En inledande varning till eventuella pryda läsare: den här texten handlar om manliga genitalier. Under sommarens Islandstripp passade vi nämligen på att besöka en av Reykjaviks mer kuriösa sevärdheter: The Icelandic Phallological Museum. Det är eventuellt världens enda museum i sin art, och när vi nu råkade vara i närheten så kändes det närmast som ett tjänstefel att inte titta in.
Museet drogs igång på sjuttiotalet av en historiker och språkvetare som också hittade på titeln ”fallolog” åt sig. Idag drivs det av hans son, som har en bakgrund som äventyrare och kock och nu titulerar sig som sin far. Jag förutsätter att fallolog inte är en skyddad titel.
The Icelandic Phallological Museum
Allt började med valpenisar. På Island har man länge bedrivit jakt på val, och ibland har vågorna sköljt upp en och annan val på stranden. Det mesta på djuret går att använda till mat och skinn. Vissa specifika detaljer lämpar sig främst till beskådan. Ser man en val är det svårt att inte notera storleken – inte bara på helheten, utan också på delen.
Under decennierna har sedan samlingarna byggts på. Idag omfattar de det mesta inom det påfallande vida området fallos. Telefoner, flöjter, skulpturer, teckningar, fotografier, fantastiska fakta och autentiska organ från diverse djur. Även människan är representerad: i en formalinburk simmar en rejäl donation från en ”95-year-old Icelandic gentleman”. Strax jämte, i en betydligt mindre burk, flyter en ensam förhud.
Det hela är förstås bisarrt, men så är också mänskligheten och kanske särskilt manligheten en bisarr företeelse. Man skrattar och äcklas om vartannat, men när man lagt de där spontana känslorna åt sidan så kommer man på sig själv med att konstant fascineras.
”Människans fantasi är verkligen oändlig”
Vi får veta att människan är den enda däggdjursart som inte har ett ben i konstruktionen. Vi får också veta att USA:s president Lyndon B. Johnson var särskilt tilltagen och gärna visade upp vad han hade för journalister. Samt att hamstern består till fem procent av pung.
Efter att ha studerat en gipsavgjutning av Jimi Hendrix reproduktionsorgan och fått vederbörliga komplex går vi till cafédelen. Där serveras lämpligt formade våfflor samt cock-tails i specialgjutna karaffer. Shopen rimmar på sitt tema. På whiteboards kan besökarna rita sina egna bidrag och många har levt ut sin inre tonåring.
Museet må vara ett monument över mannens patetiska fixering vid sig själv, men det påminner oss också om naturens och kulturens gränslöshet. Människans fantasi är verkligen oändlig. Det är inte minst museet i sig självt ett tecken på.
Den som tycker att den här texten har en viss könsmässig slagsida kan jag upplysa att London sedan 2017 ståtar med The Vagina Museum. Det får bli nästa utflyktsmål.
