Jag har ett skämt om fysik, det är relativt roligt. Jag har tänkt en del på det den senaste tiden. Inte just på skämtet, men på varför jag hittade på ordvitsen. På något av de sociala medierna kom en av de amerikanske akademikerkollegorna på en ordvits om sin vetenskap och utmanade andra att göra samma sak. Jag har ett skämt om kemi, nu förväntar jag mig en reaktion. Jag har ett skämt om statistik, men det är inte signifikant. Jag har ett skämt om historia, men det kan komma att revideras.
Efter att ha varit ekonomiprofessor i hundra år borde jag väl svänga till med att jag har lånat ett skämt om ekonomi och som numera lyckoprofessor drämma till med att jag har ett skämt om lycka men det beror lite på humör. Kanske sladda in lite på att jag har ett skämt om existentialism också… tror jag? Vilket nu är skrivet och gjort.
LÄS ÄVEN: Micael Dahlen: Hela världen hör av sig och frågar om lycka
Men av någon anledning var det ordvitsen om fysik som kom till mig först och stannade längst i tankarna. Jag tror inte det beror på att jag är road av fysik (vilket jag visserligen är, som du kanske har märkt i några av mina tidigare krönikor), utan snarare på att det är något med det där att vara relativt roligt. Skrattar bäst som skrattar sist, heter det. Att skratta för fort är förhastat, dumdristigt eller bara dumt. Inte bara i harmfulla sammanhang (som talesättet syftar på, någon form av konflikt) utan också i harmlösa sammanhang – en ska inte vara för lättroad, vad är en då för mähä?
Intelligens har ett negativt samband med lycka
Att ha lite mer sofistikerad humor ska vara ett tecken på intelligens, och det stämmer ju på sina sätt, jämför vad vi skrattade åt som barn innan våra hjärnor var färdigutvecklade med vad vi skrattar åt som vuxna. Jämför vad folk skrattade åt för hundra år sen när den genomsnittliga intelligensen var lägre (ett väldokumenterat faktum som kommit att bli känt som Flynn-effekten), det var betydligt mer dratta på ändan och betydligt färre dubbelbottnar.
Men det är ett lika väldokumenterat faktum att intelligens har ett negativt samband med lycka, högre genomsnittlig IQ hänger samman med lägre genomsnittlig lycka. Det finns också mycket som pekar på att människor i alla åldrar på olika sätt brottas mer med sitt mående nu än förr. Det får mig att fundera på om intelligens som vi känner den verkligen är intelligens, för i grunden är ju intelligens något som ska vara funktionellt, att tänka på ett sätt som löser problem och ser möjligheter.
LÄS ÄVEN: Micael Dahlen: Mer fri tid eller mer pengar – vad skulle du välja?
Om intelligens, som vi tänkt på den fram till nu, gör oss mindre lyckliga och skapar problem, behöver vi kanske tänka om kring intelligens. Som till exempel att det är intelligent att vara lättroad och skratta först i stället för sist (för människor som gör det är i genomsnitt lite lyckligare). Även åt sånt som på sin höjd är relativt roligt.
Eller så vill jag bara ge mig själv en anledning att frossa i ordvitsar, barnsligt lättroad som jag är. Jag har i alla fall ett skämt om medicin som är rena lyckopillret.
