Operadonnorna har hittat bästa sysselsättningen för pensionen: ”Vi kunde helt enkelt inte sluta”

Ute sänker sig redan vintermörkret och färgar kvarteren i nyanser av grått, trottoarerna har frusit till förrädisk is. Men i samlingssalen inne på Vasaträffen är stämningen varm och märkbart hög bland de runt hundra seniorer som bänkat sig för dagens föreställning. Lunchen är just avslutad, kaffet upphällt och alltfler förväntansfulla blickar riktas mot den upplysta lilla scenen längst fram. Snart börjar det.

Starka sångröster sveper plötsligt in bakifrån salen och dämpar sorlet. Åtta högtidsklädda kvinnor sicksackar sig fram mellan åskådarna och fyller rummet med smäktande toner ur ”Hoffmans äventyr”. Glänsande klänningar, hårrosetter, solfjädrar och pannband vippar i takt.

Väl uppe på scen blickar damerna ut över publiken med luriga blickar och hemliga leenden – för nu utlovas inte bara operasång, utan en timmes glammig underhållning med oväntade inslag!

Operakollegor i Kungliga Operans kör

Operadonnorna är ett piggt gäng på åtta pensionerade kvinnor mellan 68 och 85 år som alla har sjungit i Kungliga Operans kör i Stockholm. Numera uppträder de i egen regi – i full operamundering – på privata fester, kyrko- eller seniorträffar för olika slags föreningar.

– Vi kunde helt enkelt inte sluta sjunga, säger Ninnie Oké, som introducerar den spexiga gruppen på scen innan det första färgsprakande numret rivs av.

Just idag uppträder de på en mötesplats för seniorer i stadsdelen Vasastan i Stockholm. Med eget komp av såväl piano, fiol, dragspel som saxofon bjuder nu donnorna på ett pärlband av operaklassiker, låtar från 1950-talet och välkända stycken från musikaler, framfört med värme, bus och humor.

– Man vet aldrig vad som kan hända på scen, upplyser Susanne Uddsten med en blinkning, medan hon sminkar sig framför spegeln vid en pratstund inför dagens föreställning.

Vännerna känner varandra väl, några av dem sedan 1960-talet. Ändå var det lite av en tillfällighet att de drog igång sin gemensamma sånggrupp. Året var 2011 när Irène Hammar och hennes man skulle flytta från den prästgård nära Norrköping där de bott i många år. Irène, som redan varit pensionerad i många år, passade då på att bjuda in sina gamla kollegor från Operan till utflyttningsfesten.

– Då slog det mig: här kommer alla mina gamla opera­kollegor, klart vi måste sjunga något! Vi hade inte sjungit ihop på flera år och hann inte heller träna. Men vår ”Ave Maria” i kyrkan där min man tjänstgjorde, blev ett uppskattat nummer innan allt baluns i prästgården, berättar Irène Hammar.

– Och väl tillbaka i Stockholm sjöng vi på vår återkomstfest … Det ena gav det andra, plötsligt ville folk ha oss hit och dit! Sedan har det bara rullat på.

Rolig gemenskap i Operadonnorna

Den nya sånggruppen tog sig snart namnet Operadonnorna. Genom åren har de uppträtt på många privata fester, men även på större tillställningar på exempelvis slottsteatern Confidencen och Historiska museet. Repertoaren är bred och programmet bestäms från gång till gång, även om en del ”godingar” är återkommande.

– Man känner av vad som fungerar. Sådant som publiken känner igen är förstås extra uppskattat. Samtidigt kan vi i vår ålder inte framföra allt, vi förstår vi ju också vilka stycken vi ska låta bli att ge oss på, säger Irène.

Under snart 15 års tid har deras regelbundna framträdanden inte bara underhållit olika typer av publik utan också i högsta grad donnorna själva.

– Vi har väldigt roligt ihop! Jag upplever att jag har en uppgift, något att se fram emot! Utöver föreställningarna ses vi ju ofta för att repetera, säger Irène och tillägger:

– Det är ju en slags lek, man håller sig lite yngre tror jag! Och gemenskapen – den är ju helt ovärderlig.

Alla i gruppen sjunger solo och körar. Ingun Carlsdotter spelar dessutom både saxofon och dragspel, och har även en regiutbildning som kommer väl till pass, enligt Irène:

– Vi som varit på scen så mycket kan verkligen bli lite vilda och expressiva om vi inte hålls i schack! Det blir bättre med lite regi.

Reser tillsammans för gaget

Med intjänat gage har också vännerna kunnat åka på många gemensamma nöjesresor, till platser som Nice och Kanarieöarna, men också Karlstad, Malmö och Trosa.

– Genom åren har det blivit väldigt många fina resor! Vi får se vad det blir nu till våren, kanske Paris…?

På scen rullar föreställningen på, och nu klappar publiken med till de välkända tonerna från ”Cabaret”: ”Du ska få bli vår hedersgäst, kom med på kabaréee”, sjunger Ninnie som i hög hatt bjuder på ett bonusnummer: en liten steppdans.

När applåderna lagt sig hörs en kvinna i publiken viska till stolsgrannen:

– Tänk, att kunna få ha så där kul med sitt yrke…!

Och det är uppenbart att donnorna på scen har väldigt roligt. De turas om att introducera programpunkterna med underhållande anekdoter eller minnen från tiden på Operan. Det svänger i ”Sakta vi gå genom stan” och ”Summertime”, och vid sidan av klassiker från ”Trollflöjten”, ”Carmen” och ”La traviata” blir det lekfullt dansspex till ”Fröken Chic”, allt medan teatermasker, champagneglas och fjäderboor halas fram. Till numret från ”My fair lady” blir en man i publiken uppdragen till dans av Maud Hammerud. Efter viss tveksamhet blir han märkbart förtjust och valsar med i svängarna.

– Det är ju lite skillnad från Operan där allt var mer storslaget på alla sätt. Men vi tycker om det lilla formatet – närheten till publiken, säger Irène och berättar hur donnorna oftast tar sig runt i kollektivtrafiken, med sina rullväskor fyllda av scenkläder, smink och hattar.

– Att det är vi som får ta oss ut till publiken – det är ju kul! Vi får komma till många olika miljöer, för att inte tala om var vi får klä om och sminka oss… det kan vara en tvättstuga eller en jättesal.

Susanne som tidigare inför just denna spelning krånglat på sig både krinolin och klänning inne i ett överbelamrat kontorsrum tillägger:

– På Operan hade vi ju påkläderskor, och där var det ju också väldigt trångt, vi var ju ofta sex-åtta personer i en liten loge. Just den här klänningen måste snöras där bak, så nu får jag ropa på Irène!

Operans kläder

Även scenkläderna bär på spännande historier. Donnorna berättar för publiken om plaggen de har på sig – någon klänning är sydd av en gammal gardin, en annan inköpt i Samarkand, men flera av dem är införskaffade genom Operans utförsäljningar. En klänning är sydd till ”Rosenkavaljeren”, en jacka har burits av operasångerskan Margareta Hallin.

– I min kostym står det ’1974, Läderlappen, Loa Falkman’ – det ni! avslöjar Ingun.

När föreställningen på Vasaträffen avrundas med Vera Lynns ”Vi möts igen” sjunger de flesta i publiken med. Och när de sen klappar, tjoar och ropar efter ett extranummer är donnorna inte nödbedda.

– Det här är ju bästa publiken – att mötas av alla dessa leenden, det är oslagbart! säger Susanne.

Efter föreställningens slut kommer många i publiken fram till scenen. ”Vad roligt ni måste ha!”, ”Man mår ju så bra av musik” och ”Jättefint program!” är några av tillropen. Någon tycker att donnorna ska spela in en skiva. Någon annan ber dem att snart komma tillbaka.

Och för de åtta operasångerskorna dröjer det inte länge innan nästa föreställning.

– Nu har vi 17 gig inbokade under våren, det är precis vad vi orkar med! säger Irène med ett kort skratt.

– Men håller man igång kroppen och rösten så funkar det ju! Och så får vi så mycket tillbaka! Bara att få applåder i den här åldern – och att höra att de vill ha oss tillbaka – det är ju helt underbart!