Micael Dahlen: Hur mäter man tillit? Med en kopp kaffe eller dans, kanske…

Vad är en plånbok nu för tiden? Det har jag funderat över på sistone. Allt färre använder plånböcker i takt med att kontantanvändningen minskar i rasande fart. För två år sen visade statistiken att bara några enstaka procent av alla köp i Sverige genomförs med kontanter. Frågan är om dagens ungdomar ens vet vad en plånbok är för något.

Om en ska ta reda på i vilken utsträckning folk har tillit till varandras välvilja blir det därför allt svårare att använda det så kallade plånbokstestet som FN brukar rapportera om i sin årliga World Happiness Report. I plånbokstestet får människor svara på frågan, ”om du tappade din plånbok, tror du att någon som hittar den skulle höra av sig till dig?”

Andelen människor i ett land som svarar ja på frågan visar sig enligt FN:s rapporter ha ett starkt positivt samband med den genomsnittliga lyckan i landet. Människors tillit till att andra omkring dem vill väl och skulle lämna tillbaka deras plånböcker är en starkare lyckoindikator än till exempel den genomsnittliga inkomsten i landet, arbetslösheten och risken för våldsbrott, har FN konstaterat sen 2012.

”I Danmark föreslog någon öl i stället och fick medhåll.”

När jag klurade på vad som kan fungera som en plånbok nu för tiden, som många svenskar kan relatera till, landade jag i kaffe. Vi är ju det förlovade fikalandet, hemska tanke att vi inte skulle få vårt dagliga kaffe? Jag gjorde därför en kaffeindikator där människor får svara på frågan, ”om du står i kön till att köpa kaffe men upptäcker att du glömt ditt betalkort eller telefon, tror du personen bakom dig skulle erbjuda sig att betala?” I vår mätning av Välmåendeindex i Stockholm visade sig kaffeindikatorn ha samma starka samband med välmåendet som plånboks­testet haft i FN:s mätningar, faktiskt till och med något snäpp starkare.

Kaffeindikatorn har hunnit få lite uppmärksamhet internationellt och när jag besökt andra länder på sistone har frågan kommit upp, vad är vår plånbok? Alla länder är ju inte förlovade fikaländer som vårt.

I Danmark föreslog någon öl i stället och fick medhåll. Frågan de kom fram till var, ”om du inte kan betala för din öl på serveringen, tror du någon skulle erbjuda sig att hjälpa till?”

I Bhutan kom vi fram till att det skulle kunna vara hjälp att hitta vägen. Där vandrar många människor långt mellan boenden i bergen och arbete och skola, bergen täcks av skog och det är lätt att gå fel, även om de har telefoner precis som vi funkar inte alltid täckningen för att gps-navigera. Välvilja är att slå följe och hjälpa någon att hitta vägen. ”Om du skulle gå vilse, tror du att någon skulle erbjuda sig att hjälpa dig hitta rätt igen?”

I Colombia älskar de att dansa, i alla möjliga sammanhang, hemma, på restauranger, spontant på gatan. Frågan de föreslog var, ”Om du inte skulle ha någon att dansa med, tror du att någon skulle erbjuda sig att dansa med dig?”

Har du förslag för flera länder? Skriv och ­berätta.