Maria sa upp sig och hittade sitt kall i havsbandet: ”Ibland får jag nypa mig i armen”

På Hampholmen nära Smögen är årstiderna tydliga och havet nära. Här har Maria Kjellsson funnit receptet på ett gott och aktivt liv. Efter att ha fått dottern Emma och upplevt både pendling och långa dagar på förskolan, valde Maria att säga upp sig. Bakom sig lämnade hon en lång karriär inom besöks­näringen i Göteborg, bland annat som hotellchef. Hela familjen var redo att börja om, och byggde hus på Smögen.

När hon sedan fick chansen att köpa en gammal sjöbod på en ö utanför Smögen slog hon till.

– Boden var i dåligt skick och bara att säkra upp bryggan var en jätteinvestering, berättar Maria.

Äldre vinterbadande dam inspirerade

Idag erbjuds här bad, sjömat, bastu och utsikt över Tångenrännan för gästande sällskap.

– Det som först var tänkt som ett femårigt äventyr har nu blivit mer än 20 år.

Maria berättar om hur hon inspirerats av en vinterbadande kvinna vid namn Hilda, som bodde i Hunnebostrand och var ett välbekant inslag i Marias barndom. Maria tar en klunk kaffe och berättar om sin själsfrände:

– Hon gick till badet året runt. Alltid ensam, med käpp, hund och med ett lugn omkring sig. Då visste jag inte så mycket om henne, men kände ändå en självklar vilja att bli som hon när jag blev stor.

Parallellerna mellan Hilda och Maria går längre än vinterbadandet. Båda är starkt förankrade i besöksnäringen och har ett nära förhållande till hav och natur. Hilda, som föddes 1917, var en pionjär inom gästverksamheten i Hunnebostrand och Fiskebäckskil, där hon drev Hotell Svea och pensionat Bankeberg. Senare övertog hon Pensionat Utsikten (nu Klinten) där senare också Maria arbetade som VD i över fem år.

Hampholmen har gäster från hela världen

Under de första åren med Hampholmen hade Maria en anställning vid sidan av. Numera står hon på egna ben, sedan hon för några år sedan köpte ett ytterligare ett magasin som rymmer festlokal och 16 bäddar.

Maria har haft gäster från hela världen och beskriver hur stämningen ofta blir varm och inkluderande.

– Jag är inte gäst, men blir ändå en del av gemenskapen – hjälper till, sjunger allsång och kanske dansar en stund men drar en tydlig gräns vid att ta ett glas vin, för det är fortfarande arbete.

Hon lagar maten själv, oftast skaldjurs- eller grillbuffé, och bakar bröd från grunden. Det behöver inte vara märkvärdigt – men det ska vara gjort från hjärtat.

Efter pandemin har hon märkt en tydlig förändring: fler människor har börjat ses över generationerna; farmor, farfar, barn och barnbarn som kommer ut tillsammans, badar, bastar, fiskar krabbor och äter skaldjur.

– Den typen av enkel samvaro – utomhus och naturnära – har fått ett nytt värde. Det är en förmån att få arbeta mitt i det, med människors lediga tid, glädje och gemenskap.

Trivs att jobba naturnära

– När jag är här själv och grejar dyker det ofta upp en säl. Han ligger och kikar på mig, och ibland flyter han på rygg med magen i vädret här inne i vår lilla vik. Sedan har jag en måskompis också. En mink och en gök bor också i området. Det är underbart att jobba så här, mitt i naturen. Ibland får jag nypa mig själv i armen, säger Maria och ler.

Sälen och måsen har blivit följeslagare i vardagen. Sälen, som troligen är en och samma individ, har dykt upp de senaste fem–sex åren och simmar nyfiket nära när det är lugnt. Måsen har funnits där från början och pickar ibland på rutan som om han söker sällskap.

Maria återkommer ofta till båten – friheten, stillheten, känslan av att bara få vara på havet. Det är något särskilt med sensommaren, tycker hon. Augusti och september bjuder på ljumma kvällar, klar luft och fullmåne över horisonten. De gånger hon avslutar en lång arbetsdag och sent på kvällen kör ut över Hållöfjorden, stänger av motorn och bara låter båten vila i det stilla vattnet – då är det sagolikt:

– Himlen är glödande röd, havet spegelblankt, och det är som om allt håller andan. Det känns som att jag är ensam i hela världen. Det är helt fantastiskt.

Årstiderna påverkar verksamheten

Årstiderna påverkar både verksamheten och upplevelsen. Sommaren är självklart mest intensiv. Även om vintergästerna är färre, är deras upplevelser ofta de mest magiska – känslan av att vara ensam i skärgården lämnar starka intryck.

– Jag har haft grupper som paddlat havskajak med vinter­overall, när det är bara lite tunn is på havet. Det krasar när man paddlar. Det är så speciellt.

Från att ha haft krävande chefsroller med stort personalansvar driver hon nu sin verksamhet i en mindre skala, där hon själv tar hand om allt från matlagning till bokföring.

– Det svåraste med att driva eget har varit att hantera praktiska utmaningar som tillstånd och regler, särskilt när man är ensam och osäker på hur allt ska göras.

Det mest befriande, å andra sidan, är att styra själv och fatta alla beslut – något hon verkligen trivs med.

– Ja, jag gillar att bestämma, säger Maria och skrattar.

Inte ett vanligt jobb

Att arbeta på en plats som Hampholmen är inte ett vanligt jobb, menar Maria – det är mer en livsstil, där vardagen flyter ihop med havet, gästerna och årstidernas skiftningar.

– Och balansen mellan vila och arbete är en ständig övning, men jag hittar mina stunder av stillhet: en körövning, ett träningspass eller en kopp kaffe i solen innan gästerna anländer.

För Maria är magkänslan den tydligaste vägvisaren. När den säger ja, då vet hon att hon är rätt ute. Och kanske är det just den inre kompassen och kärleken till havet som gör att hon på många sätt går i fotspåren av sin förebild Hilda – kvinnan som vinterbadade, drev pensionat och gick sin egen väg. Två kvinnor, förenade av saltstänk, badlust och en stillsam styrka.

– Nu väntar jag bara på käppen. Men bada, det tänker jag aldrig sluta med.