Vargen gör att Jan-Olof Eriksson går utan musik

– Ja, eller ska man beklaga, kanske. Man får ju offra både familj och fritid för att tävlings-djävulen har flugit i en.

Är det så illa?
– Nja, inte riktigt, men det kan bli lite för mycket ibland. Man blir ju helt fanatisk med att hela tiden få ihop fler steg. Min flickvän säger att det har slagit slint i skallen (skratt). Sist när jag stod och trampade i två och en halv timme i stegmaskinen bara för att få upp stegmängden, skakade hon bara på huvudet.

Nå, hur får du ihop dina 36 000 steg om dan?
– Jag bor sju kilometer från stan och går in till jobbet. Men först har jag hästar som ska ut på morgonen, det blir några tusen steg. Och så jobbar jag i en skola med matte i en byggnad och fysik i en annan, och det blir en del spring emellan. Sedan går jag på gym ett par, tre gånger i veckan och så har jag den där stegmaskinen hemma.

När tar det mest emot?
– På morgnarna om jag sovit dåligt. Det blir sämre med sömn nu, jag får gå upp en timme tidigare för att hinna gå. Och så börjar jag bli halvt allergisk mot stegmaskinen.

Går du till musik?
– Ja, förut. Jag brukar gå på en gammal banvall i beckmörkret med pannlampa och musik i örat. Men vi har en varg som slår sina lovar häromkring och någon hade sett att den tagit ett rådjur bara fem meter från spåret. Det är ju ingen stor risk för mig, men efter det går jag utan musik.

Ditt lag Glidarna var först i mål till Paris.
– Ja, men när man väl kommit till Paris så fortsatte ju kartan. Då flyger fan i en och man måste gå till Rom. Så nu försöker jag komma upp i 40 000 steg om dan.

Av: Lotta Palmelius