Shanti Roney växte upp i kollektiv: ”Vi åkte på märkliga fester i Christiania”

Kollektivet Tillsammans har återuppstått i en ny film, och skådespelaren Shanti Roney gestaltar än en gång den homosexuelle mjukismannen Klasse. Det är en tidsresa från sjuttiotal till nittiotal, och för Shanti också en privat nostalgitripp. Han minns sin egen uppväxt i ett konstnärskollektiv på skånska landsbygden.

Om man säger Shanti Roney så blir folk entusiastiska, har jag noterat när jag förberett mig för den här intervjun: ”Han är bra, vilka roller han har spelat”, ”Han måste väl ändå vara Sveriges bästa skådespelare.” Så kan det låta. 

Vet han om att han är folkkär, undrar jag, och Shanti skrattar avvärjande. Vad sjutton ska han svara på det?

– Sådant där är alltid lite genant, men jag blir såklart glad över att det finns folk som gillar det jag gör. Det skulle vara värre om det var tvärtom: ”Shanti Roney är Sveriges sämsta skådespelare.” 

Shanti Roney

Ålder: 52 år. 
Yrke: Skådespelare. Tillhör Dramatens fasta ensemble. 
Bor: På Södermalm i Stockholm. 
Familj: Flickvän och fyra barn, 25, 20, 16 och 1 år. 
Tittar på: Ser om gamla Ingmar Bergman-filmer.  
Läser: Dagstidningar. 
Aktuell: Spelar Klasse i filmen ”Tillsammans 99”, uppföljaren till ”Tillsammans” som kom år 2000. Premiär 13 oktober. 

För att vara så pass populär finns det dock förvånansvärt få ordentliga intervjuer med honom, upptäcker jag när jag börjar researcha. Shanti Roney har duckat för poddar, tv-program och personporträtt. 

– Jag har väl inte riktigt känt mig bekväm, jag har tyckt att jag inte kommer till min rätt i intervjuer. Det har blivit lättare med åren, men när jag var yngre tyckte jag absolut inte om att vara i fokus. Den där utifrånblicken, att behöva bli analyserad, jag tyckte att det var jobbigt. Jag kan bli lite för reserverad och försiktig i intervjuer, dessutom känner jag att jag måste prestera. Det är samma känsla som när någon säger: ”Berätta något kul”, och allt bara låser sig. 

Tillsammans 99 – kollektivet 24 år senare

Men nu sitter vi här på ett hotell på Södermalm, ett stenkast från där Shanti Roney bor, bland annat för att prata om höstens storfilm – uppföljaren till kultfilmen ”Tillsammans”, om kollektivet med samma namn. När förra filmen utspelade sig, 1975, hade kollektivet sina glansdagar. 24 år senare, 1999, återstår en spillra. Kvar är hygglige Göran, som spelas av Gustaf Hammarsten, och Klasse, Shanti Roneys karaktär. 

Nya filmen ”Tillsammans 99”. Hur har det gått för det gamla kollektivet? Gänget samlas igen när Göran fyller 50. Bara Göran (Gustaf Hammarsten), och Klasse (Shanti Roney) bor kvar.

Den nya filmen kretsar runt ett kaotiskt dygn. När Göran fyller jämnt ställer Klasse till med fest, han överraskar med att bjuda in alla gamla kollektivmedlemmar. Vad har hänt sedan sist? Hur har det gått för alla? Vem gjorde karriär, och vem blev psykiskt sjuk? Tidens gång och alltings förgänglighet har varit inspirationskällor för regissören Lukas Moodysson. Filmen bjuder på en riktig nostalgitripp. När Svenska Filminstitutet presenterade filmvärldens höstnyheter och trailern för ”Tillsammans 99” började rulla så utbröt ett sentimentalt jubel i publiken. 

”Roligt att träffa alla igen”

Också i verkligheten har tiden gått. Mest påtagligt är kanske att Michael Nyqvist, som spelade alkoholiserade Rolf, inte är med. Michael gick bort i cancer för några år sedan, och också i filmen har hans karaktär fått dö. Inte heller skådespelaren Ola Rapace medverkar, ett beslut taget av SF Studios. Men större delen av ensemblen är med – med lite gråare hår och betydligt mer livserfarenhet. 

”Tillsammans”, första filmen, utspelar sig i ett livfullt kollektiv 1975. På bilden Ola Rapace och Shanti Roney.

– Det var otroligt roligt att träffa alla igen. När vi spelade in första filmen var många av oss oetablerade, vi hade ännu inte slagit igenom. På ett plan har det hänt jättemycket sedan dess – det har ju gått ett kvarts sekel – men på ett plan är mycket sig likt. Vi hade ungefär samma roller i gruppen – alltså privat – nu, som då. Yrkesmässigt har alla blivit mer skillade och erfarna. Det fanns ju en väldig energi i den första filmen, men i tvåan är utgångsläget ett annat. 

Konstnärskollektiv på skånska landsbygden

Shanti Roney kan känna igen sin egen uppväxt i kollektivmiljön. Hans föräldrar var grönavågare och i slutet av sextiotalet flyttade de till skånska landsbygden, utanför Hässleholm, där vännerna konstnären Moki Karlsson Cherry och jazzmusikern Don Cherry, med barnen Neneh och Eagle-Eye, hade slagit sig ner. Så småningom anslöt fler familjer, och till slut var de ett helt konstnärskollektiv, där vissa bodde i kollektivet och andra i egna hus. Här odlade familjerna sina egna grönsaker och var i princip självförsörjande. 

”Tull var en favoritlek,
vi fantiserade mycket om att smuggla grejer.”

– Vi stack ut där på skånska landsbygden. Vi var väldigt isolerade som grupp och umgicks nästan bara med varandra. Jag gick inte på dagis, utan var hemma tills jag började skolan när jag var sju. Vi umgicks alla tillsammans hela tiden, vuxna och barn om vartannat. Det var en otrolig sammanhållning. Vi är fortfarande tighta, vi har kvar husen i Skåne och ses på somrarna. 

1973. ”Hela familjen i Mali, där vi slog oss ner under en period.”

Livet i Skåne varvades med långa perioder utomlands. Familjen Roney upptäckte världen, liftade runt i Afrika, och slog sig ner i både Mali och Marocko under längre perioder. Och Shantis föräldrar var förtjusta i Indien, där fick de inspiration till namnet Shanti. 

– Min storasyster är till och med född i Bombay. Mamma åkte dit gravid och litade på att allt skulle ordna sig. 

Kaosig uppväxt men aldrig otryggt

Hemma i Skåne lekte barnen oupphörligen, och inspirationen fick de bland annat från utlandsresorna.  

– Tull var en favoritlek, vi fantiserade mycket om att smuggla grejer. Vi skruvade isär cyklarna och stoppade legobitar i hålen. Vi hade ju erfarenhet av att resa, och eftersom vi såg så hippieaktiga ut åkte vi alltid in i tullen. Flygplans­kapning var en annan favoritlek. 

1976. ”Jag och pappa i Marocko, ännu ett afrikanskt land som vi bodde i ett kort tag.”

Säger Shanti och skrattar högt. Han talar med värme om sin uppväxt, och verkar nöjd med hur det blev. 

– I det stora hela, absolut. Min uppväxt var ju väldigt annorlunda, och ganska kaosig. Jag var omgiven av starka personligheter och i vissa lägen var det rätt flippat. Vi åkte på märkliga fester i Christiania i Köpenhamn och så. Men det kändes aldrig otryggt. Folk var lite knäppa bara, de var ju konstnärer. 

Livet i kollektiv var kravlöst

Vilken grogrund för talanger det där konstnärskollektivet måste ha varit, tänker jag högt. Neneh Cherry hade sina 90-talshits, däribland ”Buffalo Stance”, ”Manchild” och ”7 seconds”. Brorsan Eagle-Eye slog igenom med ”Save tonight”. Styvsyster till dem är Titiyo. Shantis syster, Marimba, var en profilerad journalist. Var det den tillåtande miljön som bäddade för så många begåvningar?  

– Jag vet faktiskt inte. Livet var i alla fall väldigt kravlöst, vi hade absolut inga krav på oss att plugga. Jag kan inte minnas att någon av oss var särskilt duktig i skolan. När jag gick i högstadiet började jag känna att jag var färdig med landet, att jag ville till stan. Då sa mina föräldrar: ”Gå ut nian, sedan kan du göra vad du vill”. De har aldrig haft några synpunkter, även om de säkert hade blivit lite sura om jag hade sökt Polishögskolan. 

”De hade nog blivit sura om jag velat bli polis.”

Att det blev just teater för hans del har Shanti Roney funderat mycket över. Kanske för att teatermiljön påminner om det han växte upp med? 

– Också inom teatern är allt lite smågalet, och man umgås över generationsgränserna. Många människor som definitivt inte skulle klara sig i ett vanligt yrke funkar fint i teatermiljön. Men det är ju inte ett liv för alla. De flesta skulle antagligen hata ett liv som frilansande kulturarbetare, att inte ha en aning om vad man ska göra om ett halvår, och att aldrig veta om det finns pengar. Men mig har det passat. 

Teaterlinje på Södra Latin i Stockholm

Kanske blev han också påverkad av den kulturförening som alla kreativa föräldrarna startade tillsammans. Via föreningen arrangerades konstutställningar, konserter och filmvisningar. På vernissager och premiärer blandades kulturfolk från Stockholm med människor från bygden. 

– Men alla från bygden kom inte. På den tiden var många fortfarande misstänksamma mot oss. Så är det inte längre, som tur är. Numera brukar de säga att de är jättestolta över oss. 

En sommar frågade föräldrarna om inte barnen ville vara med och göra en show. Det ville de, och fick hjälp av Don och Moki att komma igång. I den vevan kom Dagens Nyheter ner för att göra en stor intervju med Don Cherry, men då föreslog den kände jazzmusikern att reportern skulle intervjua barnen istället. 

– Vi fick en helsida i DN, och jag minns det som en jättekick. Showerna blev mer och mer avancerade för varje sommar som gick, vi började turnera till Stockholm och Göteborg, och Moki gjorde ambitiös scenografi och kostym. Showerna tror jag påverkade mig, jag började tycka att det var riktigt kul med teater. När jag gått ut högstadiet flyttade jag till Stockholm för att gå en nystartad teaterlinje – Södra Latin. 

Shanti Roney castas ofta för en viss typ av roll

Och på den vägen är det. Efter Scenskolan i Göteborg har det liksom bara rullat på, och Shanti har alltid haft gott om jobb. Han har kunnat varva teater med film, och har haft fasta tjänster på såväl Dramaten som Kulturhuset Stadsteatern. Han må ha en tillbakalutad framtoning, men karriären har gått som på räls.  

– Kanske har jag starkare drivkrafter än vad jag ger sken av? Men att lyckas som skådespelare handlar också om att ha tur, att hamna i sammanhang som får uppmärksamhet. Och att vara rätt typ av skådespelare i rätt tid, en som speglar det som är inne för tillfället. Det är mycket slump, tror jag.

Och så har han sin karaktäristiska spelstil. Känslig och uppriktig. Det finns alltid något underliggande nervigt och skört i hans karaktärer, och ofta blir han castad för en viss typ av roll. 

– Du menar den som man vet att det kommer att gå åt helvete för? Som dör på slutet?  

Man ömmar för dem. 

– Ja, jag gillar människor som försöker, men som kanske inte riktigt har förutsättningarna. Som skådespelare är det en tacksam kontrast. Jag gillar också kontrasten mellan mjukt och hårt. Jag spelar sällan hårda personer, även om de befinner sig i en hård miljö. 

Bodde i Köpenhamn

Under några år avverkar Shanti Roney profilerade roller i filmer som ”Vägen ut” och ”Tusenbröder”. Han får en Guldbagge och erbjuds fast tjänst på Dramaten. Men mitt i genombrottet väljer han att flytta till Danmark. Han har blivit kär i danska Simone, som är scenograf och bland annat jobbar med Lars von Trier. Under ett drygt decennium lever de familjeliv i ett hus utanför Köpenhamn. Shanti lär sig aldrig att tala danska, så när han ska jobba pendlar han till Sverige. Under de här åren blir det mest film, men så småningom blir längtan efter teatern för stor, och familjen flyttar till Stockholm. 

– Till slut kände jag mig isolerad i Danmark,  jag saknade sammanhanget som en teater ger. Film kan vara rätt ensamt, man åker in och gör sin grej. Inspelningstempot har blivit uppspeedat, och processerna kortare och kortare. På teatern finns det mer tid att utforska. 

Shanti tycker att han har blivit modigare som skådespelare. ”Det spelar inte så stor roll om jag gör bort mig, jag har kommit över genansgränsen.”

Shanti Roney tycker att han har blivit modigare som skådespelare. Han vågar utsätta sig, är inte rädd att pröva nya vägar. 

– Det spelar inte så stor roll om jag gör bort mig, jag har kommit över genansgränsen. Jag vill inte lägga mig i ett mellanläge bara för att det är bekvämt. 

Fått barn med skådespelaren Karin Franz Körlof

Också privat har livet förändrats. Shanti Roney har skilt sig från Simone, träffat en ny kärlek, skådespelaren Karin Franz Körlof, och fått ännu ett barn. Just nu är han föräldraledig. 

– Förutom att det är fantastiskt, så är det väldigt mycket jobb. Min dotter är så morgonpigg, hon är uppe fem, halv sex på morgnarna. Det är bara att följa med i hennes schema, och äta, sova och leka när hon vill. Ibland kan det kännas som att det är en evighet till att hon blir stor, samtidigt vet jag ju hur fort det går. Mina andra barn blev stora på en vecka känns det som. 

Rökte 2-3 paket om dagen

Säger Shanti med sin mörka, lite släpiga röst. Rösten mörknar allt eftersom intervjun går, noterar jag när jag lyssnar på inspelningen. Under många år var Shanti Roney och hans röst ett stående inslag i P3-programmet ”Mammas nya kille”. Olof Wretling spelade den lite pretentiösa skådespelaren Shanti Roney. Den riktige Shanti tyckte att det var rätt kul. 

– I alla fall till att en recensent skrev att han bara kunde tänka på ”Mammas nya kille” när han såg mig på scenen. Som tur är har jag en väldigt tålig röst, jag kan skrika på rätt bra. Jag antar att rösten är en kombination av gener, livserfarenheter och hur man har levt sitt liv. Min röst kanske har påverkats av att jag har rökt mycket? Under en period rökte jag två paket om dagen, när jag festade blev det tre. Men det är det slut med nu. 

Det känns som att rösten speglar din personlighet, du ger ett lugnt intryck. 

– Ja, det är tråkigt att jag inte kan prata lite fortare, det blir lite energilöst när jag sätter igång. Det är liksom jämntjockt, jag bara maler på. 

Kanske är han en bra sångare, funderar jag. Men när jag säger det skrattar Shanti rätt ut. 

– Alltså, jag är så fruktansvärt dålig på att sjunga. Ett av de första jobben jag gjorde på Göteborgs stadsteater var Brechts ”Mor Courage”, som är en pjäs med mycket sång. Det lät så förjävligt att musikerna frågade: ”Shanti, är det okej om vi har en attrapp på dig?” Och när jag skulle sjunga på Dramaten spelade vi in sången i förväg – i studio, där det går att rätta till det värsta. Jag vet inte varför, men det bara skär sig. Jag tror att det hänger ihop med att jag känner mig så utsatt när jag sjunger, jag är fullkomligt livrädd. 

Tar en dag i taget

Framtiden då? Shanti Roney kommer nog bara att följa sin vanliga livsfilosofi – att inte planera så mycket. 

– Jag har alltid tagit det som det kommer. Jag har gått på min intuition, och gjort det som verkar roligast. Folk frågar ibland om jag har något drömprojekt, och det har jag inte riktigt. Det är klart att det skulle vara roligt att jobba med vissa specifika skådespelare, men jag går liksom inte runt och drömmer om saker. Framöver gör jag väl som jag brukar, tar en dag i taget. 

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top