Medan de rikaste planerar för att leva till 150, dör andra nästan ett decennium i förtid – bara några stationer bort. I Sverige skiljer det åtta–nio år i livslängd mellan en kvarts tunnelbaneresa mellan Rinkeby och Fridhemsplan. Samma stad. Helt olika livsvillkor.
Samtidigt pågår ett globalt rus mot evigt liv. Longevity eller långlevnadskonsten är hetare än någonsin. Kliniker erbjuder avancerade scanningar, stamcellsbehandlingar och genetiska analyser till dem som kan hala fram sina platinumkort.
När 72-årige Putin nyligen träffade sin jämnårige kollega Xi Jinping viskade de att människor kanske snart kan bli 150 år, tack vare bioteknik och medicinska genombrott. För autokrater som klamrar sig fast vid makten är det förstås en dröm: längre liv, längre kontroll.
Själv befinner jag mig i Aix-en-Provence på Journalistförbundets fortsättningskurs i franska tillsammans med bland andra Icakurirens underbara skribent Anna Liljeberg. Vi gör en gatuenkät och fnissar när en parant dam vägrar avslöja sin ålder. Men skrattet svalnar när vi tänker på att vi lever i ett samhälle där seniorernas erfarenheter negligeras – samtidigt som de rika förlänger livet på exklusiva kliniker världen över.
”Det är trots allt inte huden som avgör om en människa känns levande.”
Eftersom jag saknar stamcellsabonnemang och mina besparingar varken lär räcka eller täcka ett sekel går jag in på ett apotek och köper vitaminer, kollagen och svidande syror som sägs ha föryngrande effekt. Jag smörjer in mig med mirakelkrämer för att försöka sudda ut tiden – och döden – medan TikTok matar mig med kvinnor i min egen ålder som visar före- och efterbilder från sina ansiktslyft. Släta, strama och retuscherade ler de brett. Jag vet inte om de är lyckligare, kanske är de det – kanske skänker ett ungdomligt anlete någon form av lugn i mötet med tidens obeveklighet.
Men om nu vissa har råd att bli 130, hur ska vi leva i alla dessa år? Vem kommer vilja anställa en hundraåring, oavsett hudspänst, i ett samhälle som redan sorterar ut 55-plussare? Vad ska de göra resterande 70 år?
Det talas om hudtoner, hormonnivåer, cellförnyelse och telomerer. Nästan ingenting om mening. Det räcker inte att förlänga livet, vi måste också förädla det. Förnyelsen borde börja i tanken, inte i huden. För det är trots allt inte huden som avgör om en människa känns levande. Det är i tanken som livslängdens sanna värde uppstår – inte i hur länge vi lever, utan i hur vi fortsätter att leva.
Så jag försöker hålla mig ung genom att framför allt lära mig nytt. Inte för att stoppa tiden – utan för att befinna mig i den, medvetet och öppet. Ett liv värt att leva är inte nödvändigtvis långt. Men det kräver närvaro och nyfikenhet. Och det kräver att vi slutar se våra äldre som föryngringsprojekt – och börjar se dem som framtid.
