Vetgirig är ett märkligt litet adjektiv. Borde ju vara värt en något bättre klang kan man tycka, vetandet och girigheten samsas rätt dåligt. Samtidigt, paradoxalt nog, uttrycker det ändå på pricken vad det är frågan om och vad det innebär. Att vilja veta, och veta allt som går att veta.
Kanske är det åldern, kanske är det tiden, kanske är det ett tecken i tiden: Jag blir allt vetgirigare. Allt jag inte vet något om måste jag omedelbart ta reda på, och det kan gälla vad som helst: Freden i Knäred 1613, Eyvind Johnsons Krilontrilogi, afrikanska mördarbin, Lietukusmassakern på judar i Kaunas, Litauen 1941.
Vid 69 års ålder funderar jag på att börja plugga på universitetet igen, ja eller motsvarande. Problemet är väl att jag inte vet vad jag vill studera, eftersom jag är lockad av i stort sett allt – ja, bortsett från de naturvetenskapliga disciplinerna. Matte, fysik, kemi släppte jag redan i sjuan.
LÄS ÄVEN: Alexandra Pascalidou: De 80-åriga damerna fyller mig med framtidstro
Jag har ägnat tusen timmar åt poddar om andra världskriget, ämnet är outtömligt. Hörde en amerikansk historiker säga att om man inte vet något om amerikanska inbördeskriget, så kan man inte heller förstå vår samtid – inte ens den europeiska. Har för ändamålet hittat en amerikansk podd som i stort sett tar oss igenom hela inbördeskriget vecka för vecka, hela upprinnelsen, hela upplösningen.
Jag läser varje dag om Ukraina och Gaza, följer debatter och föreläsningar på nätet, förundras och förbluffas över hur man internationellt vänder på varenda sten i konflikterna, debatterar utan att förneka eller cancellera varandra. I Sverige har vi ett gemensamt narrativ, fan ta den som ställer frågor om alternativa förklaringar.
Unga och äldre är mest vetgiriga
De allra mest vetgiriga är de riktigt unga, barnen givetvis, men även tonåringarna och de unga männen och kvinnorna. Och så alla vi äldre.
Det är ett jäkla tjat på barn och ungdom som inte läser – bara för att de inte läser vad vi läste (eller låtsas att vi har läst).
LÄS ÄVEN: Johan Croneman: Var folk lika trötta på 50-talet, eller pratade man inte om det?
Däremellan finns alla de redan tvärsäkra, de ”vuxna” i rummet, de som vet allt om fågelinfluensan, covid, klimatet, Ukraina, Gaza, Putin, Trump – de som hellre debatterar Barbie, Romarriket (light) och ”får man över huvud taget vara snygg nuförtiden” – än lär sig något nytt om världen utanför sin Facebookgrupp eller sin twittermobb. Vuxna med femton gånger så mycket skärmtid som sina barn.
Ett gammalt grekiskt ordspråk lyder: ”Vad tjänar vetandet till, om vettet saknas”? Jag håller med, särskilt när det selektiva vetandet och den selektiva läsningen breder ut sig, särskilt i den så kallade breda bildade svenska medelklassen.
Det är barnen och vi pensionärer som är framtiden. Den vuxna världen har fuckat upp och lämnat in.
