Tågsträckan Stockholm-Norrköping är för kort för att man skall hinna jobba eller läsa ordentligt, och för lång för att bara titta ut genom fönstret.
Jag tittar ut genom fönstret.
Jag är bra på att dagdrömma, det är en av mina stora talanger, men på väg till Norrköping handlar alltid mina tankar om själva stan, min barndom, mina tonår, om mamma och pappa, mina kompisar i lågstadiet på Johannesbarackerna, De Geer-skolan, farsan och jag på fotboll, min första förälskelse.
Allt kommer huller om buller – ändå ett slags organiserat kaos. Det är inga nya tankar, även om det alltid dyker upp en vän, en färg, en doft, en snöig vinter man trodde man glömt. Men allt finns där, långt inne. Jag är bra på det också: Att hitta en liten minneståt som jag sen kan dra ut och titta på.
LÄS ÄVEN: Johan Croneman: Hur hittar jag mina sista högkvalitativa år i livet?
Jag har inte många kopplingar kvar till Norrköping, inte så konstigt, jag lämnade för 40 år sedan – men det har ändå alltid varit hemma. Vare sig jag velat eller inte. Jag säger fortfarande ofta att ”jag skall åka hem i helgen”. Med det menar jag nog främst mamma.
Det är väl kanske hon som är hemma. Hon är 101 år. Var hör jag hemma sen? Jag är som tur var extremt hemma i Stockholm också, jag älskar det ständigt baktalade Södermalm, Mariatorget, Hornsgatan. Där bor jag sedan evinnerliga tider.
Väcker minnen att åka hem
När jag promenerar ut till ungdomens Hageby, passerar barndomens Såpkullen, ser min gamla skola, fotbollsplanen, vårt radhus, Vrinnevibacken, det är klart att det också är hemma. Jag kan se Göran, Allan, Harald, Håkan framför mig, glasklart. Fröken Enstedt. Hageby Centrum, biblioteket där vi hängde, bowlinghallen som Lennart och Torstens farsa ägde.
Jag har någon gång tänkt att jag hatade allt, numera tänker jag alltid att jag älskade allt. Minnet är aldrig sant eller falskt, tror jag, det är bara vad det är. Man minns olika saker på olika dagar – i olika ljus.
LÄS ÄVEN: Johan Croneman: Var folk lika trötta på 50-talet, eller pratade man inte om det?
Idrottsparken är väldigt mycket hemma, mitt IFK. Dit kommer jag alltid återvända, så länge jag lever, orkar, förmår. Där kan jag till och med stöta på någon gammal bekant – och jag går alltid med Hasse, hans kompisar, deras söner, min egen son. Gud ske pris att han blev IFK:are.
Men det var inte detta jag tänkte på just den här tågresan. Jag tänkte istället på att Markus Krunegårds farsa var min lärare på gymnasiet. Han var väldigt bra – vi bråkade jämt. Tänkte på en FNL-demonstration jag gick med i, och på en klocka jag fick när jag fyllde 10 år – och som jag glömde på ett hotell i Venedig åtta år senare.
Jag tänkte: ”Vem går nu omkring med min klocka på armen”? Skulle ge vad som helst för att få träffa den personen. Och alla de som haft den på sig sedan 1973. Tankar på tåg. Det tuffar på. Livet.
