Under hösten 2023 var jag ute på turné. Snart femtio år gammal ville jag leva ut den gamla rockmyten: varje kväll äntra en ny stad, slå sönder ett nytt hotellrum, armbåga mig fram genom en ny armé av skrikande tonåringar.
Nu blev det inte så mycket våld mot hotellrummen. I Umeå var det nåt vajsing med strömbrytaren som gjorde att jag slog till den lite för hårt. De där tonåringarna visade sig heller inte riktigt: min föreställning ”Snedtänkt” kretsade i hög grad kring gamla kupletter och estradörer, och tydligen är det inte vad kidsen vibbar in på.
Men det fanns absolut något romantiskt i kuskandet. Att vakna i Karlstad och somna i Örebro. Att kliva in i Varbergs vackra teater från 1895 eller att stå i Eslövs arkitektoniskt nyskapande medborgarhus från 1957. Att hitta en tipptopplunchrestaurang i ett industriområde i Sollefteå. Att konstatera att en gågata i november är precis lika osexig i Östersund som i Ystad.
LÄS ÄVEN: Kalle Lind: Jag gillar inte att kassörskan kommenterar mina inköp
Varje kväll drog jag på mig min gamla bröllopskostym – den var inte alldeles billig så jag tänkte försöka göra den avdragsgill – och ställde mig inför en ny publik. Jag tänkte mycket på dem som föregått mig och som i hög grad är de som uppmärksammats i föreställningarna: skämtarna, lustigkurrarna, de ambulerande artisterna. De som har färdats hit och dit över Sverigekartan för att dra sina vitsar och få publiken att dra på munnen. Som utsatt sig för svensk tågtrafik och svenska vägkrogar och sedan försökt ha lite livskraft kvar för att ge ett litet småfniss till folket.
I min slutappell varje föreställning har jag pratat om dem: de som offrat sina familjer och sina levrar och sitt förstånd för att ge oss andra en strimma ljus i tillvaron. Jag räknar mig inte själv till underhållarna. Jag är underhållarunderhållare – jag underhåller minnet av gårdagens skämtare. Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att skriva och prata om folk som var roliga förr. Ofta har jag undrat vad jag håller på med.
Det har blivit alltmer uppenbart för mig när jag gått genom höstgråa svenska städer och bytt om i lysrörskalla loger: ingen handling är finare än den att försöka få oss andra att le lite. Inget yrke är mer hedervärt än narrens. Det är de som gör att vi andra står ut.
LÄS ÄVEN: Micael Dahlen: ”Mer fri tid eller mer pengar – vad skulle du välja?”
Vi kan skratta åt dem – det är för övrigt det de vill – och vi kan skratta ut dem. Vi kan håna dem för att de inte skaffar sig ett riktigt jobb. Vi kan uppröras över att de skojar om sånt just vi inte tycker att man kan eller ska skoja om. Vi kan tycka att det de gör är larvigt och oansvarigt, men vi kan också komma ihåg att historieböckerna inte nämner några underhållare som startat krig.
Jag hoppas att 2024 inte blir året då jorden håller på att gå under. Jag hoppas att 2024 blir året då jorden underhålls.
