Solen skiner in genom de stora fönstren i den gamla lanthandeln i byn Äskekärr i närheten av Kinnekulle. Martin Eriksson är i färd med att spänna fast en långsmal träbit i furu på snickarbänken i ena änden av det stora rummet. Bakom honom tornar ett välfyllt verktygsskåp upp sig, fyllt med hyvlar och stämjärn. Martin plockar fram en putshyvel och med långa tag börjar han forma träbiten för ett nytt ändamål. Den ska bli ett skaft till en träräfsa. På flera platser i verkstaden står färdiga exemplar av redskapet.
Räfsorna är egentligen ganska enkelt uppbyggda med tre beståndsdelar: ett skaft, en kam och så pinnarna som är fästa i kammen. Ändå andas de en viss elegans. Och trots att de består av massivt trä är de oväntat lätta.
– De är väldigt sköna att jobba med. Vi använder dem här hemma i trädgården. Det är inte bara av nostalgiska skäl jag gillar träräfsan, det är faktiskt ett väldigt bra redskap, konstaterar Martin när han lagt ner hyveln och visar runt i verkstaden där han och hans fru Ulrika arbetar. Båda två är möbelsnickare med lång erfarenhet men för Martins del har räfsan med sin långa historia tagit upp en hel del tid de senaste åren.
Martin Eriksson
Ålder: 57 år.
Bor: I byn Äskekärr utanför Mariestad.
Familj: Gift med Ulrika Grip som även hon arbetar som trähantverkare. Två vuxna söner.
Yrke: Möbelsnickare och trähantverkare. Undervisar på Tibro Hantverksakademi och håller kortare slöjd- och snickerikurser. Driver företaget GripEricsson Form tillsammans med sin fru.
Utbildad: Vid Stenebyskolan och på HDK i Göteborg. Har gesäll- och mästarbrev i möbelsnickeri.
Träräfsan – ett viktigt redskap
Träräfsan var ett av de viktigaste redskapen i det gamla bondesamhället. Det tidigaste fyndet av en räfskam i Sverige är daterat till 200-talet, och ända in på 1900-talet var räfsan och lien utrustningen som användes vid den livsviktiga slåttern. Från midsommartid och ofta en bra bit in på hösten slogs ängar och myrar för att hämta hem vinterfoder till djuren. Oftast var det mannens uppgift att slå gräset med lien medan räfsan hanterades av kvinnor eller barn.
Läs även: Fjällbonden Jon kör fossilfritt: ”En traktor blir sämre och sämre, med en häst är det tvärtom”
Eftersom det var ett så viktigt redskap var kunskapen om hur man gjorde dem vida spridd. Idag ser det lite annorlunda ut, Martin Eriksson är en av få hantverkare som gör traditionella träräfsor. För honom började intresset för drygt fem år sedan. Martin jobbar deltid som lärare i finsnickeri på Tibro Hantverksakademi men också med sin egen verksamhet som möbelsnickare och som kursledare på kortare hantverks- och snickerikurser.
– Man kan säga att jag halkade in på räfsorna för att det var en sak som funkar att göra under en helgkurs. De går att göra med några få handverktyg och du får med dig ett användbart redskap hem, berättar Martin som när han väl fått upp ögonen för träräfsan kände att det fanns mycket mer att hämta.
2023 fick han ett projektbidrag från Nämnden för Hemslöjdsfrågor för att fördjupa sig i traditionell räfstillverkning. Genom att läsa gamla tidningsartiklar och forskningsrapporter samt studera gamla räfsor samlade han kunskap om redskapet som förr i tiden fanns i nästan varje hus.
– När jag började läsa på fattade jag hur stort det var. Det fanns räfsmakare som gjorde räfsor och sålde och så slöjdade man egna på gårdarna.
Läs även: Malin skapar konst med motorsåg: ”Jag kände direkt att det här var min grej”
Olika typer av räfsor i olika delar av landet
Traditionellt i Sverige har det funnits tre typer av räfsor som är knutna till olika delar av landet. I norra Sverige var det bladräfsan som dominerade. Martin plockar fram ett exemplar. På den här modellen är skaftet helt men ner mot kammen breddas det litegrann för att ge mer stabilitet. Intill den står en räfsa med kluvet skaft. Den har, precis som namnet avslöjar, ett skaft som kluvits i två strax innan det möter kammen. Den här typen av räfsa var vanlig i Västergötland, Dalsland och Värmland. Den sista varianten, bågräfsan, är lite mer snitsig med tunna bågar i trä som stadgar upp kammen. Den fanns framför allt i Blekinge, Skåne och på Gotland.
– Det är huvudtyperna men sen finns det massa olika varianter av dem. Och geografiskt går de ofta in i varandra, det är inte vattentäta skott, säger Martin.
Även om räfsorna skiljer sig åt till utseendet är de tre beståndsdelarna samma: skaft, kam och pinnar. Det senare är det mest utsatta på räfsan och oftast den del som måste bytas ut då och då.
Använder inget lim för att fästa pinnarna
Förr var det vanligt att man satt och täljde räfspinnar under vintern när mörkret lagt sig för att ha extra till slåttersäsongen. Martin plockar fram en bit björk och visar hur han går tillväga för att göra pinnarna. Han slår sig ner i täljhästen och för vant och snabbt bandkniven över träbiten för att smalna av den och göra den rundare.
– Det ska vara lite på känsla, ju fler man gör desto mer likt blir det, säger han och synar pinnen innan han fortsätter.
När han är nöjd med formen avslutar han med att tälja en liten knopp på ena änden. Nästa steg är att borra ett hål för pinnen i kammen. Med hjälp av en navare, en handborr som liknar en korkskruv, gör han hålet innan han trycker pinnen på plats. Martin använder inget lim i räfsorna, istället utnyttjar han träets fuktighetsgrad.
– Om pinnen är helt torr och kammen är lite fuktig kommer pinnen svälla och kammen krympa när man sätter ihop dem. Då sitter den som berget sen, den lossnar aldrig.
När han håller kurser är det nästan enbart räfsor med kluvet skaft han lär ut. Orsaken till det är inte att det är hans favoritmodell, eller att han är bosatt i Västergötland, utan att den är lite lättare att göra under en helg.
– Den har en lite enklare infästning av skaftet än de andra modellerna, så det är en bra variant att börja med. Själv gör jag vilket som, de är fina på olika sätt.
Läs även: Jörgen Lindström knypplar som avkoppling: ”Många tycker att det är tantigt och omanligt”
Håller kurser i hantverket
Förutom att räfskurserna är en introduktion till hantverket är det också en grundkurs i träkunskap. Träräfsans delar görs oftast av olika träslag och traditionellt har materialet skiljt sig åt beroende på var i landet man befann sig. Listan blir lång när Martin drar de olika träslagen: syren, oxel, rönn, ask och björk till pinnarna, alm, ask och björk till kammen och hassel, furu och gran till skaftet.
– Man använde det man hade i närheten. Bor du långt upp i norra Sverige kan du ha rönn, björk, gran och furu men du har inte tillgång till alla ädellövträd som vi har här. Då anpassade man räfsan efter det.
Genom sitt efterforskande har Martin lärt sig mycket om redskapet. Till exempel att det på vissa platser var en vanlig fästmögåva. Antingen gjorde fästmannen räfsan själv eller så köptes den in från en räfsmakare. Ofta var de då rikligt dekorerade med karvade snitt och målade i starka kulörer. En annan lärdom är att man ofta spetsade skaftets topp. På så sätt kunde man sticka ner den i jorden när man tog en paus utan att riskera att den välte.
Aldrig fullärd
Även om Martin Eriksson har lagt ner mer tid än de flesta på träräfsan är han långt ifrån fullärd.
– Det blir man nog aldrig. Men jag har grottat ner mig tillräckligt mycket för att ha intressanta samtal. Det blev större än jag trodde, mycket tack vare att jag fått så fin respons. Det är många som har en relation till det här, säger Martin och berättar att han märkt av att intresset ökat de senaste åren. I takt med allt fler fått upp ögonen för lieslåtter och vikten av ängsmarker för den biologiska mångfaldens skull har även träräfsan börjat få en renässans.
– Det har fått ett uppsving på ganska kort tid nu. Jag tycker att det finns ett stort intresse och det är jätteroligt.
