Jag minns min högstadietid i Skånes hjärtland och det mesta vill jag förtränga, men det fanns en kreativitet som imponerade. Pojkar som kanske inte lade någon vidare manke till när det gällde läxor eller skoluppgifter kunde visa upp en påtaglig energi när det gällde att döpa om sina skolkamrater.
En kille gick ständigt runt med ett tummat gloshäfte i bakfickan. Det var den så kallade ”Ök-nboken”, vilket utlästes ”Ökenboken” och stod för ”Öknamnsboken”. Där skrev han noggrant upp alla de tillmälen som lite slumpmässigt stämplades på klasskamrater och förbipasserande i korridoren.
Det var förstås inte bara festligt där och då att se sin egen sida fyllas på med diverse mer eller mindre fyndiga beteckningar, men samtidigt kände jag igen själva namnglädjen hemifrån. Min morbror gav mig många kärleksfulla extranamn som barn: Nase, Balle, Silverprinsen, Stålsvinet. Min skallige far kallade han Kalman.
I ”Ök-n-boken” blandades fyndigt med obegripligt med lösa hugskott. En stackare som råkade bära en t-shirt med en kattbild någon av de första dagarna i sjunde klass fick högstadiet igenom dras med namnet ”Katta-Per”. En annan kille som hade det högst ordinära efternamnet Hultkvist fick ett helt uppslag i ”Ök-n-boken” med olika varianter på sitt namn: ”Balthult”, ”Katthult”, ”Bildtbalt”, ”Kvistballe”. En kille hade en skäggig pappa och fick därför heta ”Urskogen”. När han inte gick under namnet ”Varubilen”, eftersom hans stora familj körde runt i Toyotabuss.
Det namn jag oftast tänker på fick en kille med det allt annat än uppseendeväckande namnet Mikael. Från Mikael gick associationen till ett gammalt sommarmorgonprogram om en same som hette Mika och som hade en ren. Till det kom att Mikael höll på IFK Göteborg – något som verkligen stack ut i Mellanskåne – och att adjektivet ”söt” på den tiden och den platsen betydde ungefär ”dum, dålig, hopplös”. Pojken gick med andra ord allmänt under namnet Söte Göte Renajävel.
Det är nästan logiskt när man tänker på det. Att hans lillebror, som förstås inte hette Mikael, fick heta ”Lill-Renen” är nästan lika logiskt det.
Visst var det trakasserier och visst var det mobbing. Samtidigt: jag hade som sagt själv en sida med namn i den där öknamnsboken – där ”Lukte-Karl” troligen var det vänligaste – och jag minns den ändå med ett snett leende. Jag föredrog alla gånger att bli kallad Lukte-Karl av någon som i sin tur kallades Söte Göte Renajävel, framför det alternativ som gavs, det vill säga att få spö.
Å andra sidan fanns det också ganska många kreativa begrepp för att spöa folk. Man kunde ge en jägarhälsning, löka någon i huvudet eller göra en red nose. Säga vad man vill om min högstadietid, men ordglädjen var det inget fel på.
