Som skåning av födsel och ohejdad vana har jag alltid haft ett komplicerat förhållande till Danmark. Man har på en gång sett upp och ner och längs vägen har hela perspektivet skiftat.
Från barndomen minns jag doften av excess. Redan på färjan över fick man en försmak när tobaksrök blandade sig med fett-os och de vuxna langade över en sedelbunt till godis. Plötsligt gällde inte Socialstyrelsens rekommendationer och ingenting var längre farligt.
Väl framme gick allt att köpa. Vi kände oss som Pippi Långstrump när hon tågar runt med den guldpengsspäckade kappsäcken och köper arton kilo karameller. Vuxenvärldens påsar bågnade av vinflaskor som inte hette spanskt lantvin och ostar som luktade raggsocka. När far betalade med svenska pengar fick han växel i danska och när han protesterade sa expediterna vant: ”En krone er en krone!”
LÄS ÄVEN: Kalle Lind: Det finns inget yrke som är med hedervärt än narrens
Några år senare började man själv bli intresserad av de där vinflaskorna och i Köpenhamn frågade ingen efter leg. Vi raglade runt på Ströget och betedde oss illa och såg i ögonvrån hur danskarna hatade oss men bet ihop för fortfarande kom vi med friska pengar och fortfarande kunde de stolt erbjuda ett alternativ till det svenska pedanteriet och pryderiet.
”Plötsligt var en Danmarkstur något man fick unna sig vid eventuell Lottovinst”
Samtidigt hände något som jag inte begrep då och inte kan redogöra för nu: den danska kronan gick om den svenska. Plötsligt var en Danmarkstur något man fick unna sig vid eventuell Lottovinst och när jag idag tar mina barn till den där smörrebrödskrogen där Cornelis satt under sina svåra Christianshavnsår får vi gå ut och tigga för att kunna åka hem.
I Malmös folkvimmel hör man konstant danska. Ser man en välklädd person på gatan vet man att hon heter Ditte eller Trine. På mellandagsrea kommer de i lastvagnar och tömmer hela varuhus. Krogarna närmast Centralen gnuggar händerna så fort de har röd dag i Danmark och servitriserna får sy ut fickorna för att få plats med dricksen.
Det var inte så här det skulle vara. Det var vi som skulle vara herrefolket. Det var vi som skulle strössla pengar över gader og torv och bete oss som kolonialherrar. Det var vi som skulle lämna rågmjöl och knäckebröd och i några timmar vältra oss i fedt och bajer. Nu serverar de hippaste Köpenhamnsrestaurangerna kruskakligröt för en halv årslön medan danskarna dricker sig Prippslummiga på malmöitiska sunkhak.
LÄS ÄVEN: Kalle Lind: Jag gillar inte att kassörskan kommenterar mina inköp
Vi älskar dem alltjämt, för allt som de är och som vi inte är. Men någonstans på resan var det som om vi gick om varandra. Nu tröttnar de så fort man öppnar munnen och föreslår att vi ska prata engelska istället. Och försöker man betala med svenska pengar på andra sidan sundet skakar de på huvudet: ”Vi tar ikke dem Skånepesetas!”
Kunde vi inte bara göra som myten säger att svenskar helst gör det: lite lagom?
