Andrev Walden: ”Vad ska man ha livet till om man inte vågar göra något?”

Andrev Walden dyker upp en halvtimme försenad. Han, som vanligtvis brukar gruva sig i flera dagar inför sådant som ruckar vardagslunken, har lyckats glömma den här intervjun. Han är själv förvånad.

– När jag ska göra något så brukar den dagen vara förstörd, och ofta också dagarna före. Jag får ångestpåslag när det händer något. Jag fyller femtio snart och har fortfarande inte vant mig vid att rytmen avbryts en gång i veckan av att det plötsligt blir helg. För mig skulle det vara perfekt om det bara fanns vardagar.

Självklart äter han och hustrun samma middag varje fredag, det har de gjort i snart tjugo år nu.

– Till skillnad från min fru förstår jag inte varför man ska byta mat om man tycker om det man äter. Som du förstår är jag en väldigt tråkig person att leva med. Så ibland får jag göra insatser, och nu har jag tagit mig an att lära mig att laga ramen. Jag har stått där hemma och experimenterat. Häromdagen var första gången familjen tyckte att det var riktigt gott. Vad de inte visste var att jag hade gått till en ramenrestaurang och köpt en och en halv liter färdig ramenbuljong. En proffsbuljong kokad på kycklingfötter och skrov. Då slapp jag själv hålla på med ingefära och banancharlottenlökar, istället var det bara att ha i sidfläsk, pakchoi och nudlar.

Egentligen skulle den här intervjun fungera bättre som podcast. Andrev Walden är nämligen otroligt underhållande att lyssna på. Språket från hyllade debutroman ”Jävla karlar” känns igen. Han formulerar långa, välformulerade meningar, och pratar om allvarliga saker utan att vara allvarlig. Han talar sakta, och varje fråga besvaras med en lång utläggning. Timmarna rinner iväg, och som reporter är det bara att luta sig tillbaka.

”Jävla pappor” blir föreställning på Scalateatern

Andrev Waldens självbiografiska debutroman kom 2023 och är en framgångssaga. Den tilldelades Augustpriset, blev den mest sålda romanen i Sverige 2023 och kritikerna talade om den som en ”modern klassiker”. Nu blir den humoristiska uppväxtskildringen monolog på Scalateatern med Guldbaggenominerade Shanti Roney i huvudrollen. Senare i år blir romanen dessutom film, och Aliette Opheim spelar Andrevs mamma. Men om man nu älskar vardag, vad händer när ens bok får så mycket uppmärksamhet?

– Det går inte att kokettera och beklaga sig om man har haft framgång med en roman. ”Jävla karlar” har gjort det enklare för mig att forma mitt liv som jag vill ha det. Jag har alltid haft svårt för att skriva det jag måste skriva, jag kan nästan bara skriva det jag känner för. Och det blir mycket enklare om man har en succéroman i ryggen.

Med det sagt så sätter framgångarna en viss press på uppföljaren. Andrev Walden undviker därför att prata om vad han skriver på just nu.

– Ett år efter att jag släppte ”Jävla karlar” kunde jag gömma mig bakom den. Det var så mycket som hände att jag inte riktigt hade tid att sätta mig ner och skriva på en ny bok. Men i våras hade folk slutat bry sig om ”Jävla karlar” och jag fick tillbaka min tid. Då sköljde det stora mörkret över mig. Jag fick en fruktansvärd prestationsångest. Det senaste halvåret har handlat om att gång på gång påminna mig själv om att försöka lita på att om jag tycker att något är kul och intressant så finns det några läsare där ute och som också kommer att tycka det. Men det är ett faktum att om man har blivit väldigt läst så är det omöjligt att inte ängslas över vad de läsarna ska tycka om nästa bok.

Att debutromanen ska bli teater och film, och tolkas av regissörer och skådespelare – en process som Andrev ­Walden inte har någon kontroll över – är också läskigt, tycker han.

– Men nu har jag ju överlåtit till andra att berätta historien. Då är det inte mitt ansvar hur det blir, jag kan bara ha goda förhoppningar. Och filmen är läskigare än teatern. Film är ett helt annat övergrepp på verkligheten. Den som ser filmen kommer ohjälpligt tro att det var så här människor såg ut eller betedde sig.

Kontaktade karaktärerna innan boken släpptes

Egentligen är även romanformen ett övergrepp på verkligheten, konstaterar Andrev Walden. Det var därför han kontaktade flera av karaktärerna innan boken släpptes.

– De flesta – i alla fall dem som jag behöver vårda relationen till – är vidtalade längs vägen. Cyklopen, han som var min bästis i barndomen, kände jag att jag var tvungen att prata med. Det finns även karaktärer i romanens utkant – tjejen på bussen, vars hår jag leker med när hon sover – som jag också kände att jag ville prata med. Hon är ju en verklig människa, och hon var den enda tjejen i sin ålder i den byn som klev på bussen. Ingen jag frågade satte sig på tvären, tvärtom kunde jag ana att vissa till och med var smickrade. Jag antar att det finns en längtan i varje människa att noteras eller få sin historia berättad.

Men det finns också karaktärer som han inte har hört av sig till – de sju papporna till exempel. Vad han och papporna har för relation idag är en av få saker som Andrev Walden inte pratar om i ­intervjuer.

– Det handlar om att jag tycker att det är ett tillräckligt stort övergrepp att göra romankaraktärer av deras förflutna. Att dessutom prata öppet om hur de reagerade på boken, eller vad vi har för relation i dag… nej, någonstans måste gränsen dras. Jag förstår att det är obehagligt att förvandlas till en karaktär i en berättelse som man inte har kontroll över. Samtidigt känner jag mig ganska trygg i att jag har gjort mitt bästa för att betrakta alla med en öm blick. Ta han som kallas mördaren som exempel. I grund och botten är han en man som vill bygga en familj. I teorin vet han hur en familj ser ut. Det ska finnas ett hus, en fru, barn, middag på bordet och ett akvarium. Men han har ingen aning om hur man gör. Han beter sig fruktansvärt – han slåss och kastar ut mitt akvarium genom fönstret – men i grunden är det rädsla och sorg som driver honom till det. Att vilja ha kärlek, men inte behärska språket… det finns något sorgligt i det.

”Sedan jag blev förälder har jag levt i kronisk chock över hur svårt det är”

Det är ändå imponerande att du lyckas ha den där ömma blicken?

– Delvis handlar det om att vänta med att berätta en historia tills man har levt länge nog för att veta hur svårt det är att leva ett liv. Då blir det svårare att döma dem som inte är bra på det.

Och du hade själv hunnit bli förälder.

– Ja, sedan jag blev förälder har jag levt i kronisk chock över hur svårt det är. Småbarnsåren bröt ner mig på ett sätt som jag aldrig kommer att återhämta mig från.

Säger Andrev Walden på sitt ”halvt på skämt, halvt på allvar”-vis. Han beskriver det som att han har befunnit sig i ständig tidsnöd sedan han blev förälder. Hur är det ens möjligt att ha ett heltidsjobb och vara förälder, undrar han.

– Med ett barn gick det, men efter andra barnet sa jag upp mig från jobbet som AD på Aftonbladet. Jag brukar säga att det berodde på att jag ville satsa på skrivandet, men sanningen är att jag sade upp mig för att jag inte orkade. När barn två – med sitt obefintliga immunförsvar – började på förskolan… det var som att doppa en tops i en virusflora. Hösten jag sade upp mig hade jag sextio procents frånvaro. Det gick inte längre att sköta ett jobb, och jag flyttades från de viktiga projekten till en skrubb. Tidigare hade jag sett andra föräldrar råka ut för samma sak. De kunde inte upprätthålla viktiga positioner utan blev förflyttade.

För tillfället har Andrev Walden en paus som krönikör i Dagens Nyheter. Men i åtskilliga krönikor har han skildrat utmaningarna med småbarnslivet och den existentiella oron som kommer med föräldraskapet.

– Tyvärr har jag gjort mina barn väldigt rädda för världen. Jag tror i och för sig mycket på gener, och barnen har nog fått mina gener. Men jag har inte gjort något i miljön för att avstyra från arvet, utan snarare eldat på deras rädsla. Jag har gett dem en bild av att världen är livsfarlig och att man kan dö när som helst.

Världen är farlig

Andrev skrattar och konstaterar samtidigt: Världen är ju farlig. Han minns när han själv var liten och upptäckte världen så som man gjorde på den tiden: bröt upp luckor i marken och klättrade ner i labyrinterna under de gamla textilfabrikerna i Norrköping till exempel.

– Det hade mina barn aldrig vågat göra. Jag hade å andra sidan aldrig givit dem chansen. Det är förstås ett problem att vår generations barn är ängsliga och valhänta inför världen, samtidigt är det ett faktum att fler barn överlever. På 1970-talet dog 400 barn om året i olyckor, numera dör ungefär 70 barn om året. Priset att vi får ängsliga barn har alltså en uppsida. Men det är förstås ett mynt med två sidor. För vad ska man ha livet till om man inte vågar göra något?

Om han fick göra om småbarnsåren skulle han i alla fall ha låtit sönerna tro att han släppte dem med blicken när de utforskade världen. Han skulle så att säga ha smugit på större avstånd.

– Jag hade inte behövt hasa tre meter bakom hela tiden. Det är frestande att tro att mitt beteende är en reaktion på min egen barndom, men så är det nog inte. Jag tror bara att det handlar om att jag är oroligt stämd.

Har du kollat om du har GAD?

– Vad är det? Nej, jag har aldrig kollat någonting. Jag har aldrig gått en minut i terapi. Jag har bara ett liv, jag har ingen lust att lägga det livet på att jobba med något så tråkigt som mig själv. Som neurotiker kan man dessutom fungera som en skrattspegel för andra.

Svarar på frågor i ”Allvarligt talat”

Den här typen av tankar och resonemang får Andrev Walden utlopp för i radioprogrammet ”Allvarligt talat” i P1, där svarar han på lyssnarnas frågor om livet.

Hur funkar det – du som aldrig är allvarlig?

– Det är den stora utmaningen. Jag blir ju illa till mods av allvar. Jag undviker all form av konflikt och att tala allvar är en form av lågintensiv konflikt. Precis som min mor är jag oerhört angelägen om att alla ska vara på gott humör. Tyvärr är jag mycket sämre än min mor på att göra folk på gott humör. Till varje pris vill både hon och jag undvika dålig stämning. Ett exempel är när jag var arton och fick en kallelse till militärtjänstgöring i belgiska armén. Fram till dess trodde jag att jag var helsvensk. Jag sprang till mamma och frågade: ”Vad är det här, är jag belgare?”. Hennes första svar, som är talande för hela hennes personlighet, var: ”Nej, det är klart att du inte är belgare”. För henne är det viktigare att avdramatisera och bibehålla god stämning än att tänka efter.

För du var belgare?

– Ja. När mamma hade samlat sig sprang hon upp på vinden och rotade i låda med gamla papper och så kom hon ner med ett dokument där det stod att jag hade dubbelt medborgarskap. Det var en chock för mig. Och för henne, för det där hade hon glömt.

Pappa hörde av sig

”Jävla karlar” har översatts till flera språk, och när den här intervjun görs har den engelska översättningen precis blivit klar. Andrev har bett sitt engelska förlag att skicka ett exemplar till pappan som bor i Bryssel, Belgien.

– Jag är inte så orolig, det står nästan inget om pappa i boken. Men han blev skärrad när han hörde att jag skulle släppa en roman. Någon av hans gamla hippiekompisar i Sverige hade läst det i tidningen och berättat för honom. Då kontaktade han mig och undrade varför jag skrivit en roman om min uppväxt utan att prata med honom? Och så började det komma långa mejl, och jag fick veta de mest oväntade saker. Det slank ur honom att jag förmodligen har en storebror i Spanien. Han hade råkat göra en tjej i Zaragoza gravid 1969. Man kan verkligen föreställa sig att sommaren 1969 är peak oönskade graviditeter.

Andrev Walden konstaterar att han är uppvuxen i en tid då en frånskild pappa tenderade att försvinna ur bild. Det var normen att barnen bodde hos mamman.

Är du nära din mamma?

– Mamma har alltid varit den enda jag har haft. Dessutom är vi väldigt lika. Vi pratar aldrig med varandra om något obehagligt. Och vi är helt fine med det. Varför ska man älta det gamla? Sedan kom den här, säger Andrev och pekar på ”Jävla karlar”.

– Som är en liten ansats till ältande… Men mamma tyckte om den, även om det nog var förknippat med en del skam att läsa den. Det är ju uppenbart att hon tog en del beslut där hon inte satte sina barn främst. Lyckligtvis äger både hon och jag förmågan att skratta åt saker. Och jag och mina syskon kan skratta åt våra föräldrar. Det har blivit vårt sätt att umgås – att sitta och skratta åt våra föräldrar. Det behöver du inte ha haft en trasslig uppväxt för att göra, jag tror att alla syskon kan relatera till det. Det är en ständig standup som pågår, syskon emellan.

Vad tror du att dina barn kommer att säga om dig?

– De kommer nog inte kunna skriva några uppväxtromaner. I så fall blir de tråkiga. Möjligen mysiga. Det finns en idé om att man slutar läsa högt för barnen när de blir äldre men det där kan hållas vid liv om du växlar upp litteraturen. De är 12 och 14 nu och jag läser för dem varje kväll, för närvarande om perserkrigen. Och det är ju enda gången på dygnet som de lyssnar på vad jag säger. Det blir som en ritual där vi är närvarande i stunden alla tre. Annars brukar de ju skratta åt mig för att jag är mentalt frånvarande. Jag är aldrig i nuet, tänker alltid på annat..

Läskigt betraktas av andra

Nu också?

– Tankarna vandrar – ja.

Den här intervjun görs på Scala­teatern några veckor innan teaterpremiären. Det är här som skådespelaren Shanti Roney ska utföra sin monolog av ”Jävla karlar”.

– Jag såg honom nyligen i ”Hamlet” på Dramaten. Jag fick min misstanke bekräftad – att så fort han försvinner från scenen så längtar man efter att han ska komma tillbaka igen. I grunden har jag ett ganska magert förhållande till teater, jag kan liksom ingenting om teater. Vilket gör att jag inte är nervös för uppsättningen. Teatern gör heller inget anspråk på att övertyga publiken om att det som händer på scenen är verkligheten. Alla vet att teater är teater. Men jag har precis lyckats krångla mig ur att gå på premiären. Det känns som att jag borde vara på plats, men det är så läskigt att betraktas av andra när man, så att säga, betraktar sig själv. Självmedvetenheten skulle göra det helt omöjligt för mig att njuta.

Känner du släktskap med Shanti Roney?

– Ja, vi har gemensamma beröringspunkter från barndomen och är båda uppvuxna i hippiesammanhang. Skillnaden är att han inte har tagit avstånd från gröna vågen-uppväxten på det sätt som jag har gjort eftersom hans minnen är varma. Shanti pratar om sin uppväxt på ett ljust sätt, medan jag och mina syskon lever i total opposition till det som var. Vi tycker om ordning och reda, rent och fräscht.

Trodde det var infarkt

Sin ekonomiska ångest tror Andrev Walden också kan härröras till barndomen. Att ha växt upp med en ensamstående mor med lite pengar har satt sina spår. För bara några månader sedan köpte han sin livs första bil.

– Jag kände att jag måste få äga en bil innan jag fyller femtio. Det kommer göra hela familjen gott, tänkte jag. När jag hade kommit överens med säljaren och skulle signera kontraktet fick jag en hjärtinfarkt. Trodde jag. Jag hamnade på Rosenlunds närakut och de mätte blodtryck och syresättning. Efter två timmar kom det in en läkare och sa att jag inte hade hjärtinfarkt. Han frågade om det var något särskilt som jag hade ångest över? Jag berättade att jag var på väg till bilhandlaren, och han undrade om jag verkligen skulle köpa den där bilen. Men då kände jag mig så lättad och stark över att inte ha fått en hjärtinfarkt och att jag skulle få fortsätta leva. Uppfriskad av att vara vid liv åkte jag raka vägen till bilhandlaren och skrev på.