Ett år efter att Ulla Ramstedts pappa gått bort kunde hon ofta känna ett gnagande, dåligt samvete. För som en del av arvet efter honom hade hon fått överta hans fina gamla silverbestick. Besticken hade en gång varit en bröllopsgåva till hennes föräldrar och var graverade med deras initialer. Även om de betydde mycket för Ulla hade hon inte dukat med dem en enda gång.
– De låg bara där, i sin låda. De blev aldrig använda och blev mer och mer svarta. Jag tänkte: varför fick just jag ärva de här, när jag ändå aldrig använder dem? Men så en dag såg jag en kollega bära ett väldigt snyggt armband, som var skapat av en gaffel…
Ulla, som vid denna tid gick på en rad helgkurser i silversmide, insåg omedelbart vad hon skulle göra. Hon samlade ihop skedar, gafflar och knivar och tog med dem till nästa kurstillfälle.

– Jag provade att försiktigt forma en av teskedarna till en ring. Jag gjorde först en till mig själv, sedan en till min dotter. När jag såg att det blev fint fortsatte jag.
Ulla E Ramstedt
Ålder: 57 år.
Bor: Sexdrega, Västergötland.
Familj: Dotter och två barnbarn.
Yrke: Undersköterska, tidigare art director.
Info: www.ur-creativestudio.se
Av bestickseriens olika delar sågade, valsade och hamrade Ulla ut ringar, hängen och armband till sina systrar och sin bror, syskonbarnen och alla andra i familjen.
– Nu fick alla ett vackert minne av pappa, ett silversmycke att bära med sig.
LÄS ÄVEN: Malin skapar konst med motorsåg: ”Jag kände direkt att det här var min grej”
Smycken av arv
Det kändes bra att kunna skapa något av pappans arv. Samtidigt anade Ulla att hon sått ett första frö till en ny, lönsam hobby. När en bekant frågade om hon kunde få köpa ett av Ullas smycken gjorde hon slag i saken.
– Jag ville inte sälja smyckena i pappas silver, de var bara för familjen. Men jag kunde ju göra fler smycken, av andra bestick. Silverbestick är ju vackra som de är.

Ulla åkte ut till ställen som Emmaus och Myrorna och hittade bestick i nysilver. Äkta silver budade hon hem på Tradera.
– Då trodde jag att det fanns runt 20 modeller i nysilver. Men i min samling har jag mer än 120 olika sorter!
Ett skruvstäd fanns redan därhemma, så Ulla kompletterade med gummiklubba, kulhammare och satte igång.
– Jag testade mig fram. Sågade ut skedblad till hängen, skapade armband av en udda gaffel och bankade hela skedar till ringar.

Det ena ledde till det andra. När Ulla sålde några av sina smycken på en julmarknad fick hon frågan om hon vill vara en av ett tjugotal hantverkare på Gammelgården intill Hofsnäs Herrgård, ett utflyktsmål utanför Borås. Under en tid hade hon även en butik i Textile Fashion Center – en hub för utveckling och entreprenörskap vid högskolan i Borås.
LÄS ÄVEN: Per-Åkes halmkronor håller gammalt hantverk vid liv – se hans vackra skapelser här
Idag har Ullas hobby vuxit till en viktig sysselsättning, vid sidan av hennes heltidsarbete som undersköterska på ett äldreboende. Hon uppskattar att hon skapat över1 000 unika smycken.
Viktigt att ha en hobby eller passion
Men vägen hit var inte spikrak. År 2015, ett år efter att hon skapade de första smyckena efter sin pappa, drabbades hon av utbrändhet.
– Jag behövde jobba med mig själv, komma på fötter och vistas i naturen. Så småningom, när jag orkade, kunde jag gå tillbaka ut i friggeboden till mina smycken.

Nyligen har Ulla Ramstedt skrivit en bok där hon beskriver de ”17 nycklar” som var avgörande för hennes väg tillbaka. Att ha en hobby eller en passion för något är en av dem, menar hon:
– Det är jätteviktigt att ha något att göra, som man längtar till. Något att se fram emot att få ta tag i. Vi skyller ofta på att vi inte har tid, men om man inte tittar på Netflixserier eller hänger på sociala medier kan man göra mycket annat. Och det är nyttigt för kroppen att ställa sig upp, röra sig och för hjärnan att få stimulans i att skapa.
Idag upplever Ulla att timmarna knappt räcker till att göra allt hon tycker är roligt.

Smycken på beställning och kurser
Numera gör Ulla också många av sina alster på beställning. Ofta är det någon som vill skapa något att bära med sig av kärt arvegods.
– Det kan handla om att göra om sin egen dopsked till ett hänge. Jag har äldre kunder vars barn inte är intresserade av att ärva silverbestick, som bestämmer sig för att låta göra smycken att ge barnen i gåva istället, säger Ulla. En kund lät göra ringar till alla sex barnbarn av sitt matsilver.

Andra är nyfikna på att lära sig hantverket, så under de senaste åren har Ulla också haft kurser.
– Ibland är det tjejgäng som har möhippa, ibland har de med eget silver, men oftast botaniserar de i mitt lager.
LÄS ÄVEN: För Kerstin Neumüller är hantverk en del av vardagen: ”Vill sprida slöjdglädje”
Ulla tröttnar aldrig på sitt arbete och när hon kommer hem från jobbet kan hon gå ut i förrådet och skapa 10–15 ringar bara på en kväll.
Glömmer tid och rum när hon skapar
– När jag får ett flow glömmer jag tid och rum. Förr, när jag var gift, kunde min man komma ut och säga ”Nu har du stått här i sex timmar, du får nog sluta banka nu, jag tror grannarna vill sova …”
– Man kan inte alltid förutse resultatet. Det är lika spännande varje gång. En granne hade fått sex olika skedar av sin mormor och faster. Hon gjorde örhängen och ringar. Den ring hon trodde hon skulle gilla minst är den hon använder mest.

Ullas egen favorit är – förutom smyckena från pappa – ett hängsmycke som hon gjort av en gaffel.
– Jag gillar också ett hänge av ett skedskaft från silverserien ”Svensk spets”. Den har en skön form och det är nästan lite meditativt att pilla och känna på den.
– Återbrukstanken, att inget går till spillo, gillar jag. En ring bär man mer än vad man använder ett par finbestick. Dessutom, när jag ska på fest eller bröllop, kan jag plocka fram mitt armband av pappas silverskedar och känna att ”nu får du, pappa, följa med mig på den här festen.” Jag kan skänka honom en extra tanke och så får han vara med på kalaset.