I årets första krönika, när vi fortfarande önskar varandra god fortsättning, kunde jag ha skrivit om allt som brinner. Om kvinnorna i Iran som trotsar det teokratiska tyranniet. Om Gaza där barnens rop drunknar i ruinerna. Om Rojava, den lilla kurdiska feministiska demokratin, som går under i tystnad. Om Ukrainas kamp för självständighet, om USA som redan hunnit bomba oljerika Nigeria och fängsla oljerikaste Venezuelas diktator.
Jag kunde ha skrivit om mordet på den 37-åriga amerikanska artisten Renee Nicole Good, som sköts till döds i sitt eget hem, inför sina tre barn, av ICE, den amerikanska migrationsarmén som deporterar människor.
Jag kunde ha skrivit om de som försöker tysta mina författarframträdanden på bibliotek som om orden vore vapen. Jag kunde ha skrivit om hur börserna jublar när världen vacklar, hur krig ger klirr i kassan och bomber blir bonusar som oljar maskineriet i denna cyniska cirkus.
Men jag vill hellre hylla människor som vägrar tiga och ge upp. Jag vill se de små, envisa ljusen som vägrar slockna, de som fortsätter brinna i mörkret fast vinden piskar. I mödrar som bär världen på sina slitna axlar, i fäder som offrar sig, i barn som leker trots bomber, i händer som håller fast varandra genom stormen.
”Vi ömsar skinn och reser oss och rider in i den röda eldhästens år”
Om året började snett kan jag trösta med att vi får fler chanser. Den 17 februari, (min namnsdag), infaller det kinesiska nyåret. Då lämnar vi ormens år bakom oss. Vi slutar krypa, kräla, slingra oss. Vi ömsar skinn och reser oss och rider in i den röda eldhästens år, ett år som enligt den kinesiska kalendern står för rörelse, mod, kraft och frihet.
Ormens år har varit ett år av oro som krupit in under huden. Men ormen lär oss att vi måste lämna det gamla bakom oss och ömsa skinn för att växa. Och nu rider vi in i hästen – frihetens, passionens och pånyttfödelsens tid.
Och den 20–21 mars firas Newroz, det persiska, kurdiska och afghanska nyåret som markerar vårdagjämningen och ljusets seger över mörkret. Som av en slump symboliserar det också pånyttfödelse, frihet och motstånd mot förtryck. Vi får alltså två tillfällen till att fira omstart och återfödas!
Här hemma är det valår, ett prövningens år då orden väger tungt och tystnaderna tyngre. Därför måste vi hålla i tyglarna utan att låta rädslan rida oss. Så låt oss rida in som rakryggade amasoner med klara blickar och modiga hjärtan. Låt oss rida med hästens envishet, blicken mot horisonten och viljan att förändra. Det blir tufft, det blir rörigt, men vi har ridit ut värre stormar. När världen gungar står vi upp. Det nya året börjar inte en gång. Det börjar varje gång vi vågar tro på det.
