Silverkonstnären Karin Ferner, 76, smider vidare: ”För mig har Dalarna blivit ett formspråk”

Det är en strålande förmiddag i Falun. Solen skiner utanför fönstret och Karin Ferner har börjat dagen på samma sätt som hon nästan alltid gör, hällt upp en kopp kaffe och slagit sig ner på en stol i sin verkstad.

– Det första jag gör när jag kommer hit är att spana på alla grejer jag har samlat. Om jag inte vet exakt vad jag ska göra kan jag få inspiration av det, men oftast är jag laddad på att sätta igång med något direkt, säger Karin med eftertryck.

Verkstaden, som hon har haft i fyrtio år, är inrymd på övervåningen i en faluröd stuga några steg bort från huset där hon och hennes man är bosatta. Båda husen är gamla gruvarbetarbostäder med flera hundra år nacken och de ligger i den världsarvsklassade delen av Falun. Bortsett från att ytan är begränsad passar utrymmet Karin perfekt. På 40 kvadratmeter har hon samlat mängder av material och inspiration. Längs med väggar och i skåp och på hyllor finns allehanda saker: dockor, färggranna tyger, plastblommor, prydnadsfigurer, juldekorationer, halsband och verk i silver och andra ädelmetaller.

– Verkstan ser rörig ut men jag vet absolut var allt är. Jag är beroende av blicken. Jag har många vitrinskåp och om jag stoppar in saker där som inte hör ihop kan de korsbefrukta varandra. Jag kan till exempel komma på att jag ska göra en brudkrona med råttor på. Jag älskar min lilla verkstad, här kan jag göra lite vad jag vill, konstaterar Karin.

Karin Ferner kommer från en kreativ familj

Det är mer än femtio år sedan hon började sin bana som silversmed och konstnär. En stor del av den tiden har landskapet hon är bosatt i präglat hennes arbete. Men även om Karin är starkt förknippad med Dalarna är det i Sollentuna och Stockholm hon tillbringade första delen av sitt liv. Redan i barndomen stod det klart att det var ett skapande yrke hon skulle ägna sig åt.

– Jag kommer från en kreativ familj, min mamma var utbildad på Konstfack och jobbade som teckningslärare. Jag är laddad med kreativitet sedan jag var liten och den laddningen håller i sig, säger Karin som i slutet av 60-talet gick i sin mammas fotspår och började läsa på Konstfack med metallsmide som inriktning. Att det blev just smide har hon sin syster att tacka för.

– Min syster är sex år äldre än jag och hon kom in på Konstfack med textil inriktning. Jag var helt inställd på att jag också skulle göra det men då sa min syrra att det är löjligt om vi ska gå samma. Vad ska jag göra då frågade jag. Du kan hålla på med metall svarade hon då, skrattar Karin som vid tretton års ålder tog systerns ord på allvar. Ett val som hon inte ångrar idag.

– Det blev faktiskt väldigt bra. Jag tycker att det är fantastiskt att jobba med metall. Och så har jag tagit igen det där med textil på senare år.

Dalarna som formspråk

Efter Konstfack följde några år i Stockholm där Karin delade en studio tillsammans med två andra smeder i Birkastan men efter en tid gick flyttlasset till Dalarna. Först fyra år i Mora men sedan mitten av 1980-talet har Falun varit hennes hem.

– Flytten öppnade upp en helt ny värld för mig. Jag kom in i Dalarna och mötte hela kulturarvet. Jag träffade min nuvarande man här och han jobbade på Dalarnas museum som föremålsansvarig. Det var otroligt spännande för mig och det gjorde att mitt konstnärskap tog en ny vändning.

Även om fascinationen för folkkulturen var direkt dröjde det innan hon vågade föra in det i sitt skapande. Att komma från Stockholm och ta sig an något som var djupt rotat i det lokala var känsligt. Men efter att ha varit bosatt i Dalarna några år tog hon steget mot det uttryck hon framför allt är känd för idag. Där traditionella mönster och föremål blandas med nytillverkade objekt, ofta med humoristiska och lite oväntade inslag. Idag känns det självklart för henne att hämta inspiration från traktens kulturhistoria.

– För mig har Dalarna blivit ett formspråk. Man kan nästan uppfatta det som att inspirationen i det jag gör är Dalarna. Numera är mitt konstnärskap så synonymt med det att folk tror att jag är här ifrån, säger Karin.

Lekfulla folkdräkter

Trots att det på många håll finns ganska starka åsikter kring hur folkdräkter ska se ut och bäras upplever Karin Ferner inte att det påverkat hennes skapande. Genom åren har hon lekfullt använt sig av dräktkulturen på olika sätt. Bland annat har hon sytt en rättviksdräkt i neon. Men trots det upplever hon inte att det funnits särskilt mycket motstånd i hennes hemtrakter.

– Jag har fått några små slängar men absolut inte som jag trodde när jag började. Då tänkte jag att jag får ta på mig solglasögon och toppluva varje gång jag åker genom Leksand, säger Karin med ett skratt och berättar att hon är varsam när hon använder gamla föremål i sin konst.

– Jag använder framför allt uttjänta grejer. Kanske hittar jag en sjal som är maläten men som ändå går att ta delar av. Det blir något slags återbruk. Min målsättning är att ta Dalarnas kulturarv in i nutiden.

Svenskt Tenn hörde av sig

Förutom en stor separatutställning på Dalarnas museum 2023 har Karin under den senaste tiden också fått uppdraget att skapa en julkollektion till Svenskt Tenns 100-årsjubileum.

– Det var lite av en slump att de hittade mig. De var i Dalarna för att få inspiration till jubileet. Jag hade just avslutat min utställning på Dalarnas Museum men det fanns några grejer kvar i butiken som de såg och tyckte mycket om, berättar Karin som fick en förfrågan som hon först tackade nej till.

– Till en början kände jag att jag inte riktigt hörde hemma där. Men sen skickade de en moodboard med inspiration och på den hade de med allt jag är intresserad av. Det var dalmåleri och textilier från Leksand. Då kändes det självklart så jag ringde upp direkt och sa att jag tar jobbet.

Uppdraget innebar att hon för första gången fick testa att formge något hon inte själv skulle tillverka.

– Det var jättekonstigt, men det blev verkligen mitt formspråk. När jag fick se grejerna kändes det som att jag hade gjort dem själv, säger Karin som är aktuellt med en ny kollektion för butiken som kommer släppas i vår.

Kaffekoppen är urdrucken och det börjar bli dags att sätta igång med dagens arbete. I ett hörn i verkstaden finns arbetsbänken där hon jobbar med sitt smide. Fyra lampor ger rätt ljus för finliret och på bänken finns en uppsjö av tänger och andra verktyg som Karin använder för att forma silvret. Den rejäla träskivan som hon tar spjärn emot vittnar om användning. Kanten är rundad och nött. Även om hon har hållit igång i mer än ett halvsekel ser Karin inget slut på sitt skapande.

– Jag kommer inte hinna tills jag dör, det finns hur mycket som helst att göra. Jag har så många idéer. Jag hinner inte i den takt som jag kommer på, konstaterar Karin som dessutom har kvalitetskontrollanter i familjen.

– Barnbarnen som är i tjugoårsåldern är min testpanel, de har makten att sätta stopp. Än så länge vill de ha mina smycken och då tänker jag att jag fortfarande gör bra grejer.

Håll glädjen levande

Tills vidare lever hon efter ett motto från Tage Danielsson som sitter uppklistrat på en bit kartong i verkstaden: ”Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt, men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände”.

– Tänker man på det känns det ändå som en viktig kamp, att det jag skapar gör folk glada. Det är meningsfullt även när världen ser ut som den gör.