Vi måste prata om ett av de stora sociala problemen i Sverige av idag. Ni förstår med all säkerhet vad det är jag pratar om: kassapersonal som kommenterar mina inköp.
Jag radar upp pålägg och bröd på bandet. Kvinnan bakom kassan tittar på klockan, ser att den är lite över lunch och säger: ”Sen frukost idag?”
Nu har jag två alternativ. 1) Jag kan säga sanningen: nej, detta är lunch, och senare också kvällsmat samt nattamat. Det vågar jag inte. Troligen kommer kassörskan att tänka att mina barn ska förtvina i skörbjugg och göra en orosanmälan.
Så jag säger 2) som jag brukar: ”Ja, just det.”
Och det är ju inte särskilt fyndigt.
Jag vill förstås inte inskränka yttrandefriheten för butikspersonal generellt. Jag har all förståelse för att även människor som sitter bakom en kassa har ett socialt behov. Jag småpratar gärna. Jag kan prata väder, jag kan prata fotboll – ”Hur går det egentligen för Nacka Skoglund i UEFA-cupen?” – och jag kan skratta artigt åt halvdana skämt. Jag skrattar lika gott varje gång killen på mitt närlivs sträcker ut kvittot med frågan: ”Minne för livet?”
Men jag vill dra en gräns just vid att kommentera mina varor. I en av mina stambutiker sitter en kassör som alltid försöker plussa ihop mina ingredienser till maträtter. Jag undviker honom och går till självbetjäningen, men råkar köpa snus och måste då tillkalla personalen. Givetvis är det kassören i fråga som kommer för att godkänna, och så måste jag stå där en god stund och låta honom gissa: ”Ägg… Mjöl… Mjölk… Pannkakor!”
Jag säger: ”Ja, exakt.”
Och det är ju inte heller särskilt fyndigt.
Ni kanske tycker att detta är ett struntproblem, men jag ser det som en integritetsfråga. Jag vill kunna köpa katrinplommon och wc-papper utan risk för följdfrågor. Jag vill kunna köpa ett sexpack folköl utan att bli påmind om att det är det tredje den här veckan. Jag vill kunna köpa en gurka och en burk vaselin vid samma tillfälle utan att kassapersonalen gör antydningar.
Jag har rent allmänt lite svårt att konversera om mina varor eller beställningar. Det gör mig stressad när jag beställer en öl jag aldrig har smakat och bartendern säger: ”Ja! Bra val! En mycket trevlig öl!”
Jag vet inte vad jag ska svara. Är det verkligen en så särskilt trevlig öl? Ger den mig komplimanger? Håller den upp dörren för mig? Kommer den med kycklingsoppa när jag känner mig krasslig? Eller är det bara en ganska ordinär blandning av malt och humle?
Så jag säger: ”Ser man på.”
Och det är ju absolut inte särskilt fyndigt.
När jag nu närmar mig slutet av den här texten så börjar jag se ett obehagligt mönster. Att jag inte säger så fyndiga saker kan väl inte bero på… nej, det vägrar jag att tro. Men för säkerhets skull slutar jag här.