Jag skriver den här texten några timmar efter att jag bevistat mina barns skolavslutning. Den råkade sammanfalla med att solens strålar äntligen vågade närma sig stan och att allt kändes återfött. När jag efteråt cyklade genom stan mot mitt kontor kände jag dofterna av ungdom och framtidstro och jag ville inte sluta lukta i luften.
Det är rörande tillställningar varje gång barnen tar farväl av en årskurs. De står där, längst framme, till allas beskådan, lika stolta som generade. Jag tittar på hur mina söner mimar till sångerna för att slippa exponera målbrottskraxet och hur de försöker gömma sig bakom sina klasskamrater trots att de är huvudet högre än snittet.
Varje år blir jag lika gråtmild över att titta på de där unga pojkarna som aldrig helt lyckas bära upp sina nyinköpta kostymer, det är alltid något som ser för trångt eller för slappt eller för nytt ut. Varje år blir jag lika imponerad av hur lärarna lyckas upprätthålla skenet av ledsnad snarare än lättnad över att få gå på lov. Varje gång lurar de mig nästan.
”Mina barn, uppvuxna i det mångkulturella Malmö, har firat alla sina terminsavslutningar i kyrkan.”
Det är kanske en debatt som lagt sig, men för några år sedan hördes många oroliga röster beklaga sig över att de gamla hederliga svenska kristna skolavslutning-i-kyrkan-traditionerna var på väg att försvinna. För oss som växte upp på åttiotalet, och så gott som alltid hade våra avslutningar i skolaulan eller gympasalen, kändes det som om den där oron kom några decennier för sent.
Jag kan hursomhelst lugna alla dem som skräms av tanken på att traditioner kan ändras: mina barn, uppvuxna i det mångkulturella Malmö, har firat alla sina terminsavslutningar i kyrkan. Det har deras klasskamrater med arabiska namn också gjort. Jag har aldrig hört någon klaga över detta. Alla, oavsett efternamn, har sjungit med exakt lika mycket i ”Den blomstertid nu kommer”, det vill säga inte särskilt mycket alls.
Så var det även i år. Vi trängdes i en av Malmös innerstadskyrkor, barn och föräldrar med skiftande pigmentering och olika hårfärg, bland dopfuntar och krucifix, i bänkar som är så obekväma att de gör ont – precis som det ska vara i kyrkan. Vi lyssnade på en präst och även om hon inte pratade så mycket om Gud så är det likväl enda gången på året som mina söner överhuvudtaget lyssnar på en präst.
Det var en skolavslutning som var precis lagom för lång, där barnen höll munnen precis lagom för långt från mikrofonen för att de skulle höras, där folk stod precis lagom i vägen för varandra, där allt var precis lagom klumpigt och förvirrat och oartikulerat och felstämt och där religionen var precis lagom närvarande. Exakt som det har sett ut så långt tillbaka jag kan minnas.
Välvilligt, välkomnande och handfallet. Jag kan inte tänka mig något vackrare och svenskare.
