Jag började promenera igen efter mammas död, sent januari.
Jag behövde samla ihop tankarna – och snabbt skingra dem vid akut läge. Eftersom jag lider av svår idé- och tankeflykt blev dessa dubbla behov snabbt tillfredsställda av långpromenaderna.
Den långa monotona promenaden kan få mig att identifiera och förstå sammanhang jag länge stått frågande inför – men också snabbt som satan skingra de obehagliga sanningar som tenderar att bli alltför påträngande.
Jag ser inte längre alla förträngningar som något enbart av ondo, jag ser dem också som rent av nödvändiga, en överlevnadsstrategi man inte kan eller vill vara förutan.
Vårt behov av selektiva förträngningar är livsnödvändiga.
Promenaderna lämnar mig också ifred från mig själv – och låter mig när som helst också tala högt till mitt inre.
Förr i tiden var det bara galningar som gick och pratade för sig själva, gestikulerade, skällde, småskrattade.
Nu behöver man bara ett par AirPods, eller hellre, ett par synliga lurar med sladd, för att exakt samma galna beteende skall framstå som acceptabelt, till och med helt normalt.
Nuförtiden är det bara riktiga jävla vettvillingar som går på promenad utan något i öronen, tiger och ser otäckt sammanbitna ut. ”Den där tysta ensamma mannen är garanterat en vettvilling – en ensam skjutglad galning!”
”Vårt behov av selektiva förträngningar är livsnödvändiga.”
Promenerandet är också en naturlig ersättning för alkoholen. Promenerandet, precis som alkoholen, kan få det att bli helt tyst där inne – och om det inte blir helt tyst så, som sagt: Tankeflykten ger dig chans att undslippa de värsta demonerna. Att få tyst därinne är nästan alla missbrukares primära mål.
Jag går både på förmiddagarna och på kvällarna – när jag ibland på väg hem tvingas passera hundratals uteserveringar på centrala Södermalm kan det plötsligt se kritiskt ut för en spik nykter:
Hamnar man på till exempel Folkungagatan en tidig vacker sommarkväll vid 18.30-snåret ligger alkoholångorna så tätt att man lätt kan ha 0.4 procent i blodet innan man når Medborgarplatsen och Götgatan – och väl där blir du packad bara vid några kraftiga inandningar.
Det högst ofrivilliga men obönhörliga utanförskap som ett alkoholfritt liv skapar blir här skrivet i färglös neon: Du dricker inte, du sitter inte ner bland de andra, du promenerar – alltså lever du.
Självklart tänker jag också på mamma under mina promenader. Jag tänker: ”Är det ändå inte lite konstigt att jag nu fyllt sjuttio, baxat mig ända hit – men fortfarande kan sakna min mamma? Som en mycket liten pojke”.
Vill man ens någonsin bli helt fri?
