På Valborgsmässoafton, mitt på förmiddagen, blir jag uppringd av min tjugoåriga son. Han sitter på Pågatåget från Malmö till Lund, där det hålls en beryktad fest i Stadsparken och dit han är på väg med sina kamrater.
”Hallå!” säger han. ”Jan-Åke här har en fråga till dig.”
Han räcker över luren till en man som jag gissar är i mina föräldrars ålder. Mannen, som åtminstone ungefär heter Jan-Åke, pratar till mig:
”Ja, hej, jag sitter här med din påg och pratar Cornelis. Och då började jag söka namnet på en annan artist från sjuttiotalet. Vad hette han som skrev ’Genesarets sjö’?”
Jag svarar ”Kjell Höglund”, eftersom det är något jag råkar kunna. Jan-Åke tackar för sig, min son återkommer aldrig och jag sitter med luren i handen och stirrar undrande i luften.
LÄS ÄVEN: Micael Dahlen: Hellre lättroad och lycklig än intelligent
Dagen därpå intervjuar jag grabben om hur den ökända stadsparksfesten varit och han svarar – som den urmalmöit han är – att han varit på vildare fester på Limhamn. Sedan frågar jag hur det kommit sig att han och den sjuttioårige Jan-Åke fått kontakt med varandra.
Jo, förklarar tjugoåringen, Jan-Åke hade råkat sitta mittemot honom och hans kumpaner på tåget och då hade sonen börjat prata Cornelis Vreeswijk med honom och så hade frågor uppstått och sedan hade jag då blivit involverad på telefon.
För uppsvenska läsare ska det påpekas att Pågåtåget mellan Malmö och Lund tar mellan 13 och 17 minuter.
Efter att tåget kommit fram hade sonen för övrigt pratat med Jan-Åke i ytterligare en halvtimme. Han kunde berätta för mig både vilket år Jan-Åke var född och var han bodde.
”Men ville du inte hellre prata med dina jämnåriga vänner?” sa jag.
”Äsch, dem skulle jag ju ändå hänga med resten av dan!”
LÄS ÄVEN: Kalle Lind: Själv blev jag kallad för Lukte-Karl på högstadiet
Inget gör mig så häpen och så full av tillförsikt som min tjugoårings självklara sätt att beblanda sig med folk. Åker vi taxi i Berlin så börjar han omedelbart prata om fotbollslaget Herthas chanser i Bundeslige med chauffören. Ser han ett barn med Ninja Turtles på tröjan så berättar han genast att han nästan heter som en av de där sköldpaddorna och sedan pratar de olika ninjavapen. Och ser han en farbror på tåget så tänker han: ”Han kanske gillar Cornelis? Låt mig undersöka saken!”
Det är en social talang som han odlat själv, för att han roas av meningsutbyten och inte minst för att han gillar ljudet av sin egen röst. Jag anar att det inte bara var sonen som ville ta paus från sina kamrater när han istället slog sig i slang med Jan-Åke. Något säger mig att kamraterna också tyckte det var skönt att få vila öronen en stund.
Som pappa är det hursomhelst förtröstansfullt att se sin son röra sig så självklart i världen. Han kanske inte blir förmögen, berömd eller beundrad. Men han kommer alltid att hitta någon att prata lite skit med.
