Doften av lime och ingefära sprider sig i hela det vackra 1700-talshuset beläget i en park mitt i Stockholm. Besökarna benämns gäster och de kommer och går, när de vill och hur ofta de vill, här är öppet alla vardagar på dagtid.
Den gemensamma nämnaren bland gästerna är erfarenhet av psykisk ohälsa, som som kan gå upp och ner, liksom dagsformen. Här sitter den tidigare missbrukaren sida vid sida med filmregissören som gick in i väggen och mittemot dem på andra sidan bordet sitter människor som väntar på sin soppa under tystnad och som helst vill vara ifred.
Johannes Ruotanen är 72 år, har ett förflutet som både missbrukare och kriminell. En dag blev han frälst och sedan dess har han varit helt ren. Han hamnade på den kommunala träffpunkten Balder av en slump och har varit en trogen gäst i drygt 35 år.
– När jag gick förbi Balder såg jag ju att det inte precis var några medelsvenssons som gick in, det passade mig bra, säger Johannes.
Träffpunkten är en räddning
Han bär ett kors om halsen och ett par byxor försedda med nitar och skinndekorationer som han själv skapat med hjälp av Balders symaskin. Johannes säger att om inte Balder hade funnits så hade det nog blivit knark och sprit igen.
– Jag hade varit död och begraven.
LÄS ÄVEN: Maria ville inte leva längre: “Samtalet till Bris räddade mitt liv”
Johannes kom till Sverige med sin pappa på sextiotalet, pappan var kriminell och gammal fängelsekund, därtill alkoholist.
– Det var kriget som förstörde honom, berättar han.
Och Johannes gick i hans fotspår – han säger att han aldrig haft ett arbete i hela sitt liv. Johannes klarar att bo i egen lägenhet i en Stockholmsförort, men det kringflackande liv som han levt ända sedan han var barn kan han inte helt överge. Närmast väntar en resa till Sydeuropa och han ska vara borta i flera månader, kanske längre.
– Personalen här har hjälpt mig med biljetterna och jag ska bo på fina hotell hela tiden. Ja, inte i hotellrummen utan jag sover i trappuppgångar eller kyffiga utrymmen som man alltid kan hitta. Och kyrkan finns alltid, jag har min tro.
”Vi är medmänniskor mer än personal”
Nu kommer matvagnen med en rykande soppskål och gästerna går fram och förser sig. Här har alla råd att äta, en tallrik soppa kostar 30 kronor och då ingår smör, bröd, efterrätt och kaffe.
Tre kommunalt anställda sköter verksamheten under stor frihet. Ett stort hjärta, flexibilitet och massor av humor är förutsättningen för att platsa som personal på Balder. Uppdraget är att skapa gemenskap och trivsel. Under 2023 hade Balder cirka 200 unika besökare. Under en dag kommer runt 17 personer hit, under en vecka kommer i snitt 70 personer.
Pernilla Wahlén har arbetat på Balder sedan 2016. Hon är en av de drivande krafterna i personalgruppen och hon älskar sitt arbete.
– Varje dag kommer fantastiska människor hit och ingen dag är den andra lik. Vi är medmänniskor mer än personal. I lokalerna här finns dator, tv, symaskin, piano och soffor att dra sig tillbaka till för den som behöver det, säger Pernilla.
Hon och kollegerna lyssnar på gästerna, gläds med dem i medgång och kan ge en kram i motgång. Många gånger ersätter Balder och personalen det hem och den familj som en del av gästerna inte har haft på länge.
LÄS ÄVEN: I många år kretsade allt kring droger – nu driver Lasse Matakuten
Förlorade lägenheten
En av dem är Pia Lindell. Hon är 54 år, en trogen Baldergäst sedan några år och kommer hit nästan varje dag. Fram till 2002 levde hon ett vanligt liv med jobb i restaurangbranschen och egen bostad.
– Sedan hände en massa tråkigheter och jag hamnade som hemlös på vandrarhem. Det var allt möjligt som gjorde att jag blev av med min lägenhet.
Pia har en psykossjukdom men symptomen hålls tillbaka med hjälp av injektioner som hon får i den psykiatriska öppenvården en gång i månaden. Hon har ännu inte fått en egen lägenhet, utan bor i ett så kallat mellanboende där det finns personal på vardagarna under kontorstid.
– Jag har haft det ganska jobbigt långa perioder, min enda biologiska familj är min bror och han bor i Australien. Det är så socialt att gå hit, man kan komma precis som man är. Jag är här nästan varje dag, säger Pia och är själv en del av vardagsbestyren på Balder, i dag dukar hon och ser till att alla får plats runt matbordet.
Det unika med Balder är inte bara verksamheten och gemenskapen utan också alla utflykter och aktiviteter som gästerna kan delta i, tack vara personalens förmåga att hitta fonder och stiftelser som man söker anslag från.
– Det roligaste jag har gjort på Balder är julbordskryssningen till Åland. Då fick vi äta gott och man kunde dansa till liveband ombord, berättar Pia.
Delvis hemlös
Bredvid henne vid matbordet sitter Inna Sundberg, 59 år, och nickar instämmande, Balder är en livlina också för henne. Inna är på plats i genomsnitt två dagar i veckan.
LÄS ÄVEN: Sune bjuder hemlösa på fika: ”Det finns en omsorg om varandra här”
Hon är prydlig och inget i hennes yttre skvallrar om att hon i själva verket är delvis hemlös. Det har hänt att hon tillbringat natten på Centralstationen där hon försöker hitta en vrå som är tillräckligt tyst för att hon ska kunna sova.
– Men jag kan också sova över i kyrkans lokaler ibland eller hos min son, säger Inna, som hittade Balder efter ett tips från en bekant.
För att få komma till Balder krävs inget beslut från biståndshandläggare, inget byråkratiskt krångel och inga journaler förs. Enda kravet är att gästerna har egen erfarenhet av psykisk ohälsa.
– Förr jobbade jag bland annat med ungdomar på fritids, sen drabbades jag av psykisk ohälsa som följd av att jag har haft migrän sedan tonåren, och många i min närhet har gått bort, och då blev det ännu värre. Eftersom jag har skulder har jag svårt få någon lägenhet, men jag får viss hjälp av diakonin, säger Inna, som inte har mycket till övers för socialen.
Hon tillägger:
– Den försöker jag undvika.
Inna berättar att hon har ett särskilt kort som kyrkan delar ut till behövande och som ger möjlighet att hämta förnödenheter i kyrkans egen butik. Hon har också ett annat kort som ger rätt till inköp på Matmissionen, som säljer mat som närmar sig bäst-före-datum.
– Det gör mig inget, alla i kön är i samma situation. Ibland kan man få stå i kö flera timmar. Ibland kan vissa förbipasserande vara oförstående. Några kanske inte förstår vad det innebär att slåss med inre konflikter och att ha hamnat utanför det etablerade samhället.
”Min styrka är enorm”
Inna konstaterar att livet hade kunnat vara bättre, men att det finns de som har det värre. Det finaste med Balder är att man alltid känner sig välkommen och att gästerna är som en stor familj.
– Min livssituation pendlar fram och tillbaka, men jag har en styrka som är enorm. Jag tar mig alltid upp.
Träffpunkt som bryter isolering
- Träffpunkten Balder fyller 40 år 2025. Verksamheten var först ett samarbete mellan dåvarande landstinget (idag regionen) och Stockholms stad.
- När den omstridda psykiatrireformen genomfördes 1995 blev Balder helt en kommunal angelägenhet och efter hand införlivad i Norrmalms stadsdelsnämnd.
- Psykiatrireformen har under åren fått kritik för att vara halvhjärtad och underfinansierad. Många psykiskt sjuka skrevs ut från de dåvarande mentalsjukhusen. Syftet var att denna patientgrupp skulle införlivas i samhället och få möjlighet att leva värdigt i egna boenden. Men stödet blev för många otillräckligt och skandalerna har varit många sedan psykiatrireformen genomfördes.
- Under en period var verksamheten hotad när stadsdelen skulle spara pengar och det var stora neddragningar 2013 – lokalytan halverades, personal och öppettider minskade. Balder flyttade så småningom till det vackra 1700-talshus som i dag är hemvist. I dag är verksamheten högt prioriterad och verksamheten finansieras i huvudsak av två av innerstadens stadsdelsförvaltningar.
- Balder blev i sina dåvarande lokaler 2016 riksbekant när dokumentärfilmaren Tom Alandh gjorde filmen ”Ibland är det tungt att vara människa” där han porträtterade några av de gäster som då var stamgäster. Filmen finns att se på SVT Play.
