Jörgen Lindström knypplar som avkoppling: ”Många tycker att det är tantigt och omanligt”

Jörgen har knypplat sedan 11-årsåldern, då hans slöjdfröken visade honom hur man hanterade en knyppeldyna.

– Många tror att det är komplicerat och pilligt men grundtekniken är otroligt enkel, säger Jörgen och visar hur han korsar två pinnar med lintråd, sedan vrider han tråden och korsar pinnarna igen i allt högre hastighet. Vadstenamönstret ”Solfjädern” växer sakta fram mellan de färgglada knappnålarna. Spetsen ska bli en bård till en gardin i hans trerummare i Solna utanför Stockholm.

Att knyppla är inte svårare än att sticka, anser han.

– I vår tid använder vi hjärnan mycket, men vi behöver också använda våra händer. Knypplar man så blir det något man kan ta på, säger Jörgen som är organist till yrket. För honom är vridandet och korsandet avkopplande, meditativt. Han lyssnar gärna på radio samtidigt som pinnarna rör sig över dynan.

Knyppling är ett levande kulturarv

Efter pandemin ökade intresset markant. Jörgen hävdar att det inte är någon dyr hobby. Gamla knyppeldynor hittar man billigt på loppis eller via internet, själv äger han nio stycken.

Att knyppling är ett levande kulturarv märks särskilt i den lilla medeltida klosterstaden Vadstena i Östergötland. Här knypplas det spetsar med pinnar och nålar i varje hörn. Kommunen har knyppling som tema med utställningar både i slottet och i klosterkyrkan. På Rådhustorget har lamporna och gatstenen fått spetsmönster – till och med dagvattenrännan som löper genom gågatan har fått formen av den klassiska Vadstenaspetsens blåsippor. Här bygger man vidare på en stolt tradition sedan många generationer tillbaka. På 1850-talet lär var tredje invånare i staden ha försörjt sig på spetstillverkning.

– Knypplingen har historiska rötter i Vadstena. När alla går samman i en liten kommun får man stort genomslag, säger kulturchefen Hanna Wihlborg. Nästa år är det litteratur som står i centrum.

I den kommunala kulturskolan i Vadstena lär sig alla sexåringar att knyppla. Intresset är så stort att man fått utöka med fler klasser.

Vadstenas spetsmuseum

Stadens spetsmuseum bidrar med kunskap och lånar ut knyppeldynor, tråd och pinnar.

– Det är bra för vildbattingar att sitta still och koncentrera sig, säger Gudrun Gunnarsson, chef för spetsmuseet. Hon tycker att hantverket är rogivande, man går in i sig själv, arbetet vid dynan tränger undan världens bekymmer.

På museet visas kända knypplerskors verk genom historien. Här kan man beundra spetsen ”Livets träd”, gjord med 1 600 pinnar och ”Segling över Genesarets sjö”, en utsökt bildspets gjord med tunnaste tråd med många detaljer.

Även i andra delar av landet var knyppling vanligt förr i tiden.

– I Dalarna användes till folkdräkten ofta en ”kärringhatt” av spets som stärktes med vetemjöl och vatten för att inte sloka, säger Tina ­Ignell, en av de ansvariga för spetsutställningen på Vadstena slott. Där visas även spetsprydda brudgumsskjortor och kvinnosärkar som användes både vid bröllop och begravningar i Skåne.

Utställningen har lånat in en originalkrage som användes av visionären och författaren Ellen Key. Hon bar ofta knypplade kragar till sin reformdräkt och bidrog till att främja hantverket.

– Det fanns stor variation i landet, och spetsmönstren hade många roliga namn som Tockaröva, Kråkskrammel och Kuppjerk. Och det var status bland rika bönder att äga exklusiva textiler, säger Tina Ignell som är hemslöjds­konsulent och redaktör för tidningen Vävmagasinet. Hon är fascinerad av knyppling.

– Man ska börja med en enkel spets och sedan öka svårighetsgraden. När man kommer in i det blir man fast.

Spets en viktig handelsvara

Många tror att knypplingen kom till Vadstena med nunnorna i Birgittaklostret. Men uppgifter talar för att hantverket härstammar från Vadstena Krigsmanshus som inrättades efter 30-åriga kriget. Där bodde krigsskadade soldater med sina familjer som spred knypplingen i bygden.

Spets var högsta mode på 1800-talet och en viktig handelsvara och inkomstkälla, både för män och kvinnor. I Vadstena ägnade sig en stor del av befolkningen åt knyppling. Ofta fick barn och äldre hjälpa till med försörjningen genom att knyppla. Med industrialiseringen växte en hemindustri fram där en spetsförläggare tillhandahöll garn och mönster, knypplaren tillverkade spetsen med egen dyna och pinnar och sålde sitt hantverk till en affär eller ett ombud.

Det fanns så kallade spetsgångare, ett slags gårdfarihandlare som köpte direkt från knypplaren och sedan gick land och rike runt och sålde. I Vadstena blev många kvinnor entreprenörer och öppnade spetsbutiker. Särskilda mönsterriterskor bidrog till utveckling av nya mönster.

Modet ändrades

Kungligheter och de högre stånden var stora köpare av knypplade dukar, kragar, lakanspetsar och brudkronor. Kyrkorna ville gärna pryda sina altare med breda och konstnärligt avancerade altarspetsar. Maskintillverkningen av billigare spetsar konkurrerade med den handgjorda. Och modet ändrades.

Jörgen Lindström möts ofta av fördomar när han berättar om sin passion för knyppling.

– Många tycker att det är tantigt och omanligt. Jag har alltid trivts bland tanter, säger Jörgen.

Vid sidan av knypplingen ägnar han sig åt att undervisa i orgelspel och är även instruktör i gruppträning.

– Synd att dygnet bara har 24 timmar, tycker han.