Afshad Joubeh och Zahra Kazemipour: ”Vännerna i Sverige har betytt allt”

De hade fått ett datum. Den 8 januari skulle Zahra Kazemipour och Afshad Joubeh utvisas. Sedan kom vändningen. Efter uppmärksamhet i medier och protester från kollegor och vänner får familjen nu stanna tillfälligt.

Beskedet är inte alls definitivt, poängterar Zahra. Nu väntar familjen på ny intervju hos Migrationsverket och därefter nytt beslut.

Tillbaka på ruta ett efter tio år i Sverige

– Av media kanske man får intrycket att vi får stanna i Sverige. Men det är bara tillfälligt. Vi är alltså tillbaka på ruta ett – där vi var när vi kom hit för snart tio år sedan. Men tack vare det nya beslutet kan vi i alla fall slappna av lite, säger Afshad.

– Vi lever i limbo. Vi bor i luften, kan man säga, sammanfattar Zarah känslan.

Då och då under intervjun rinner tårarna ner för hennes kinder. Det är mycket att ta in. Den egna ovissheten, men också utvecklingen i Iran och hela Mellanöstern. Paret följer nyheterna om kriget dygnet runt och oroar sig för nära och kära. Zahras föräldrar bor kvar i Teheran. Afshads bror och syster likaså.

– Vi är jätteoroliga, och kollar nyheterna dygnet runt.

Stockholm är fortfarande täckt av snö när Icakuriren hälsar på familjen. Utanför ytterdörren står en snowracer, och Afshad demonstrerar sina nya stövlar med dubbar. Zarah matar akvariefiskarna, och sonen ska snart gå till en kompis. Afshad påminner honom om att hälsa till kompisens föräldrar. Familjelivet pågår – mitt i all ovisshet.

Jobbade som hjärtläkare i Iran

Det har snart gått tio år sedan kom Zahra Kazemipour och Afshad Joubeh kom till Sverige med sin då sexårige son. I Iran arbetade Afshad som hjärtläkare med transplantationer. Zahra var chefssjuksköterska. Båda är alltså högutbildade akademiker. Men Afshads kritik mot den islamistiska regimen – han hade bland annat visat bilder på oppositionsledaren Reza Pahlavi, sonen till Irans störtade shah – ledde till att han greps. 

Afshad satt frihetsberövad i 30 månader, och en stor del av tiden satt han i isoleringscell. När han släpptes var han fortsatt övervakad, och 2016 lämnade familjen landet och tog sig till Stockholm.

– Jag tog omgående jobb som städerska. Att gå från chefssjuksköterska till städerska var lite av en omställning, men vi ville inte leva på bidrag. Vi ville arbeta, betala skatt och bidra, säger Zahra.

Fick jobb på Södersjukhuset

En av städfirmans kunder, en pensionerad läkare, reagerade på Zahras bakgrund och ordnade så att hon fick jobb på Södersjukhuset. Snart fick även Afshad jobb där – som undersköterska.

De första åren i Sverige slet Zarah och Afshad hårt. Familjen lärde sig svenska, arbetade heltid och byggde upp ett nytt liv. Några år senare föddes deras dotter. I dag är hon sju år och går i första klass. Sonen är femton och går i nian. Men deras asylansökan avslogs, och paret vet fortfarande inte varför.

Fick inte förlängt arbetstillstånd

Tack vare det så kallade spårbytet fick de arbetstillstånd och kunde fortsätta arbeta inom vården. Men i och med de nya reglerna så löpte parets arbetstillstånd ut i april. Södersjukhuset ansökte om förlängning i god tid. Ändå kom beskedet: de skulle inte få stanna.

Zahra torkar bort tårar från kinden, och säger att vännerna i Sverige har betytt allt.

– När jag fött min dotter så skjutsade Elisabeth mig från sjukhuset. Hon hade köpt en bilbarnstol till min nyfödda bebis. När vi skulle flytta hyrde hon en lastbil och packade in alla våra möbler. Och när de nya kraven på arbete kom så såg min chef till att jag fick fast tjänst och en lön som nådde upp till de nya kraven. Ni svenskar är som änglar på jorden, säger Zahra.

Personalen på SÖS demonstrerade

Afshad fyller i:

– Och personalen på Södersjukhuset som demonstrerade för vår skull… Jag känner mig stolt över att ha jobbat på ett sjukhus där personalen engagerar sig på det sättet. Vi har haft otur med Migrationsverket, men det svenska folket är fantastiskt. När mina systrar, som bor i USA, hälsar på säger de: ”Vilket folk.” Jag håller med. Vi har fått många nya vänner, och det är många svenskar som har ätit persisk mat här hemma.

Samtidigt riktar de kritik mot politikerna.

– Jag tror inte att svenskarna hade kunnat föreställa sig att det skulle bli så här. Politikerna sa att de skulle ta tag i de kriminella invandrarna, men istället har de riktat in sig på de invandrare som jobbar och betalar skatt, säger Zahra.

Sover dåligt

Afshad beskriver hur han sover dåligt om nätterna – precis som han gjorde efter åren i iranskt fängelse.

– Jag har hemska mardrömmar, och slår runt mig med armarna. Jag reagerar på precis samma sätt som jag gjorde när jag hade varit fängslad och torterad.

Zahra berättar om hur hon försöker hålla ihop inför barnen.

– Jag kan inte visa vad jag känner så länge barnen är vakna. Men på nätterna kan jag inte sova. Då ligger jag där och oroar mig. Den senaste tiden har jag gråtit nonstop. När barnen undrat varför jag gråter har jag sagt ”Det är inte gråt, mamma har ögonproblem”. Och jag har tjatat jättemycket på Gud.

Fick avslagsbeskedet på praktiken

När avslagsbeskedet kom var Zahra på sin praktik på vårdcentralen i Solna.

– Jag råkade se mejlet från Migrationsverket och kunde inte stå på benen. Hela jag skakade. Men jag kunde inte visa något för min handledare, och jag ju var tvungen att ta hand om mina patienter. Jag grät hela vägen hem. Sedan klev jag innanför dörren och då var jag tvungen att spela igen – den här gången inför barnen.

När Icakuriren hälsar på hemma hos familjen har Zahra precis varit hos läkaren. För första gången i livet har hon bett om att få träffa en psykolog.

– Jag är ju troende och hittills har jag fått hjälp av Gud. Jag har dessutom fått mycket stöd av mina vänner och andra kristna. Det är därför jag har klarat mig så länge utan psykologisk behandling. Men nu tror jag att jag behöver både Gud och psykolog.

Afshad, å sin sida, har fått problem med högt blodtryck. Med det sagt: han slutar inte att kämpa, säger han.

– För vi iranier kämpar. Vi sitter inte och väntar på bidrag och hjälp. Ge mig möjlighet så kommer jag att fortsätta bidra. Att kämpa ligger i vår kultur – se bara på allt som händer i landet nu.

Hanterar krisen olika

Deras sätt att hantera krisen skiljer sig åt, konstaterar de.

– Jag tror på mirakel, säger Zahra och ler försiktigt.

Hon berättar att hon skrev en viktig tenta några dagar innan utvisningen skulle ha skett.

– Jag hade på känn att beslutet inte var definitivt. Och fem minuter innan vi fick beskedet om att vi får stanna tillfälligt sa jag till Afshad: ”I dag kommer det ske ett mirakel”.

Afshad skakar lätt på huvudet:

– Jag är mer: ”Var är du, Gud?”.

Barnen betraktar Sverige som sitt hemland

Att barnen betraktar Sverige som sitt hemland råder det inga tvivel om.

– När jag har sagt att vi kanske behöver flytta har sonen sagt: ”Säg inte så, Sverige är det bästa landet.” Och dottern säger: ”Ni är iranier, men jag är svensk.” Sverige är mina barns land, säger Zahra.

Nu väntar en ny intervju hos Migrationsverket. Det kan bli nästa vecka – eller om ett år. Allt beror förstås på utvecklingen i Iran och Mellanöstern. Under tiden får paret fortsätta arbeta, och barnen får gå i skolan. På ett plan rullar livet på som vanligt alltså. Samtidigt är allt ovisst – både för deras egen skull, och för hela regionen. På frågan om vad de önskar sig mest av allt formuleras två svar. Att de själva får stanna i Sverige.

– Men självklart önskar jag också frihet för Iran. Folket där har rätt till mänskliga rättigheter, säger Afshad.