Är jag lycklig? Det är den absolut vanligaste frågan jag får nu för tiden. Jag jobbar på det, brukar jag svara, för det gör jag ju bokstavligen sen jag blev världens första professor i lycka. Det känns lite märkligt att vara den första som får titeln, det har ju forskats om lycka av många och länge runt om i världen, men trots det är det först nu det blir en alldeles egen kärndisciplin med en helt dedikerad professur. Det känns spännande att få börja utveckla den kärndisciplinen. Och inte minst känns det överväldigande med alla som hör av sig från hela världen med frågor av alla de slag, jag undrar om jag någonsin kommer kunna hålla jämna steg med alla inkorgar och svara på allt.
Men frågan är ju minst lika spännande som svaret, brukar det ju heta. Så jag tänkte att vi kunde börja med frågorna jag fått från medier i olika länder de senaste två veckorna. Nu är det förstås bara en journalist, från ett land med många journalister och en väldig massa invånare, det betyder inte att alla i landet skulle vilja fråga samma sak. Men lite kul är det i alla fall att fundera över, säger det något om länderna?
LÄS ÄVEN: Micael Dahlen: ”Mer fri tid eller mer pengar – vad skulle du välja?”
Från Sverige kom frågan, går det att vara lycklig i allt elände som pågår omkring oss och borde vi ens vilja vara lyckliga? Om det säger något om den svenska mentaliteten, att vi skulle ha lite för lätt att fokusera på allt som är fel eller kan gå fel och få dåligt samvete av att vilja vara lyckliga, låter jag vara osagt. Men jag blev inte jätteöverraskad.
- Från Norge frågades istället, kan alla bli lyckligare och i såna fall hur? Onekligen en lite annan inställning till lyckan och tillvaron, funderingen skuttar uppåt lite på samma sätt som det norska talspråket skuttar uppåt i slutet på meningarna.
- Från Danmark, som aldrig varit lägre än tvåa i FN:s ranking av världens lyckligaste länder, frågade de varför Sverige (som är sexa) blev med världens lyckoprofessor? Om placeringen hade med saken att göra vet jag inte, men nog är det en bra fråga.
- Från Finland fick jag frågan, hur glada ska vi egentligen vara över julklapparna vi fått? Lika delar ironi och melankoli, tror jag. Vilket kanske är vad som krävs för att bli etta på den där lyckorankingen, som de ju är.
- Från Tyskland kom frågan, kan du vara snäll att skriva ner de tio viktigaste lyckofaktorerna i hierarkisk ordning? Jag säger inte att tyskarna alltid har ett sånt förhållningssätt till saker och ting, men lite kul är det.
LÄS ÄVEN: Micael Dahlen: Varför vill ingen göra en tidsresa framåt i stället?
- I Storbritannien frågade de, är det mörkret och de deppiga filmerna som gör att Sverige behöver en lyckoprofessor? Känner man oss genom Bergman, Stieg Larsson, Nordic Noir och Netflix är det kanske inte så konstigt.
- Från USA skickade de frågan, hur stort satsar ni? Gotta love it, säger jag, underbart kul att de vill veta.
- Från Australien ringde de mitt i natten, utan förvarning, från direktsänd radio och frågade, vad händer där borta? Det enda jag kom på att svara var, inte mycket just nu. Tror inte de tyckte det blev någon vidare intervju. Men så dråplig att det nog är min favorit hittills.
