Det är ingen tanke man direkt vill frossa i (eller så är det exakt vad man vill): Tanken på att man närmar sig slutet av livet.
Den eviga sömnen.
Ser man det på det viset verkar det inte så skrämmande, eller den stora sömnen, låter ju rätt skönt, eller hur? Vi säger det också, ”hen har somnat in”. Lugnt och stilla.
När man närmar sig pensionen, man är kanske 65+, snart 70, då börjar man ju ändå fundera på allvar: ”Hur många år har jag kvar”? Hur många bra år? Män blir i genomsnitt 81, kvinnor 85 – det ger ett snitt på 83.
Då har jag elva år kvar – som bäst. Morsan är 101, och farsan och mormor blev också väldigt gamla. Bra gener, kanske? Nu har jag inte levt som en pojkscout precis, har faktiskt också några illavarslande diagnoser. Åttioett är kanske så långt jag törs sträcka mig – och då har jag som sagt bara max elva år kvar. Elva! De försvinner ju på en grisblink. Nu måste man nog planera.
Hur hittar jag mina sista högkvalitativa år i livet? Hur ser de ut? Kan jag själv få välja?
LÄS ÄVEN: Johan Croneman: Det är barnen och vi pensionärer som är framtiden
Nja, nu är det också detta med kroppen, som så sakta börjar självtvivla. Jag skall operera gula fläcken nästa vecka, synskärpan är kass. Att jag är stel, har ont i ryggen, knappt kan sätta på strumporna, kan jag kanske göra något åt helt själv, krävs bara lite disciplin, träna lite, stretcha mycket.
Min aorta är kass också, måste kanske opereras, den bara växer och växer. Efter en ny kontroll i slutet av november kan det vara dags. Lite hjärtflimmer har jag också diagnosticerats med, och ett aneurysm i skallen jag opererades för redan 1987 har plötsligt börjat växa lite igen. Jag har ett kavernom bakom pannbenet också. Ofarligt säger de. Veti fasen om jag tror på det.
Vill gärna tro att man i det lilla hittar det stora
Men, om vi nu bortser från allt detta, vi antar att ”allt kommer att gå bra” (och det tror jag), vad gör jag då under mina sista elva år?
Jag skrev rätt nyligen om att man vill veta så mycket som möjligt i min ålder, det kommer jag fortsätta med. Man kanske tror/vill/önskar att man skall komma fram till något som mänskligheten så småningom kan dra nytta av? Inte så troligt, men en bra föresats iallafall.
Barnbarn vore trevligt, ett nytt allsvenskt guld till Peking är givetvis en stilla önskan, se barnen bli vuxna och lyckliga, självklart, en absolut sista förälskelse? Jag skall absolut tågluffa en sista gång.
LÄS ÄVEN: Alexandra Pascalidou: De 80-åriga damerna fyller mig med livslust
Men det finns nog egentligen bara en enda sak jag verkligen önskar mig: Att vakna varje dag och vara i nuet. Skriva litegrann, ta min runda, dricka kaffe med kompisarna, äta middag med min familj, småprata med hon på Ica, inte glömma regnjackan, längta efter kräftor och kantareller.
Man vill gärna tro att man i det lilla hittar det stora. Vi säger det!
