David Lagercrantz avslöjar familjehemligheten: ”Hade inte förstått att krisen var så livsomvälvande”

En dag hittar David Lagercrantz ett tjockt kuvert i brevlådan. Det är från Richard, hans tjugo år äldre bror, som är den av de fem syskonen Lagercrantz som har ansvaret för pappa Olofs kvarlämnade anteckningar.

Olof Lagercrantz är som bekant en av Sveriges genom tiderna mest inflytelserika kulturpersonligheter – kanske främst känd för sin tid som chefredaktör på Dagens Nyheter, men han skrev dessutom uppmärksammade dikter, ­essäer, dagböcker och biografier.

Olof Lagercrantz otrohetsaffärer

Inuti kuvertet ligger ett manuskript med titeln ”Boken om smärtan”. När David läser rader som ”Jag borde placeras bland falskmyntarna och mördarna” tror han först att hans pappa har begått ett fruktansvärt brott. Har han rentav haft ihjäl någon? Men manuskriptet visar sig handla om den kris som Olof och hans hustru Martina, Davids mor, drabbas av sommaren 1987, när en ung man plötsligt dyker upp och påstår att han är Olofs son. I samband med det rullas Olofs alla otrohetsaffärer upp.

– Jag hade hört talas om krisen, men jag hade ingen aning om att Olof hade skrivit om den. Och jag hade absolut inte förstått att krisen var så livsomvälvande. Både Olof och Martina var förkrossade – var och en på sitt sätt. Martina kände sig sviken och angripen av den hon kallade ”intränglingen”, alltså den påstådda sonen. Han seglade in som ett hot mot familjen, även om han förstås inte hade gjorde något fel. Herregud, han sökte ju bara sitt ursprung. Men i vår familj slog det här ner som en bomb.

Vi hälsar på hemma hos David en av de där första riktiga vårdagarna. Den skarpa vårsolen vilar över rummen, och vi går från fåtölj till soffa, från soffa till fåtölj, innan vi slutligen finner en svalare plats. Våningen är stor och påfallande vackert inredd, och på paradplats i vardagsrummet tronar en flygel. 

Icakuriren Intervjuer

Läs även: SVT:s vd Anne Lagercrantz: ”Jag har alltid varit ovillkorligt älskad”

Sonen, en talangfull pianist, tillbringar säkert sju, åtta timmar om dagen vid tangenterna. När han var yngre – och kanske inte lika skolad – tvingades han ibland in i ett ljudisolerat rum, men numera njuter musikintresserade David av att klassisk musik fyller våningen. Sam­tidigt sitter han i rummet intill, vid det antika skrivbordet, och skriver på sina böcker.

David Lagercrantz  har skrivit ”Inträngligen”

I vår är David Lagercrantz aktuell med inte bara en, utan två böcker. Dels fjärde delen i spänningsserien om duon Rekke och Vargas, dels en skrift – ”Intränglingen” – som berättar bakgrunden till den nya deckaren. Båda tar avstamp i det som hände familjen ­Lagercrantz under det dramatiska året 1987.

Martina får inte bara reda på det där med den påstådde sonen, utan tvingar också Olof att berätta om alla sin otrohetsaffär – och det är många, flera än han själv ens anat.

– Det var en fruktansvärt laddad stund. Vad gör man i ett sådant läge? Berättar allt? Det rimliga är kanske att försöka tona ner. Men Olof är så skuldtyngd, och uppjagad av kontakten från den påstådde sonen, att han berättar allt. Varenda jäkla otrohetsaffär avslöjar han. Det är som att han vill avbörda sig.

Senare kommer ett dna-test dessutom visa att ”intränglingen” inte är Olofs son. Men då är ju skadan så att säga ­redan skedd.

Olofs kärleksförklaring till Martina

– Olof anar att Martina är på väg bort från honom. Och det är som att han först då förstår hur mycket han ­älskar henne. I det manuskript som jag får skickat till mig försöker han skriva sig tillbaka till henne. ”Boken om smärtan” är Olofs kärleksförklaring till Martina.

Lärde manuskriptet dig något nytt om din far?

– Ja, jag fick en helt ny bild inte bara av Olof utan också av Martina. Det skakade om mig i grunden. Jag hade ingen aning om att Olof fallit ner som i en avgrund, och att Martina kände att hon levt ett helt liv i en lögn. De stod som lågor mellan, som Olof skrev. Hans bok om krisen är det svartaste jag läst.

David minns sina föräldrar som totalt sammansvetsade. De var en helhet. Ett team. Martina läste allt Olof skrev och var engagerad i allt han gjorde.

– Martina hade väl tänkt att också hon skulle göra en yrkeskarriär, men så blev det inte. Hon levde för Olof, och offrade allt för honom. Otrohetsaffärerna skapade ett sår som fanns kvar resten av livet. Så småningom hittade de tillbaka till varandra, men det som hände 1987 fanns ju kvar.

Såren revs upp igen med Alex Schulmans bok

När Alex Schulmans bok ”Bränn alla mina brev” släpptes revs såren upp igen. Det är en delvis verklighetsbaserad roman byggd kring kärleksrelationen mellan Karin Stolpe och Olof Lagercrantz. Den utspelar sig under 1930-talet när Karin är gift med författaren Sven Stolpe, och Olof ännu inte har träffat sin Martina.

– Jag känner Alex, och jag tycker att ”Bränn alla mina brev” är en väldigt fin bok. Men jag borde ha fattat att den skulle såra Martina. Karin Stolpe och Olofs möttes visserligen sju år innan Martina gifte sig med Olof. Men deras relation beskrevs som århundradets kärlekshistoria. Det är skitprat. ­Martina var Olofs livs kärlek. Karin Stolpe var bara en ungdomsförälskelse, en bland många.

Läste din mamma ”Bränn alla mina brev”?

– Jag vet inte om hon pallade, men hon läste ju om den, och blev långt mer sårad än jag förstod. Allt det gamla kom tillbaka, Olofs alla svek.

Blev vansinnig på slutet i filmen ”Bränn alla mina brev”

Några år efter boksläppet blir ”Bränn alla mina brev” dessutom film. I filmens slut görs en symbolisk poäng av att ­Karin och Olof dog nästan samtidigt. Ungefär som att de var sammanbundna ända in i döden. David var bjuden på filmpremiären och drämde rasande handen i stolskarmen.

– Jag blev helt vansinnig. Jag tror det var då jag började fundera över om jag kunde göra något för henne? Jag ser mina böcker som en upprättelse för Martina.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Alex Schulman: ”Varje gång jag skriver om mamma handlar det om att försöka förstå”

Ibland kallar David sin mor för ”Martina”, ibland för ”mamma”. Relationen till henne beskriver han som ”mycket nära”. Hon var livet, själva kraften i ­familjen, och den som fick honom att vilja berätta. Inför hennes blick började det bubbla i – och ur – honom. Han ringde henne varje dag, inte av plikt utan för att hon var hans vän.

– Vi var lika, hon och jag – båda neurotiska. Olof var min motsats, stram och kontrollerad. Mamma pratade livfullt och var en fantastisk berättare, med en förmåga att röra sig mellan högt och lågt. Hon kastade sig mellan ämnen med en otrolig vighet. Och så var hon en enastående lyssnare. Hon såg på en med sådan intensitet och uppfattade allt man sa. Jag brukar säga att vissa blickar får en att börja tala, medan andra tystar en – hennes gjorde det förra. 

– Dessutom var hon oerhört bildad och hade mött många av de stora författarna, och det märkes i samtalen. Jag tycker det är så tråkigt när ett middagssamtal stannar i rummet, och man bara pratar om maten och ­vädret. Med ­Martina kunde man börja där, men plötsligt befinna sig i politiken eller världslitteraturen. Hon var verkligen kraften i mitt liv.

Förstår hur mycket Olof Lagercrantz älskade Martina

Men också i Olofs liv.

– Absolut. Fast det förstod han inte förrän han höll på att förlora henne. På så vis är det ju en ganska klassisk historia. Han var den berömda, mäktiga mannen som träffade damer. Han kom in i äktenskapet med den livsstilen, och så fortsatte det. Om det är något som är fint med det här manuskriptet så är det att jag faktiskt förstår hur mycket Olof älskade Martina. Men också hur viktig vardagen var för honom. I sitt yrke stred han mot världen, men hemma hos Martina möttes han av förståelse. Därför är det logiskt att när det plötsligt kom ilska från hennes håll, då störtade Olof.

Så här i boksläppstider är David alltid lite orolig. När vi ses har han dessutom inte tränat – vanligtvis kör han dagligen kondition och styrka – och känner sig därför ”ovanligt hudlös”. Dessutom finns en gnagande oro för hur den nya boken ska tas emot, och att den rentav ska uppfattas som ett fadersmord. För det är den inte. Den är skriven ur kärlek – och en vilja att förstå sin far.

– Jag har varit med så länge nu, men man vet aldrig vad som tar fart. Det här är det mest personliga jag har skrivit, och det är ju lite speciellt. Att skriva om sina föräldrar, och komma väldigt nära, har blivit en egen genre. Men det är alltid en avvägning hur långt man kan gå.

Medveten om sina privilegier

David tröstar sig med att boksläppet snart är överstökat, och då väntar ännu en sommar i finska skärgården. Han har köpt loss mamma Martinas gamla släktgård, och nu är de sjätte generationen inom samma familj som vistas på ön. David ler. Han älskar att vara där, och ja – han är medveten om sina privilegier. I intervju efter intervju understryker han hur lyckligt lottad han är, och att han växte upp under extraordinära omständigheter.

– Det är nog ett arv från Olof. Han var noga med att vi barn skulle förstå vad vi hade fått. Själv var han mycket medveten om sina privilegier. Ibland kan jag förstås fundera över hur priviligierad han egentligen var? Hans familj var ju oerhört dysfunktionell – hans syster tog sitt liv, mamman led av psykisk ohälsa och blev till slut lobotomerad. Men Olof poängterade alltid att världen är orättvist fördelad och att han tillhörde vinnarna. Den känslan har jag också.

Vad är det du har fått?

– Språk, bildning och en känsla att saker är möjliga. Och förstås ett namn. Jag är övertygad om att mitt efternamn har öppnat dörrar. Så småningom fick jag också pengar som ledde till att jag vågade säga upp mig från mitt jobb som journalist på Expressen och satsa på en författarkarriär.

Men du fick ju också med dig en skörhet.

– Ja, jag fick ett sår. Men i min familj är det inte nödvändigtvis en nackdel. Olof kommer från en släkt där det har funnits en vördnad för lidande och en stor förståelse för folk som inte orkar. Det är ett fint arv på så sätt att jag har svårt att förakta svaghet. Jag reagerar direkt om någon uttalar sig föraktfullt om andra. Baksidan är att jag känt att lidandet alltid funnits som en utväg. Jag har tänkt att om jag inte lyckas i ­livet kan jag alltid bli en av de där fina, lidande människorna.

Känner sig värdelös och usel

David tror inte att den här boken sätter punkt för hans fixering vid fadern. Han lär fortsätta att grubbla över deras relation.

– Ja, antagligen är det så. Jag är ju familjens sladdis, och pappa hade hunnit bli pensionär när jag växte upp. Därmed tillbringade jag väldigt mycket tid med honom. Kanske är det därför han alltid har spökat hos mig? Jag har alltid sträckt mig mot honom och velat bli som han. När jag inte kunde bli det var det som att jag svek.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Emil Jensen förlorade sin syster i cancer: ”Man kan bygga ett lyckligt liv trots sorgen”

Det har ju gått bra ändå för dig.

– Tyvärr fungerar jag så att det inte spelar någon roll hur stora framgångar jag har, emellanåt känner jag mig ändå helt jävla värdelös.

På riktigt?

– Ja, utan att kokettera känner jag mig ofta usel. Kraftlös. Jag gissar att jag har någon form av outredd bipolaritet. Ibland kan jag producera enormt mycket, och sedan – särskilt när jag ska påbörja något nytt – faller jag ner i håglöshet. Då förmår jag ingenting, inte ens att svara på ett mejl. Nyligen gick jag runt här med bara en strumpa på mig. Jag orkade inte ta på den andra. Det bästa botemedlet är förstås att faktiskt sätta på strumpan, gå till badrummet och raka sig. Annars är det lätt att hamna i en dålig spiral.

Om du som är så framgångsrik ser ner på dig själv, vad tänker du då om alla oss andra? Att vi är medelmåttor?

– Nä, vad konstigt. Olof kunde vara väldigt fördömande mot människor och jag tyckte att det var så osympatiskt. Han var inte särskilt fixerad vid titlar, och absolut inte vid materiell status. Däremot brydde han sig om begåvning. Om någon var medelmåttig eller obegåvad kunde han vara otroligt dömande. Men jag har svårt att föreställa mig att jag tänker så. Jag har alltid sett mig själv i tusen olika universum där livet hade kunnat vara på ett annat sätt. Livet är nyckfullt, och vi hamnar i olika spiraler: den som får framgång får ofta mer framgång, och den som drabbas av olycka får ofta ännu mer olycka. Det är tyvärr en av livets stora orättvisor.

Säger David, och tillägger:

– Dessutom har vi varit med om mycket svårt i familjen, och jag har hela tiden sett olika undergångsscenarier framför mig.

Dottern Nellys svåra anorexi

När vi gör den här intervjun sitter dottern Nelly och tentapluggar i rummet bredvid. Det är stort, tycker David. Far och dotter har i flera intervjuer berättat om hennes svåra anorexi. I dag mår Nelly bra, hon pluggar och är engagerad i Frisk & Fri, riksföreningen mot ätstörningar. Dessutom brukar hon och David lägga upp roliga videos (som oftast går ut på att Nelly driver med David) på Tiktok och Facebook.

– Man kommer ju varandra väldigt nära i en kris, och vår familj har verkligen svetsats samman av det som varit. Men det fanns en period då vi gled isär. Om ens barn drabbas av en annan sjukdom – också en allvarlig sjukdom som cancer – så kämpar familjen tillsammans. Men anorexin är en del av den som är sjuk. Så i någon mening befinner man sig i krig med varandra, och emellanåt var det fruktansvärda scener som utspelades här hemma. Men vi lyckades ta oss igenom det. Därför tycker jag att det är så vackert att jag och Nelly kan sitta och skoja med varandra. Tänk att vi faktiskt kom dit…