjell om framtiden.
– Jag ville bli berömd, säger han ironiskt. På sätt och vis blev jag det också. Redan i högstadiet visste alla i skolan vem jag var.
– Jag ville bli tjuv och den drömmen gick också i uppfyllelse, inflikar Anette med ett litet galghumoristiskt skratt.
Bakom förändringarna låg förstås drogerna.
– Min pappa dog när jag var 10 år, berättar Anette. Redan då började jag sniffa thinner.
Senare blev det amfetamin och cannabis. Ändå levde hon länge ett normalt, borgligt liv med barn, man, jobb och bostad.
– Jag jobbade med fritidsaktiviteter för barn på två Malmöskolor och tror jag var ganska populär. Ingen märkte att jag var påtänd hela tiden.
Hemma hade hon tre barn.
– Under tiden jag var gravid och ammade var jag helt fri från droger, men när den tiden var över trillade jag dit igen.
En gång kom Kjell hem till henne för att köpa amfetamin.
– Vi kände varandra, men umgicks inte, säger Anette.
Vid den här tiden hade Kjell också flyttat till Malmö och hamnat i en tillvaro fylld av droger och brott.
– De kallade mig "Kjell Kriminell", säger han. Under en period på 15 år tillbringade jag 12 av dessa i fängelse för allt från narkotikabrott och stölder till misshandel och vapenbrott.
Alltid under inflytande av droger.
– Amfetamin, alkohol och hasch, sammanfattar han. Jag har provat det mesta.
Sex år som hemlös
För Anette gick det snabbt utför när hon blev ensamstående och arbetslös.
– Jag hade en ganska dyr lägenhet som jag inte kunde betala så till slut blev jag vräkt med mina tre barn. De var då mellan 10 och 16 år. Som tur var öppnade min lillebror Dennis sitt hem för dem. Han är min hjälte.
För Anette blev de närmaste sex åren ett liv på gatan som hemlös.
– De blev parkbänkar, buskage och källarutrymmen. Ibland gick jag bara runt hela natten.
Hon levde i samhällets utkant och försörjde sig delvis genom stölder och inbrott, ofta i bilar.
– Livet var som en dimma där jag vandrade fram.
Däremot slapp hon fängelse.
– Brotten skedde nästan alltid tillsammans med manliga bekanta och de var snälla nog att alltid ta på sig skulden. Dessvärre betydde det att de fick sova i en varm cell och jag utomhus.
Kontakten med barnen var minimal.
– Den äldste sonen träffade jag ibland, men knappt de andra. Den yngste sonen ringde en gång och frågade om vi kunde ses. När han kom gick han rakt fram till mig och sa att han inte ville se eller höra ifrån mig mer, inte förrän jag slutat med droger. Han var elva år. Det tog mig hårt.
Men inte så hårt att hon slutade med droger.
Fick hjälp av en okänd kvinna
Så hände det där med brickan på julaftonsmorgonen 2002.
– Vänligheten grep mig djupt och än i dag skulle jag gärna vilja veta vem som var så omtänksan att hon ställde ner brickan vid min sida där i källaren, säger hon.
De känslor som händelsen väckte ville inte släppa Anette.
– Jag kan inte ha det så här, tänkte jag. Mina barn ska inte hitta mig sovande på en parkbänk ifall de kommer in till Malmö och de ska inte behöva vara rädda för att det där samtalet ingen vill ha ska komma.
– Till slut låste jag in mig i ett utrymme och tände av under ett par dygn, berättar hon.
När hon till slut klev ut igen kände hon sig frisk och stark.
– Min tanke var att skjuta upp det här med att sluta droga och istället söka upp någon langare i parken, säger hon.
Så blev det inte.
– Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt stod jag i stället framför ett behandlingshem. Kanske var det någon där uppe som visste bättre än jag själv gjorde.
En dag i september flera år senare kom Kjell och hans bror cyklande och stannade till för att prata med Anette.
-Inte så mycket hände utom att vi bestämde oss för att bli vänner på Facebook, berättar Anette. Efter en tid bjöd jag hem honom på kaffe.
– När jag kom dit var hon inte hemma, säger Kjell.
– Nä, jag hade väl glömt det, säger Anette lite generat. Men nästa gång han kom var jag där.
Lever som i en dröm
I januari 2017, fyra månader efter mötet, gifte de sig i Sjömanskyrkan med fängelseprästen Marie-Louise Norozi som vigselförrättare.
Till familjens stora förskräckelse.
– De visste ju vem Kjell var och kände till hans rykte, även om han vid det här laget varit drogfri i flera år, allt sedan hans vän Gabor hittats mördad.
– Efter det hade jag hunnit läsa in gymnasiekompetens, utbildat mig till undersköterska och jobbat som det i fem år, säger han.
– Det tog tid innan han blev accepterad av min familj, säger Anette. Men nu händer det att de ringer och frågar om han kan hjälpa dem med något.
Inte heller för Anette gick återkomsten till vardagslivet spikrakt.
– Det tog några år innan min yngste son fick tillbaka förtroendet för mig. Men idag har vi världens bästa kontakt.
Jag blir lycklig varje gång jag kommer hem till vår lägenhet och ser skylten med vårt namn på dörren. Jag har tre barn, fem barnbarn och två duktiga hundar att vara lycklig över. Och Kjell förstås. Han är världens bäste man.
