Amanda Romare skrev en roman om alla killar som dumpat henne: ”Plötsligt har jag någon som vill vara med mig”

Var ska man börja för att beskriva Amanda Romare? Hon är känd som författare men är snarast en vandrande idémaskin – skriver, producerar, jobbar med film, radio, tv och har ett administrativt driv som fått henne att genomföra stora ideella projekt kring ungas psykiska hälsa. Fast vi startar där vi står – i hennes hem­inredning.

1,5-rumslägenheten i Malmö liknar ingenting annat. 70-talsmöbler i plast, en trädstam från golv till tak, på väggarna vilt mönstrade tapeter och frihandsmålningar, flera av dem gjorda av Amandas syster och kreativa partner, Adina Romare. I taket har hon målat ett gäng cigarettrökande änglar, en parafras på skivomslaget till en Black Sabbath-LP. Allt på dryga 40 kvadrat. Det är mycket, det är intressant men ändå inte för mycket.

– Man vill ju inte att det ska slå över i ett hoarder-hem, säger Amanda med ett av sina karakteristiska fniss.

OCD och tidsödande ritualer

Hon gillar punken och en lite ”smutsig” look. Men skenet bedrar. Här är det rent. Amanda kämpar med tvångstankar och tvångshandlingar – diagnosen kallas OCD – och hon behöver minutiös ordning.

– När du har gått kommer jag att gå runt och rätta till allt som kan ha blivit rubbat. Jag fick tvinga mig själv att låta den där stå framme, säger Amanda och pekar på en resväska.

Hon är bara hemma några timmar mellan två resor. Ändå klämmer hon in en intervju med Icakuriren. För Amanda får mycket gjort trots de tidsödande ritualerna.

– Det kan ta timmar varje dag bara att klä på mig för jag har en sådan trigger kring mitt utseende. Det värsta är att det upptar min familjs tid också. Jag kan ringa min mamma eller syster gång på gång och fråga om strumporna, tröjan, allt.

Ibland är beslutsångesten så för­lamande att hon kastar krona och klave, fast inte med ett mynt utan i en app och låter den bestämma. Och det om betydligt viktigare saker än vilka kläder hon ska ha på sig.

”Tvångstango” på SVT

Ungefär två procent av befolkningen beräknas lida av tvångstankar. Nu visar SVT en serie om detta med Amanda Romare i centrum. I ”Tvångstango” försöker hon bli fri från sina tvång genom att gå i KBT-behandling. Hon intervjuar också kända och okända personer med OCD.

– Jag får öva på att exponera mig för sådant som väcker ångest. Som att överlämna mitt Instagram-konto en vecka till min bror. Han la ut så pinsamma saker. Normalt har jag en väldig ångest för att lägga ut fel saker. Jag led hela veckan men det gick ändå rätt bra så jag har kunnat släppa på sociala medier-­fixeringen. Men OCD är lurigt, blir du av med en grej så kan tvånget hoppa över till något annat.

– Familj och vänner har också fått instruktioner att inte bekräfta mig. Man söker ju bekräftelse hela tiden – ”kan jag ha de här kläderna?” – men den räcker bara fem minuter, sedan måste man fråga igen.

– Jag har nog lång väg kvar att gå men jag har kommit en bit i alla fall.

Amanda Romare växte upp på skånska Bjärehalvön som präglas av underbar natur och tydlig segregering mellan rikemansreservaten i Båstad–Torekov och den övriga bygden. Amanda tillhörde den bonniga kvoten, ungdomarna som festade på hembränt, och hon kände sig som en främling på sin egen hemmaplan när den på somrarna togs över av folk ”med en annan typ av självsäkerhet”.

– Trots att jag hade vänner och mycket kul i tonåren har jag samtidigt haft dålig självkänsla och ett mindervärdeskomplex utan dess like. Min högstadie- och gymnasietid påverkar väldigt mycket vad jag gör idag. Jag tänker kanske tio gånger om dagen på olika situationer och känslor från den tiden. Jag har inte riktigt utvecklats som en normal männi­ska utan är liksom fast där.

Jobbar med sin syster Adina

När Amanda var fyra fick hon en lillasyster och det var ovillkorlig kärlek från första ögonkastet. Adina hade ett hjärtfel och låg på sjukhus som nyfödd. När Amanda fick träffa henne första gången på sjukhuset och en kort stund lämnades ensam med bebisen, lyckades hon klättra upp och lyfta ner henne ur sängen. Sedan dess har hon aldrig riktigt släppt henne.

Humorn och idéflödet har de gemensamt, liksom ångesten och tvångstankarna. Att de skulle jobba ihop har varit självklart om än inte konfliktfritt.

Amandas OCD ledde till att hon blev egenföretagare redan i 20-årsåldern.

– Innan dess jobbade jag som sportjournalist på lokalradion. Det var underbart för jag älskar sport. Jag kommenterade hockey och fotboll och bevakade tennisen i Båstad men prestationsångesten gjorde att jag fick sluta. Jag kunde hålla på och spela in en prata hundra gånger för att få den perfekt.

– Sportintresset började tidigt. Vi hade en splittrad uppväxt, Adina och jag, Våra föräldrar separerade, vi fick bonusfamiljer och det var allmänt kaos. Då var sporten något jag kunde hålla mig till. Jag kunde rabbla alla förare i alla Formel 1-stall och ställningen i de stora europeiska fotbollsligorna.

– Sporten avdramatiserar läskiga känslor. Under min uppväxt kämpade jag mycket med existentiell ångest och rädsla för döden. Jag försökte hitta en tro men det var svårt. Nuförtiden pratas det öppet om självmord, ångest och depression bland unga. När jag växte upp fanns det ingenstans att vända sig med sådant, i varje fall inte på landet.

Produktionsbolag och stiftelsen Den Andra Sidan

I stället för journalistiken startade Amanda produktionsbolaget Bloody Brilliant Productions tillsammans med sin mamma och syster. Därtill skapade de stiftelsen Den Andra Sidan för att sprida hopp, tröst och hjälp till unga som mår dåligt. Och då inte via några simpla broschyrer eller hemsidor utan på mer kreativa sätt med bättre chans att nå ut till målgruppen.

Ett typiskt familjen-Romare-projekt var en tv-serie för unga, ”Änglavakt”, med skådespelaren Charlie Gustafsson som ängeln Gabriel Klint som räddar människor från att ta sitt liv. Amanda skrev manus och producerade, Adina spelade den kvinnliga huvudrollen och mamma, Pernilla Romare, regisserade.

De gjorde ”The London Necropolis Railway”, ett poddrama på engelska med den brittiske skådespelaren Alex Lawther i huvudrollen. Senast har de lanserat ”Här ligger jag…” en AI-modererad ångest-app där unga kan skriva av sig och få svar av andra som känner likadant.

– Den har nått ut på ett fantastiskt sätt och vi för nu diskussioner om att den ska tas över av en större hjälp­organisation. Det här är svåra ämnen så vi har alltid konsulterat proffs i våra projekt, organisationer som Mind, Bris, Suicide Zero och Spes, riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd.

Amanda Romare verkar vara en person som är på samma gång skör och full av kraft. Hon skaffar seriösa samarbets­partners, ordnar fram pengar från bidragsgivare som Allmänna arvsfonden, Region Skåne, EU och Skandia, och övertalar kända skådespelare att ställa upp för småpengar. Hon uppskattar att få berätta om stiftelsens verksamhet.

”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”

– Efter min bok ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” har jag mest fått prata om kärlek och dejting, konstaterar Amanda.

Att hon blev författare var inte direkt planerat även om hon alltid skrivit. ”Halva Malmö…” kom till när hon runt 30 bestämde sig för att försöka skaffa en pojkvän. Det hon inte hade väntat sig var att hennes redan ångestfyllda tillvaro skulle ta en vändning till det värre.

– I tio år hade jag jobbat jättehårt och inte hunnit dejta. När mina väninnor klagade över att de inte haft ett ligg på flera månader så hade jag inte haft så mycket som ett hångel på flera år. Jag längtade efter kärlek och närhet.

Så Amanda kastade sig ut. På Tinder, på krogen, i bostadsrättsföreningen och andra ställen där kärleken kunde tänkas gömma sig. Det blev en ökenvandring mellan velpellar och skitstövlar. Hon bearbetade motgångarna genom att skriva dagbok och fann till slut att den kunde blir en roman.

Det är en oerhört rolig skildring av den nutida parbildningens vedermödor. Humorn fördunklar delvis hur nattsvart det var i verkligheten.

– När det var som sämst var jag ganska inställd på att jag kommer inte att orka leva mer. Då hade det gått trögt på jobbet ett tag och så kunde jag inte ens träffa någon.

Skrivandet har varit räddningen

– Men det som ända sedan tonåren räddat mig från att falla för djupt har varit att jag skrivit om det, även om det bara varit för mig själv. Och att jag har den här entreprenörsådran, att jag vill dra igång saker.

– Dessutom skulle jag aldrig ta mitt liv, tillägger hon snabbt.

– När man jobbar med suicidprevention blir det väldigt tydligt hur ett självmord drabbar hela familjen. Det förstör livet för dem som blir kvar.

Men för Amanda inträffar plötsligt miraklet. Han dyker upp, den fullkomligt vettige (och snygge) mannen som inte krånglar alls. Hon är i chock och tycker nästan det sabbar bokens upplägg.

– Här hade jag hånat alla romantiska klichéer – ”det händer när man minst anar det” – och så gör det det!

– Det har varit väldigt, väldigt fint att få uppleva närhet och kärlek. Jag var så långt ifrån det så länge men plötsligt har jag någon som vill vara med mig lika mycket som jag vill vara med honom.

Amanda Romares bok blir tv-serie på Netlix

Feelbad-historien får ett lyckligt slut, det kan inte hjälpas. De är fortfarande ihop, bor i Amandas originella lägenhet och klarar att navigera runt både hennes OCD och plötsliga berömmelse. I höst blir ”Halva Malmö…” tv-serie på strömningstjänsten Netflix.

Bokens och seriens Amanda – som har betydande likheter med verklighetens – ger sig aldrig. Envist kontaktar hon killar som dumpat henne på olika dryga eller fantasilösa sätt, för att se om de kanske ändå inte ändrat sig. Tanken infinner sig: Kan denna hopplösa dejtingtaktik ha med hennes tvångssyndrom att göra?

– Jag tror det. Min besatthet av att försöka fixa ett problem, att jag pushade mig så långt och förnedrade mig så mycket hänger nog ihop med OCD:n. Det blir liksom tankeloopar i hjärnan. Man vill att saker ska bli rätt.

– Jag var egentligen mindre desperat efter en kille än jag var desperat efter att lösa ett problem: Varför vill ingen ha mig?

– OCD:n gör att man har svårt att acceptera att man gör något som blev dåligt. Då vill man ställa det tillrätta. Jag tror det var därför jag höll fast vid vissa killar som kanske inte var bra för mig och som absolut inte var intresserade.

Uppföljare till ”Halva Malmö…”

Amanda Romare skriver nu på två böcker – en uppföljare till ”Halva Malmö…” plus en roman baserad på hennes mammas uppväxt.

– Mamma och hennes fyra systrar hade en totalt fri barndom på Bjäre. De slogs och höll på. Mamma liftade ensam till Stockholm när hon var typ tio. Min morfar trodde på fri uppfostran och feminism. Alla systrarna har självförtroende som män.

– Att jobba ihop med mamma är inte alltid så lätt eftersom vi är så olika. Hon har noll OCD. När jag vill driva på, hävdar hon att ”det kommer när det kommer”. För några år sedan köpte hon ett hus i Västerbotten. Jag tyckte det var galet och ville att vi skulle satsa all tid på stiftelsen. Men att komma till Strycksele, en by vid Vindelälven med 90 invånare, det är som att komma tillbaks till landet igen, fast som vuxen utan alla gamla barndomstrauman. Man bara aaaahhhh…, säger Amanda och gör en imitation av total avslappning.

Och det kan behövas för det rullar på som aldrig förr i firma Romare. Amanda och Adina skriver på såväl ett långfilmsmanus som en tv-serie för unga och en teaterpjäs.

– Pjäsen bygger på en originalidé av Adina. Det är kul och bra för vår dynamik. För vi jobbar ju tätt ihop men efter ”Halva Malmö…” är det jag som fått hela uppmärksamheten.

Som författare tycks Amanda vara nästan hjälplöst ärlig. Här läggs inga softade filter varken över de sexuella praktikerna eller de själsliga våndorna. Hon är en person som söker de äkta känslorna. Som vägrar spela sval och svår när hon bara vill säga ja, ja! Som hatar när det finns outtalade konflikter i en grupp och alla försöker låtsas som ingenting.

– Då bara måste jag ta upp det och det har ju skapat rätt mycket spänd stämning.

”Att relationen förändras, det är skitjobbigt när man har OCD”

Uppföljaren till ”Halva Malmö…” utkommer troligen nästa år, och tar vid där den förra slutade – i den parrelation hon till slut fann. Även nu vill hon vara brutalt uppriktig trots risken att det tär på den tålige pojkvännen.

– Jag strävade så länge efter kärlek. Och så kom den men nu måste jag utforska om gräset verkligen är grönare på den här sidan. Att vara i ett förhållande kommer ju med en väldig problematik det också. Den grejen hade jag helt underskattat. Först var vi förälskade men nu – är vi ens kära längre eller är vi bara trygga? Att relationen förändras, det är skitjobbigt när man har OCD.

Det är alltså mycket nu, både karriär­mässigt och privat. Så mycket att hon leker med tanken på att ta ett sabbatsår och bara titta på sport.

– När biljetterna släpptes till Vinter-OS i Italien nästa år köpte jag på mig en massa – till skidskyttet, längdskidorna, curlingen och herrarnas hockey. Så jag försöker öppna upp lite – inte bara jobba utan hugga tag i livet.