Första natten sover jag på en tältsäng jag lånat på avdelningen. Mammas rum på äldreboendet är inte jättestort, jag skojar med en undersköterska och föreslår att mamma och jag skall ligga skavfötters.
Hon tittar givetvis konstigt på mig, sedan säger hon, lite trevande: ”Nja,det blir nog svårt”.
Ante mig, liksom.
Mamma andas tungt, hon är trång i svalget av en tumör, det bildas slem. Det är ingen tvekan nu, hon är på upploppet. Så fort någon yttrar ordet ”palliativt” så vet man vad klockan är slagen.
När Folke var nyfödd kunde jag vakna mitt i natten, lätt orolig stod jag och tittade på honom i en halvtimme så att han andades ordentligt. Nu höjer jag blicken mot mamma åtminstone varannan minut och kollar om det rör på sig. Andas hon? Jag smyger fram. Jodå.
LÄS ÄVEN: Johan Croneman: ”Hemma” det är väl mamma. Var hör jag hemma sen?
Morsan tillhör nog den där sista riktigt nöjda generationen. Hennes liv blev bra. Hon är givetvis inte nöjd med upplevelsen av att hela hon stänger ner, bit för bit, del för del – det är som en ljusdimmer man knappt noterbart sakta sakta vrider ner.
Men hon har länge varit nöjd, inne på sitt hundraandra år, tacksam för frukost, lunch, middag. Lite EM-handboll på tv, lite VM-fotboll, skidskytte givetvis. Ljudböcker i massor, alltid Rapport och Aktuellt på kvällen.
Döstädning har hon väl iallafall sysslat med under de senast trettio åren.
”Hon vet att jag är där, trycker jag lite så trycker hon lite tillbaka”
Det är fint hos mamma, vi har kvar lägenheten, hemtrevligt, mycket saker, mycket grejer, allt sparat, helst inget slängt, någonsin. Inte i onödan iallafall. Kollar lite i mammas skrivbordslådor: Stor plåtburk – med gummisnoddar. Jag menar, de går ju åt i stort sett varje dag.
En glasburk med gamla kasserade nycklar, många alltså (bra att ha), plåtburk efter plåtburk med gem, utklippta frimärken, utklippta dödsannonser, sju pennvässare, urtorra kulspetspennor, kvitton, kvitton, kvitton från iallafall minst 60-talet, manualer för reseur, till och med en gammal artikel jag skrev i Hallands Nyheter på våren 1979. Nåt om en rätt galen präst i Getinge – mamma var född i Slöinge utanför Falkenberg, så absolut allt om Halland var högintressant i hennes ögon.
LÄS ÄVEN: Johan Croneman: Hur hittar jag mina sista högkvalitativa år i livet?
Någon c-skådis kunde passera revy i den mest irrelevanta tv-serie som någonsin gjorts: ”Eva Hansson, hennes farfars bror kom från Haverdal”.
Där satt den, morsan.
Mamma är inte längre helt kontaktbar, men hennes smala ådriga händer är ändå lena som på en nyfödd bebis. Sitter på en stol bredvid sängen och håller dem i mina. Hon vet att jag är där, trycker jag lite så trycker hon lite tillbaka.
Tänker: ”Tänker inte gråta när hon somnar, allt jag minns är egentligen bara ljus. Och det mörker som fanns syns inte längre”.
