Vi är ett gäng som delar kontor i ett relativt bevarat hörn av centrala Malmö. Eftersom jag står på kontraktet kallas kontoret Lindokalen, åtminstone av mig. Eftersom alla som hyr skrivbord råkar identifiera sig som män benämner folk det gärna mancave. Det är nusvenska för mansgrotta – ett ställe dit män kan fly undan kvinnor och verkligheten och ägna sig åt att fylla på testosteronreserverna.
Jag värjer mig förstås från ordet mancave. Jag associerar ordet till garage som inretts med svarta skinnsoffor, vimplar från amerikanska fotbollslag, biljardbord, motorcykeldelar, stulna trafikkoner och kylskåp bågnande av ölburkar. Inget fel på det där, men det är inget jag har någon relation till, öl undantaget.
LÄS ÄVEN: Kalle Lind: Vi älskar danskarna för allt de är – och som vi inte är
Vårt kontor är inrett med Magos kostymskisser till ”Glada Änkan”, en originalsida av ”Biffen & Bananen”, en bild på Johannes Brost i näbbstövlar, fotografier på Monica Zetterlund och Birgitta Andersson, ett tygporträtt av Ricky Bruch, en valaffisch från 1976 som förkunnar ”Nu kommer Per Ahlmark hit!” (exakt vart han kommer framgår inte av affischen, men det låter hursomhelst som ett hot) och – senast jag räknade – fyrtioåtta Hasseåtage-relaterade inramade affischer, programblad, LP-omslag och foton.
”Och när jag nu gjort det – hittat andra som bryr sig lite mer än rimligt om gamla svenska lustigkurrar – så vill jag gärna hålla fast i det.”
Hellre än att kalla det mancave vill jag kalla det nerdcave och hellre än att kalla det nerdcave vill jag kalla det fantastlya. Jag kan möjligen gå med på gubbhylla och i värsta fall töntgryt, men vi som sitter där diskuterar hellre Jönssonligan och närsynthet än vi diskuterar brakfyllor och liljekullar och fotbollsmatcher. Eller vad män nu förväntas diskutera.
Under min uppväxt upplevde jag mig själv som udda. Möjligen är det en efterkonstruktion: kanske tänkte jag då, när jag var mindre, att det var jag som var normal och alla andra som var konstiga. Jag formades på en förskola där kultur och politik stod högt i kurs, där alla sorters aparta intressen uppmuntrades och där personalen tittade intresserat på de skivor och böcker som lillgamla jag släpat med mig hemifrån.
Sedan flyttade vi. Jag började skolan två mil bort, i en industristad. Jag kände ingen när jag började första klass, var huvudet längre än alla andra och ville helst diskutera Povel Ramel. Det dröjde till strax efter studenten innan jag hittade likasinnade.
LÄS ÄVEN: Povel Ramel – förmodligen den siste entusiasten
Och när jag nu gjort det – hittat andra som bryr sig lite mer än rimligt om gamla svenska lustigkurrar – så vill jag gärna hålla fast i det. Det är väl en grotta – freudianer skulle säga livmoder – vi har byggt upp, en plats där vi underhåller minnet av dem som underhöll och där de döda ännu lever. Och vi som sitter där må identifiera oss som män, men ännu mer identifierar vi oss med de barn vi en gång var och som nu äntligen har hittat kompisar.