Aniella tvingades lämna bort sitt första barn – efter flera års letande fann hon honom

Året är 1970, Aniella är 15 år gammal och har länge burit på en stor hemlighet – hon är gravid.

En natt får hon värkar och hennes mamma ringer efter läkare. Aniella förs med ­ambulans till sjukhuset, där hon föder sin son.

Omedelbart efteråt tas barnet ifrån henne.

– Jag låg ensam på sjukhusrummet och lyssnade. Då och då hörde jag ett barn gråta och jag saknade mitt barn, minns 70-åriga Aniella idag.

– Men jag var tvungen att låtsas som om det aldrig hade hänt.

Sonen som Aniella födde vid 15 års ålder var 26 år gammal när hon träffade honom igen. Idag är Michael 55 år, de har fortfarande kontakt och Aniella är mormor till hans två döttrar.

– Ett barn som lämnas bort för adoption är ett barn som är älskat, säger hon. Även om jag tvingades lämna bort honom, tappade jag aldrig min kärlek till honom.

Fick bara träffas en gång

Tillbaka på Hillerød sjukhus 1970 ligger den unga Aniella i sin sjukhussäng och längtar efter sitt barn.

– Det var helt fysiskt. Jag längtade efter att få hålla mitt barn nära och ge honom kärlek. Men det fanns inget barn. Istället kände jag en outhärdlig smärta i bröstet, minns hon.

De andra mammorna på ­avdelningen pratar glatt om sina förlossningar och nyfödda barn och överöses med presenter. Men ingen gratulerar Aniella.

– Jag ville också berätta för någon om min fantastiska upplevelse, men jag kunde inte.

Aniella får bara träffa sitt barn en gång efter förlossningen. Sedan lämnas han bort för adoption och all kontakt upphör. Hon har ingen aning om var han är och separationen från sitt nyfödda barn lämnar henne traumatiserad.

Men det är först efter hennes yngsta barns födelse många år senare som Aniella inser att hon måste hitta sin förstfödda. Sju år senare får hon den avgörande ledtråden.

Blev gravid som 14-åring

Som barn är Aniella en söt och tyst flicka, men vid 14 års ålder inledde hon i hemlighet en relation med en 20-årig man. Hon blev gravid en ­månad före sin 15-årsdag.

– Jag fick inte mens, men jag tänkte inte så mycket på det. Det var först när jag kände barnet röra sig som jag förstod, säger hon. Men den enda person jag vågade anförtro mig åt var en vän som själv hade gissat hur det låg till.

Aniellas mamma, hennes äldre bror och även hennes mormor valde att blunda, ­säger hon. Hennes pappa hade dött några år tidigare.

– De kunde omöjligen ha varit omedvetna om att jag var gravid, men allt jag hörde var kommentarer om att jag snart borde börja banta. Ingen frågade: ”Finns det något vi kan göra för att hjälpa dig?”

Det var därför den unga Aniella gömde sin graviditet. Hon drog in magen så länge hon kunde.

– Jag var ensam, rädd och desperat, men jag vågade inte anförtro mig åt någon vuxen, säger hon. Jag växte upp i en religiös miljö, så sex var helt tabu och graviditeten var som en lång vandring med taggiga buskar på båda sidor, som slet mig mer och mer itu. Jag kunde inte stå ut med att tänka på vad som skulle hända efter förlossningen.

Aniellas barn togs omedelbart ifrån henne

Fadern till Aniellas ofödda barn fick inte veta något, varken då eller senare, och graviditeten blev först verklighet för hennes familj den natten hon fick värkar.

– Jag hade väldigt ont i ­magen, men på morgonen sa min mamma: ”Det är nog för att du har mens, är det inte den tiden i månaden?”

Hennes mamma skickar trots allt efter en läkare som bekräftar att Aniella är i aktiv förlossning.

– Min mammas reaktion var: ”Vad ska vi göra? Kan vi inte göra oss av med barnet?”, minns Aniella. Det tog mig hårt att det var hennes första tanke.

En ambulans tillkallades och Aniella fördes till Hille­rød sjukhus.

– När barnets huvud började synas, gav de mig en ­bedövningsspruta så att jag inte skulle vara för medveten, säger hon.

– Jag födde mitt barn, som skrek och skrek – det mest hjärtskärande skrik som jag fortfarande kan höra i mitt inre öra många år senare. De tog honom omedelbart ifrån mig och bar ut honom ur rummet. Senare berättade personalen att det var en pojke. Och att det var bäst att jag inte såg honom.

Krävde att få träffas en sista gång

Aniellas son placerades på ett barnhem och hon själv fick besök av en kvinna från mödrahjälpen som kom för att få henne att skriva under adoptionspapperen.

– Ingen brydde sig om hur jag kände. Jag blev bara tillsagd att skriva under papperen, men jag vägrade helt ­enkelt. Jag ville se mitt barn först.

När hennes son var tre ­månader gammal fick Aniella därför besöka barnhemmet. En gång.

– Jag visste genast vilket barn som var mitt och gick ­direkt till hans vagga, minns hon. Sedan satt jag med honom i mina armar i två timmar. Jag insåg att det inte var någon konstig dröm – han var ett riktigt, levande barn. Det gav mig trots allt lite sinnesro.

Efter det måste Aniella underteckna adoptionspapperen och förlorar alla rättigheter till sin son.

– Men jag fortsatte att leta efter honom överallt och följde honom i mina tankar: ”Nu kan han krypa. Nu kan han gå. Nu går han i skolan.” Jag föreställde mig att jag hade honom hos mig.

Detta var dock inte något som Aniella pratade med ­någon om. Händelsen skulle tystas ner och hon fortsatte i skolan efter 14 dagar. Endast klassläraren, rektorn och prästen kände till sanningen.

– Jag blev tillsagd att bara glömma det, men jag fortsatte att sakna honom. Under de första åren yttrade sig för­lusten genom att mina bröst fylldes med mjölk runt hans födelsedag, säger hon.

Började söka efter sin biologiska son

Som ung kvinna gick Aniella lågstadielärarutbildningen, där hon träffade sin man. 1980 fick de en son, följd av ytterligare två söner.

– Men jag fortsatte att känna skuld över mitt första barn. Min man hade svårt att förstå att jag plötsligt kunde gråta över ett barn som jag förlorat för så många år sedan, och han sa: ”Vad med mig och våra tre barn? Betyder vi ingenting?”

När Aniella födde parets yngste son 1987 svävade både hon och han mellan liv och död och den upplevelsen fick henne att bestämma sig för att söka efter sin förstfödde. Hon kände att hon var tvungen att följa sitt hjärta.

– Allt jag hade tryckt ner under åren kom upp till ytan. Jag kunde inte dölja min längtan alls, minns hon. Ingenting skulle kunna hindra mig – förutom, förstås, om han inte ville träffa mig.

Aniella påbörjade ett ­omfattande ­detektivarbete och började hålla föreläsningar och medverka i radio och tv. Men det var först efter sju år som hon fick ett anonymt brev med namnen på de fyra pojkar som föddes på avdelningen samma dag som Aniella födde sin son.

Hon började i ena änden och skrev till deras föräldrar. Vid fjärde försöket fann hon sin son.

Aniella kontaktade prästen i församlingen där hon födde och låter honom prata med familjen. Han ringde sedan upp henne med beskedet: Adoptivföräldrarna vill att hon håller sig borta. Och de kommer inte att berätta för hennes son Michael att hon vill ta kontakt.

Han var då 24 år gammal.

Träffades efter 26 år

När Michael en tid senare flyttar hemifrån får Aniella en ny chans. Hon hittar honom genom folkbokföringen och skriver till honom flera gånger. Utan att få något svar. Till slut ger hon upp.

Men efter ytterligare ett år känner hon återigen en stark längtan efter att träffa honom och får en intuitiv känsla av att tiden är rätt. Aniella skriver ett brev och bjuder Michael på middag en viss dag. Hon vill bara träffa honom en gång – och berätta varför han blev bortadopterad.

– Plötsligt ringde han mig! Jag blev helt överväldigad, ­säger Aniella. Han berättade om sitt liv och ville träffa mig, och det visade sig att han hade känt samma sak: Nu var det dags. Han hade inte ens läst klart brevet innan han ringde mig.

Aniella anländer till restaurangen i god tid och går runt i området och plötsligt får hon syn på en mörkhårig man på trottoaren mittemot. Han kommer mot henne, ler och vinkar.

– Jag tror att Michael skulle ha skakat hand med mig, men jag kramade honom direkt, säger Aniella.

De sätter sig i restaurangen och plötsligt är 26 år av osäkerhet över.

– Han var både en främling och min son, säger Aniella. Det var som om jag hade känt honom i evigheter. Vi var på samma våglängd direkt.

Michael växte upp som enda barn, men samma kväll följer han med Aniella hem och träffar sina yngre halv­syskon.

Michael blev en del av familjen

Därefter blir Michael en del av Aniellas familj och bjuds in till familjeevenemang, speciella tillfällen och helgdagar, men efter några år tappar de kontakten när Michael känner skuld gentemot sina adoptivföräldrar.

– Som barn fick han inte säga att han var adopterad och som vuxen var han tvungen att hålla sin kontakt med mig hemlig för sina adoptivföräldrar, säger Aniella.

Efter fem år återvänder ­Michael dock. Under tiden har han fått två döttrar och hans föräldrar har båda gått bort. Därför finns det inte längre några hinder och sedan 2006 är Michael och hans döttrar åter en del av Aniellas familj.

– Jag hade ett tungt hjärta i många år, men att hitta ­Michael satte saker i perspektiv och gav mig frid, säger Aniella. Det har lärt mig att mor och barn är nära förbundna, även om man bara har graviditeten och födseln gemensamt. Michael har ­berättat för mig att första gången vi träffades – när han var 26 – kände han igen min doft. Det är ganska galet.

– Det idealiska hade varit om jag hade fått hjälp att ­behålla barnet. Jag var 15 år, men ganska mogen och ­ansvarsfull, och med rätt stöd hade jag vuxit in i uppgiften. Annars borde de ha ordnat en öppen adoption, så att jag inte hade förlorat kontakten med mitt barn.

Michael och Aniella måste acceptera att de aldrig kommer att få tillbaka de förlorade åren, men de har ändå kommit närmare varandra. Ett barn i livmodern hör sin mors hjärtslag – det kan man inte bara ignorera.