Ragnhild beskriver sin alzheimer – i konsten: ”Mycket kul som händer”

Det är en strålande vinterdag i Rättvik. Solljuset glittrar över Siljans snöklädda yta och strömmar in genom fönstren i det stora trähuset i stadens utkant. Ragnhild Gatu rör sig vant över det ljusa trägolvet. Här, i sin ateljé, tillbringar hon flera timmar nästan varje dag.

– Jag vallfärdar hit varje morgon. Det är så härligt med utsikten och lugnet, säger hon och sveper med blicken över rummet. 

Överallt finns pennor, verktyg och material som vittnar om ett pågående arbete. På väggen hänger två gigantiska tandborstar och på bordet framför oss står ett konstverk i papier-maché. Det föreställer en kvinna, klädd i jeans och röd och vitrandiga tröja, som vandrar in mot ett svart hål. En skylt ovanför henne deklarerar att det är ”Alzheimers väg” hon hamnat på.

– Det känns som att jag gick in i en dimma på något vis. Det hade jag en känsla av ganska tidigt, säger Ragnhild Gatu när hon betraktar verket. 

Upptäckte skaparglädjen tidigt

Det är lätt att känna igen konstnären själv. Ragnhild är klädd i likadana kläder som figuren i verket. Tittar man runt i ateljén ser man flera små scener och världar som hon byggt upp. Vissa verk kommenterar samtiden, andra gestaltar minnen men majoriteten av dem är försök att beskriva hur hon upplever livet med Alzheimers sjukdom, en diagnos hon fick 2023. De tre år som gått sedan dess har, liksom resten av hennes liv, präglats av konstnärligt skapande.

Att det skulle bli ett kreativt liv stod klart tidigt. Ragnhild föddes en junimorgon 1946, i ett rum på övervåningen i huset där vi står nu. Under uppväxten bodde hennes familj en trappa upp medan hennes farfar och farbror höll till här på nedervåningen. Tidigt i livet upptäckte hon skaparglädjen.

– Min far levde som konstnär hela sitt liv så jag fick mycket därifrån. Det rann i blodet. Jag började rita så fort jag kunde hålla i en penna.

Icakuriren Kultur

Läs även: Skapandet var konstnären Gittan Jönssons väg ut från sekten: ”Det blev mitt sätt att rädda förståndet”

Hittade hem i dockteaterns värld

Som ung ägnade hon sig bland annat åt teckning och textilcollage men det var i dockteaterns värld hon hittade hem. Efter skolan praktiserade hon på Stockholms Marionetteater och därefter började hon studera dockteater i Prag.

– Det var musiken och rörelsen som jag tyckte var så spännande. Ska jag visa er? frågar Ragnhild innan hon går iväg och hämtar en nästan två meter hög docka med elgitarr runt halsen och cigarett i mungipan. 

Snart showar figurerna framför oss med hjälp av Ragnhilds handrörelser. Hennes man Scott Hill passar på att hälla upp kaffe. De träffades 1970 när de båda gick på en konstskola i London.

– Jag hörde att hon försörjde sig på sin konst och blev så imponerad. Jag frågade om jag fick se hennes verk. Vi gick till en pub tvärs över gatan och jag blev fascinerad direkt av bilderna i hennes samlingspärm. Det har varit en livslång kärleksresa sedan dess, berättar han.

30 år med dockteatern ”Rankas Revue”

Efter några år i London flyttade paret till Scotts hemland USA och bosatte sig i norra Kalifornien. Väl där fick Ragnhild möjlighet att utveckla sin dockteaterverksamhet och snart turnerade hon på skolor, konferenser och festivaler med sina shower. En av höjdpunkterna var en månads föreställningar i Las Vegas. Totalt blev det över 30 år med dockteatern ”Rankas Revue”.

– Det var en spännande tid. Jag har aldrig haft ett riktigt jobb i hela mitt liv. Jag har bara lekt, konstaterar Ragnhild med eftertryck.

Hälsa

Läs även: Kim Kärnfalk om sin Alzheimers: ”Jag tycker ändå livet är väldigt härligt”

För femton år sedan lämnade paret Kalifornien för att återvända till Ragnhilds hemtrakter. I och med flytten till Sverige började hon skapa de verk som är hennes signum idag. Färgsprakande scener där små figurer får liv. Inne i ett anslutande rum finns några av hennes första verk. Ett av dem föreställer Rättviks kyrka. I predikstolen står prästen och predikar för församlingen med stor inlevelse men upp ur golvet kommer små rödsvarta figurer.

– Mina föräldrar gick aldrig i kyrkan men det var en moster som släpade dit mig. Jag minns att det var en väldigt teatralisk präst och jag tyckte verkligen att det kändes som att det kom upp djävlar ur golvet, berättar Ragnhild.

Kunde inte läsa när hon fick alzheimer

Ett annat verk föreställer en klassisk konsert där musiken blivit synlig. Från tvärflöjten stiger silvriga toner upp mot taket, och cellons strofer bolmar upp som ett mörkblått moln. Men de flesta verken i ateljén har en koppling till sjukdomen Ragnhild diagnostiserades med för tre år sedan. Vi förflyttar oss till det verk som var det första hon gjorde efter att ha fått sjukdomsbeskedet. Den visar bland annat en bokhylla som tömts på böcker och en cykel som gått i tu. Det är några av de saker som Ragnhild först märkte försvann.

– Det var så konstigt att inte kunna läsa böcker helt plötsligt. När jag kom till kapitel två hade jag glömt bort vad som stod i första kapitlet. Det var som att någon var inne i mitt huvud och tog bort mina minnen och tankar.

Läkande att få uttrycka sjukdomen i konsten

Trots det tunga beskedet och erfarenheterna som följde märkte hon snart att det kändes bra att förmedla de känslorna i sin konst.

– Det var jätteroligt att göra det här och på samma gång var det läkande. Jag kunde förklara hur jag upplevde sjukdomen utan att behöva använda ord. Det var förlösande.

Hemmets Journal Hälsa

Läs även: Förbättra din hjärnhälsa och förebygg demens: Enkla tips du kan prova direkt

Vi går vidare till andra änden av ateljén där ytterligare ett arbetsbord står placerat intill ett fönster. På det står ett verk som visar en ganska makaber scen. Små figurer har grävt sig in i ett männi­skohuvud och är i full färd med att kasta ut hjärnceller.

Humor viktigt i Ragnhilds konst

– Här tar de ordentliga kliv in i hjärnan. Överrumplar mig. Där har de kastat ut ett öga, och här sitter en och röker och håller sig fast i några tänder. Det är så mycket kul som händer, säger Ragnhild med ett skratt. Även om ämnet hon gestaltar i sina verk är allvarligt är humorn ofta med på ett hörn.

– Humor har alltid varit viktigt för mig. Jag tycker om när det hemska och det roliga går ihop.

Glädje och entusiasm är kanske de två ord som bäst beskriver Ragnhild när hon visar runt i ateljén, men samtidigt vill hon inte sticka under stol med att det finns svårigheter i livet. Vi tar några kliv till ett verk som hon kallar ”En dag till”. Det visar hur hon ligger i sängen och över henne hänger ett stort svart klot.

– Det svåraste för mig i den här processen är att vakna på morgonen och upptäcka att jag inte är samma person som jag var tidigare. Då känner jag mig maktlös. Det kämpar jag väldigt mycket med. Men efter en timme känns det oftast bättre, säger Ragnhild och betraktar miniversionen av sig själv.

– Jag var så tacksam när jag hade gjort den här, att det stämde så bra med hur jag kände. Det är väldigt skönt att kunna kommunicera de här känslorna.

Hemmets Journal Hälsa

Läs även: Ulrika blev dement vid 44: ”Jag är rädd att inte få se mina barn ta studenten”

Konsten får anhöriga att förstå demens

De senaste åren har Ragnhilds konstverk ställts ut både i Rättvik och i Falun. Dessutom håller hon föredrag för anhöriga till personer som drabbats av demens, och även personal som arbetar med demenssjuka.

– Vi har hört från många att hennes verk hjälper dem förstå hur deras nära upplever sjukdomen, berättar Scott och Ragnhild fortsätter:

– Det känns väldigt bra att få det kvittot. Att andra som ser mina verk också känner att det de visar stämmer. Det gör mig väldigt glad.

Utanför fönstret har solen gått i moln ovanför de blåa bergen på andra sidan sjön. Kvittret från en talgoxe i trädgården utanför vittnar om att våren trots allt är på väg, även om vintern just nu har sitt grepp om Dalarna. För Ragnhild markerar den här årstiden att det är tre år sedan hon fick sin diagnos. Fortfarande tillbringar hon de flesta dagarna i ateljén och skapandet fortsätter. Även om hon pågrund av sjukdomen förlorat både minnen och färdigheter är hon tacksam över det hon fortfarande har.

– Det känns som att jag har använt den här tiden på ett konstruktivt sätt. Och det har varit spännande på många vis. Så jag är nöjd om jag stupar i morgon, säger Ragnhild och tillägger:

– Jag är jättenöjd med mitt liv, jag känner mig bortskämd. Jag har haft så jädrans roligt.