Full rulle för Sveriges äldsta politiker

Det är inte helt lätt att få till en träff med Herta Fischer. Trots att hon fyller 100 om bara två år är hennes kalender oftast fulltecknad med möten och träffar av olika slag. Det är inte så konstigt. Utöver att vara engagerad i olika råd och föreningar är hon också politiker – Sveriges äldsta, enligt henne själv. Men särskilt stressad över de fulltecknade dagarna är hon inte.

– Jag skulle inte klara av att sitta hemma i soffan och titta på tv hela dagarna, säger hon när vi träffas i hennes lilla femtiotalslägenhet i Solna utanför Stockholm. I bostaden finns en murad eldstad, en stor flygel, flera överfulla bokhyllor och verk av konstnärer som Mirò och Sonia Delaunay på väggarna.

– Du förstår, jag älskar människor. Jag vill arbeta för att de som har det svårt ska få det bättre, det ger mening i mitt liv. Därför kan jag inte sitta och känna efter var jag har ont någonstans. Livet är för kort och underbart för det – och det finns för mycket att göra!

Hertas läppar är rödmålade och blicken intensiv. Den skvallrar om att hon är en person som kan få mycket gjort. Sedan i höstas sitter hon i Solnas kommunfullmäktige, som ersättare för vänsterpartiet.
Men hon är ingen novis, hon har tidigare suttit i landstingsfullmäktige och drev en gång i tiden igenom att hemkommunen, som första kommun i landet, skulle få en konsumentrådgivare.

Herta är även med i det lokala rådet för funktionshindersfrågor. Dessutom arbetar hon som kontaktperson för människor med psykisk ohälsa. Det innebär att människor som mår dåligt och behöver stöd kan ringa till henne när som helst, även mitt i natten.

– Då småpratar vi och jag försöker hjälpa dem att komma på vad som trots allt är ljust i deras liv. Ibland kan jag hjälpa och ibland når jag inte ända fram. Men det känns väldigt bra när jag lyckas, säger hon.

 Herta Fischer har själv upplevt en del svårigheter i livet – upplevelser som präglat henne och hennes syn på människor.

Hon växte upp i en judisk familj i Wien och redan tidigt upptäcktes hennes exceptionellt musikaliska begåvning. Hon började ge pianokonserter som sjuåring och turnerade sedan som konsertpianist, bland annat i Sverige. När judar under 1930-talet började attackeras i det offentliga rummet och Hitler intog Österrike 1938 flydde Herta och hennes mamma till Sverige. Då var hon 18 år och fick uppehållstillstånd tack vare en svensk riksdagsman som tidigare hört henne uppträda som konsertpianist och som engagerade sig för att hon skulle få stanna i landet.

Men den första tiden i Sverige blev svår. Hertas mamma fick arbete som piga i Stockholm men själv blev hon gravid och tvingades sova i parker tillsammans med sin pojkvän. Till slut tog de sig till Svedala där de skulle få arbeta med att gallra sockerbetor. Bonden kastade dock ut dem när han märkte att de inte var svenskar. Då var Herta i sjätte månaden och hon och pojkvännen tog sig till fots till Malmö, där de fick hjälp av en polisman som kände igen Herta från hennes tidigare konsertturnéer och lät paret övernatta i en fyllecell.

– Genom polismannen fick vi kontakt med en kvinna som hjälpte flyktingar och som lät mig bo hemma hos henne. Jag kommer aldrig att glömma alla människor som var så gulliga mot mig. Många av de som hjälpte mig var själva hemlösa och ibland utslagna – och det tror jag har format min egen människosyn. Det är också något jag har med mig när jag själv möter människor som till exempel flytt från sitt hemland, säger hon.

Herta Fischer började försörja sig på att spela piano på restauranger om kvällarna. Hon var också tvungen att fatta det svåra beslutet att adoptera bort sin dotter. Paret som adopterade dottern lovade att Herta skulle få träffa henne regelbundet, men det lät de henne aldrig göra. I stället fick hon och dottern kontakt med varandra senare i livet – och i dag träffas de regelbundet.

Herta började också arbeta som pianolärare och träffade en ny man som hon gifte sig och fick en son med. Så småningom började hon vid sidan om jobbet som pianolärare att engagera sig politiskt. Men hennes politiska intresse väcktes egentligen långt tidigare.

– Jag minns när jag var på väg till skolan i Wien tillsammans med min mamma och vi passerade en tiggare som stod och spelade musik i ur och skur. Min mamma satte näsan i vädret och verkade inte bry sig om den stackars tiggaren. Det gjorde mig mycket arg, säger hon.

Idag är Herta starkt engagerad i allt som händer. När klyftorna i samhället växer är det lätt hänt att folk börjar leta efter syndabockar, menar hon, och det kan bidra till en otäck samhällsutveckling. Hennes mål med sitt engagemang är därför att sprida kärlek och att öka människors förståelse för varandra.

– Jag tycker att det är viktigt att kunna kompromissa och lyssna ordentligt på andra, även meningsmotståndare. Då tvingas man se saker från olika perspektiv, något som krävs för att man ska kunna utveckla tolerans och empati. För man får aldrig sluta bry sig om andra människor!

Hur fungerar det då att vara 98 år och politiker?
Alldeles utmärkt, menar Herta Fischer.

– Det enda som kan vara lite krångligt är att få möteshandlingarna i tid. Jag har ingen e-post, så jag måste förlita mig på posten, och den kan tyvärr ta lite tid på sig …

I dag lever Herta Fischer ensam. Eftersom hon varit med så länge är många av hennes gamla vänner inte längre i livet. Hennes son är också död – men hon har nära kontakt med sin sondotter, som hon pratar med "i princip varje dag". Dessutom har hennes oupphörliga energi gett henne många nya vänner – och även en hel del beundrare.

– En person som jag hade god personlig kontakt med var förra moderatledaren Anna Kinberg Batra. När jag hade varit uppe i talarstolen och debatterat kom hon fram till mig och sa: "Det är så kul att lyssna på dig, Herta. Du är så påläst och kunnig – och så är du rolig!", berättar Herta.

Till kaffet som Herta dukat upp på vardagsrumsbordet serverar hon små kex med en pastej gjord på keso, sardeller, kapris, senap, vitlök och kummin, efter ett gammalt österrikiskt recept. Hon upplyser oss om att den vitlöksstarka pastejen är mycket nyttig, och berättar att hon själv äter den till frukost varje dag.
Ett annat recept som fått följa med från hemlandet är det på sachertårtan, en speciell chokladtårta från Wien med aprikosmarmelad i.

Den står i centrum när Herta anordnar sina så kallade wienerkaféer på det lokala biblioteket. Det är träffar dit invånarna kan komma för att lyssna på klassisk musik, delta i samhällsdebatter om olika frågor – och äta tårta. Träffarna är mycket populära och ibland delar Herta Fischer med sig av små berättelser från sin bakgrund.

Själv tror hon att samhället skulle må bra av att fler äldre engagerade sig politiskt.

– Det finns så mycket okunnighet i samhället och så mycket som glöms bort. Vi som har varit med ett tag har värdefulla erfarenheter att bidra med! säger hon.