I decennier hade Hollywoods toppregissörer bombarderat oss med fartfyllda filmfarser som Tillbaka till framtiden, Dödligt vapen och 48 timmar.
I Sverige var det betydligt trögare i farstun.
När landets första riktiga actionkomedi slutligen nådde biomörkret 1988, var det tack vare en ytterst oväntad pådrivare: En sjungande svärmorsdröm som 14 år tidigare toppat USA-listan med en låt där en basröst mässade den obegripliga frasen ”Ooga-Chaka, Ooga-Chaka, OogaOoga, Ooga-Chaka”.
En kulturell u-sväng som Björn Skifs dock fixade galant.
När han gjorde filmdebut som både manusförfattare och huvudrollsinnehavare i Strul, fick publikens hjärnor torktumlas i något som snarast kändes som en 101 minuter lång rockvideo: Knäppa kameravinklar. Snabba klipp. Galna biljakter. Öronbedövande explosioner. Konstiga frisyrer …
Ja, det var ingen hejd på vilka nymodigheter som plötsligt kunde drabba ett filmland som i åratal sjungit långsamhetens lov genom herrar som Ingmar Bergman, Jan Troell och Roy Andersson.
Handlingen i Strul
Kemiläraren Conny blir oskyldigt dömd till fängelse för knarkinnehav. På kåken har fångarna hittat en hemlig väg ut, som utnyttjas till att med perfekt alibi genomföra nya kupper. Conny tvingas delta och räddar vid ett tillfälle polisen Susanne från att bli ihjälkörd. Inför henne låtsas han vara ”Rutger Jönåker, resande i databranschen” och lyckas både sätta krokben för nästa kupp och lägga beslag på en säck pengar.
Jonas Frick regisserade Strul
Nu hette regissören istället Jonas Frick och var ett 25-årigt underbarn som skolats i reklambranschen.
Tv hade fyra år tidigare visat Fricks kortfilmsfars ”G – som i gemutredningen”, där Staffan Ling spelade den förvirrade och plågade byråkraten Ivar Lo Denisovitj (en vindögd blinkning till Ivar Lo Johansson och Alexandr Solzjenitsyn).
Omsider skulle Frick göra de kultförklarade reklamfilmerna för Carlshamns mejeri – där tvillingbröderna Jeppsson myntade uttrycket ”Gott, gotti-gott gott” – värvas till Hollywood och avlida blott 39 år gammal i lunginflammation.
Men anno 1988 var han en nästan överpigg yngling, som tog sig an långfilmsmediet med helt nya idéer om vinklar, klipp och tempo.
”Strul måste vara den bildtätaste film som skapats i detta land” suckade Svenska Dagbladet, medan Sydsvenskan tyckte att ”objektivet far hit och dit i miljöerna som en skrämd fladdermus” och tillade: ”Stundtals kan det vara svårt att avgöra om det nya svenska filmgeniet är regissör, gymnastikdirektör, kameramasturbatör eller pyroman.”
Succén i siffror
Strul hamnar med sina 916 955 sålda biobiljetter på 38:e plats när det gäller de mest sedda svenska filmen efter 1965. Den spöar därmed bland annat Tillsammans (40), Fucking Åmål (41), Nybyggarna (48), Jägarna (55) och En kärlekshistoria (57).
Björn Skifs och Bengt Palmers skrev manus
Men SF-producenten Waldemar Bergendahl njöt. Det var han som förslagit Frick som regissör, efter att ha erhållit ett manus från Björn Skifs och dennes evige vapendragare Bengt Palmers.
”Walle hörde av sig och ville träffas efter succén med Spök! på Maxim”, minns Skifs.
”Han undrade om vi inte hade nån bra idé till en långfilm”. ”Jovisst” ljög vi.
”Vi har redan skrivit ett synopsis som vi tycker är hemskt kul.”
Det hade de inte alls.
Men båda älskade den amerikanske deckarförfattaren Donald E Westlake, som i en av sina böcker låter sin antihjälte John Dortmunder hamna i ett fängelse från vilket det nattetid går att smita ut för nya kupper.
En vecka senare var grundstoryn klar och duon knallade upp till SF-Walle, som snabbläste och glatt utbrast:
”För fan, grabbar, det här kan nog bli något!”
”Ja, det är ju en story som vi har jobbat rätt länge med.”
”Då är bara frågan vem jag ska sätta att skriva det färdiga manuset?”
”Det gör vi!” sa Bengt Palmers blixtsnabbt och påstod sig plötsligt veta allt om hur man skapar en dramaturgi, bygger scener och skriver repliker.
Vilket också var lögn.
Björn Skifs skadade sig under inspelningen
I de våldsammaste scenerna ersattes jag visserligen av den professionelle stuntmannen Kimo Rajala, men vid ett tillfälle skulle min rollfigur bli påkörd av en bil, flyga över kameran och landa utanför bild.
”Äh, det där behöver ni inte ringa Kimo för” sa jag som visste vilken tjock madrass som väntade efter den korta luftfärden.
”Inte?” sa Jonas Frick.
”Nänä, det här fixar jag själv.”
Med följd att jag landade på ena lillfingret, som efteråt hängde och slokade, helt utan styrsel. Folk ville köra mig direkt till akuten, men jag tyckte det kände lite larvigt. ”The show must go on”, mumlade jag, samtidigt som jag i smyg kände hur smärtan pulserade upp genom armen.
Istället gick jag till närmaste tobaksaffär och köpte två glassar. Jag slukade dem snabbt och tejpade fast pinnarna som stödskenor. Den skarpsynte kan faktiskt skymta dem i vissa scener.
Först ett par veckor senare gick jag till Nacka sjukhus. Där tittade de lätt förskräckt på min hand och sa: ”Men det där ledbandet är ju av. Varför kom du inte direkt och fick en riktig skena.”
”Det finns ju glasspinnar” sa jag.
– Ur Björn Skifs bok Mitt liv som scengångare (Forum, 2020).
Björn Skifs i huvudrollen som Conny
Men efter tretton omskrivningar och i händerna på regissör Frick gick den följande inspelningen mestadels utan … ja, strul.
Bland annat gjorde Stefan Sauk ett lysande porträtt av den elake fången Alf Brinke, medan den skarpögde tittaren även kan se en ung Thorsten Flinck flimra förbi som anonym plit.
Själv axlade Björn Skifs huvudrollen som den inburade kemiläraren Conny Rundqvist.
Gunnel Fred spelade dennes flickvän Susanne, tillika polis.
”Jag vill minnas att vi döpte min figur till ’Conny’ för att Gunnel fick så fina kyssläppar när hon sa hans namn.”
Detta sker dock först i slutet av filmen, eftersom kriminelle Conny länge påstår sig heta ”Rutger Jönåker”.
Ett efternamn som i sin tur hämtades från en sörmländsk ort väster om Nyköping.
Varför minns idag ingen. Inte ens Skifs.
”Men jag möter än idag folk som säger Tjenare Rutger Jönåker!”
Efter premiären – som för övrigt förlades till Skifs födelseort Vansbro – mottog han dessutom med posten ett pannband från en takpannefirma från nämnda Jönåker.
De tackade för gratisreklamen.
Pressen om filmen Strul
”Jonas Frick har ett fascinerande bildspråk, en sorts förundran inför allt som sker och sägs. Människorna blir overkliga, karikatyrer i en mardröm, ofta fotograferade ur ett groteskt grodperspektiv.”
– Aftonbladet
”Strul lämnar aldrig en sekund åt publikens egen tankeförmåga, den mosas lika brutalt som den uppsjö av fordon som filmen demolerar.”
– Svenska Dagbladet
”Jag kan tänka mig filmentusiaster någon gång långt in i 2000-talet sitta och granska bildlösningarna i senare delen av den här debutfilmen från 1988. De kommer att finna en rapp och rolig bildberättares födelse, men också en härva av tämligen löst uppknutna intrigtrådar.”
– Expressen
”Skifs har en viss trulig charm vars effekt på den icke Skifs-frälste åskådaren upphör cirka tre kvart innan handlingen gör det och som med andra ord är alldeles för otillräcklig och stereotyp för att kunna kompensera en tunn intrig, en sorts nybrutal kriminalfars, som ingen i hans omgivning vet vart man ska ta vägen med och ännu mindre avsluta.”
– Sydsvenskan
